Zilla: ”Ja, de brukar ju ha ytterdörren öppen och spela thailändsk massagemusik.”
Jag: ”Thailändsk massagemusik?!”
Zilla: ”Ja, sån här pling-plongmusik.”

Dagens ord: thailändsk massagemusik.

Lovely!

Men så finns guldkornen. De som står vid ens sida i vått och torrt. De som hör av sig och frågar ”Men hur är det egentligen?” De som inte går därifrån när man gråter, utan istället erbjuder en axel att gråta ut mot. De som säger ”jag finns alltid här” och faktiskt menar det. De man kan ringa mitt i natten om man behöver. De som alltid har en öppen famn.

Jag har turen att ha några såna guldkorn runt mig. Någon som funnits där länge, någon som funnits i några år, någon som är alldeles ny. Men det de har gemensamt är att de finns där oavsett vad. De gläds med mig när jag är glad och de gråter med mig när jag är ledsen. De backar aldrig undan. Och de vet också att det är ömsesidigt.

Jag är evigt tacksam att jag får ha er i mitt liv! Ni vet vilka ni är… <3

Men sen lärde jag känna Hjärtevännen. Hennes äldsta son spelar hockey, och en dag frågade hon om jag ville följa med på en match. Varför inte, tänkte jag och hängde på. Nu är jag fast! :)

Idag var det match igen och sonens lag vann med 5-3. Heja!

För några veckor sen var jag hos läkaren. Min  tanke med det var att jag skulle försöka få till någon slags samtalskontakt. Jag var helt övertygad om att det var min depression som var tillbaka, och att det skulle räcka med att prata med någon. Som vanligt förminskar och förtränger jag mina symptom. Tänkte att det väl inte var så farligt egentligen. Så dåligt mådde jag väl inte?

När jag kom till läkaren så ställde hon tre-fyra frågor, och så sa hon ”Det här är inte depression. Du har ångest, panikångest.”
Helt plötsligt föll en massa bitar på plats. Varför hade jag inte ens tänkt i de banorna? Jag fick diagnosen för sju-åtta år sen och borde logiskt sett ha känt igen symptomen. Det här är inte första gången, liksom. Men mår man dåligt så ser man inte alltid logiken. När läkaren väl satte ord på det så blev allt så solklart.

Jag gick från läkarbesöket med ett recept på fyra olika mediciner, och en återbesökstid. De första veckorna med medicin var ganska jobbiga, men det var jag medveten om att de skulle vara och det var alltså inga konstigheter med det. Efter ett tag började det stabilisera sig och jag mådde faktiskt ganska hyfsat.

Ända tills häromdagen. Jag vet att jag pga ångesten har oerhört svårt att hantera stress. Vardagsstressen på jobbet går någorlunda bra, där bygger trots allt mycket på rutiner och jag kan styra mycket själv för att minska stressen i största möjliga mån. Men så dök det upp en situation där jag inte hade någon som helst kontroll och ingen möjlighet alls att styra. Det blev för mycket och jag fick panikångestattacken from hell. Klarade inte ens av att ta mig från jobbet, utan blev tvungen att stanna kvar i 1,5 timme efter att min arbetsdag var slut. Först då hade ångesten lugnat sig såpass att jag kunde ta mig därifrån.

Sedan dess har jag varit oerhört låg. Igår kämpade jag mig igenom dagen på jobbet, men fick gå ifrån med jämna mellanrum för att överhuvudtaget klara av det. Så ska det inte behöva vara. Jag VILL inte må såhär, men nu är det så och jag kan inte göra mycket åt det. Jag har tur som har förstående kollegor. De lät mig få mina andningspauser, men trots det så mådde jag verkligen skit. På kvällen sen var det APT och julbord med jobbet. Hur kul är det att vara social när man helst av allt bara skulle vilja lägga sig under ett täcke och gråta? Under julbordet uppstod dock en situation med en spindel som faktiskt fick mig att slappna av och få skratta ordentligt. Jag och min nya kollega, vi kan kalla henne Hjärtevännen (hon har på oerhört kort tid även blivit en fantastisk vän), kunde knappt sluta skratta. Det kändes så befriande att äntligen känna ångesten lätta lite. Visst fanns den kvar, men just där och då var den faktiskt inte så jobbig. Dessutom hade jag min älskade Vapendragare vid bordet, vilket kändes tryggt. Hon vet, hon förstår och hon finns där.

Imorse däremot var det inte kul. Jag kom inte ens ur sängen pga ångesten. Ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Fanns liksom inga andra möjliga alternativ just där och då.

Det som stör mest är att mitt val har blivit ifrågasatt. Det fanns två valmöjligheter, och hur jag än hade valt så hade det varit fel. Hur i hela friden ska jag då kunna välja rätt? Jag valde det alternativet som kändes bäst för mig, jag hade inte kunnat välja annorlunda. Därför känns det för jävligt att jag ska behöva försvara mig och motivera varför jag valt som jag gjort. Tro mig, jag är inte hemma från jobbet för att det är kul eller för att jag är lat. Jag hade verkligen velat vara där, men OM jag hade åkt till jobbet idag så hade jag varit en usel pedagog, och det hade inte varit bra för barnen. De förtjänar bättre än så. Därför valde jag att stanna hemma, och helt enkelt ladda batterierna under helgen och ta nya tag på måndag. Men tydligen var det också fel.

Men såhär är det, såhär är jag just nu. Välkommen till min verklighet…

Femårsdagen närmar sig.

Jag har aldrig älskat hösten, men sen pappa dog har varje höst varit extra jobbig. Sorgen finns alltid där, men när hösten kommer är det så påtagligt att hans dödsdag snart kommer igen.

På nåt sätt har jag vant mig vid, och accepterat att pappa inte finns här längre. Samtidigt kan jag inte förstå att jag har klarat mig utan honom i snart fem år. FEM ÅR?! Det var ju alldeles nyss det hände? Det var alldeles nyss jag satt där med hans hand i min och såg honom ta sitt sista andetag. Alldeles nyss som jag satt där och sjöng för honom. Alldeles nyss? Nej. Det är nästan fem år sen. Totalt obegripligt.

Obegripligt, och för jävligt.

Jag vill ha honom tillbaka.

Min älskade pappa på vårt älskade Lisö.

Vem är du som läser och hur hittade du hit?

Min första kommentar var ”Oh shit!! Där kan man snacka om utklassning!” Sen utspelade sig följande konversation:

Missy: Men öppningsordet ”prunkar”!!!
Jag: Haha, jaa? Prunkar? Som i prunkande växter. Läste du nåt annat? ;)
Missy: Ha ha! Jaa!!
Jag: Låt mig gissa, du läste p-runkar! Isf blev det ju helt plötsligt hysteriskt roligt!! Haha!
(lite senare)
Missy: Jag har dyslexi-tourettes. Läser bara snusk!!!

Tack Missy för dagens gapskratt. Jag har skrattat så tårarna sprutat! O jag har dessutom numera ett nytt ord i min vokabulär.

Dyslexi-tourettes.

Som ordet ”tack” till exempel. På min avdelning jobbar vi med att barnen ska lära sig säga tack i olika situationer, exempelvis ”tack för maten”.

Ett av barnen har förstått att det här ordet tack, det verkar vara ett bra ord, ett ord h*n gärna vill använda. Men h*n har inte riktigt greppat NÄR o HUR man ska använda det, så det sägs tack i alla möjliga o omöjliga situationer.

Jag: ”Kan du gå o hämta dina stövlar?”
Barnet: ”Tack!”

Lovely!

Så småningom kommer det här alltså bli en scrappingfri blogg ;)

Nu är ni väl förstås oerhört nyfikna på var man hittar den här nya bloggen? Då kan jag berätta att det gör man här:

Scrapbooking By Mogi

Varmt välkomna!

Sen veckan efter kom Fru Ö tillbaka o då började inskolningarna. 11 st nya barn på en o samma vecka. Helt galet! Men det gick klart över förväntan. Veckan efter kom ytterligare ett nytt barn, o om några veckor har vi den sista inskolningen innan barngruppen är komplett. Vi har slitit som små djur de senaste veckorna för att lära känna barnen o få barngruppen att fungera. Vissa dagar var jag nästan gråtfärdig när jag kom hem från jobbet, bara för att det varit så oerhört stressigt på jobbet. Ibland hade man knappt ens tid att gå på toaletten.

Nu börjar vi se resultatet av vårt slit. Barnen börjar komma till ro o hitta sina platser i gruppen, de börjar bli trygga med oss o med varandra. Självklart är vi långtifrån färdiga, men det börjar hända saker. Tråkigt nog så har Knepiga Kollegan varit borta mycket, vilket gör att vi inte kunnat planera verksamheten så som vi har velat o behövt. Det har fungerat bra med de vikarier vi har haft (för det mesta har det varit en o samma, vilket har gett barnen en trygghet), men det bästa är såklart om vi alla tre ordinarie är på plats. Knepiga Kollegan missar ju tyvärr mycket av det vi gör nu i arbetet med att lära känna barnen.

Nåväl. I torsdags fick Fru Ö jobba med två vikarier, eftersom jag hux flux skulle gå på kurs. En grundkurs i pedagogisk dokumentation, som visade sig vara riktigt givande o rolig. Det kommer vara två halvdagar senare i höst också. Sen ska det dokumenteras ;)

Igår eftermiddag satt jag en stund vid datorn på kontoret o förde över bilder från kameran till ett usbminne, bilder på barnen som ska fixas till, skrivas ut o sättas upp på avdelningens väggar. Då kom min ena arbetsledare in, vi kallar henne Mimmi, för att kolla tavlan (vi har en whiteboardtavla där det skrivs upp vilka som är sjuka/lediga o vilka vikarier som ska jobba) innan hon skulle gå hem.

Jag sa hej och hejdå till henne i samma mening, o väntade mig att hon skulle göra ungefär detsamma. Men hon kom fram till datorn där jag satt, ställde sig bakom mig o la armarna om mina axlar. Jag blev faktiskt lite chockad. Hon är supergullig, väldigt omtänksam o lyssnar när man behöver prata, men under de 2,5 åren jag har jobbat där har vi inte ens varit i närheten av att ha nån direkt fysisk kontakt. En klapp på axeln nångång, på sin höjd. Men aldrig mer än så.

När hon stod där o kramade mig så sa hon: ”Jag ville bara säga att jag ser hur hårt du jobbar. Idag ute på gården slet du verkligen, o du var faktiskt den enda som gjorde det.”
Jag: ”Oj, tack. Jag som tycker att det har varit en riktigt lugn dag idag.”
Mimmi: ”Ja, det kanske det har varit, men du har jobbat så otroligt hårt den senaste tiden också.”
Jag: ”Ja, det kan man ju säga. Det har varit riktigt stressigt.”
Mimmi: ”Mmm, men jag tycker att du gör ett skitbra jobb med barnen. Bara så du vet. Du är skitbra!”

Där ville jag nästan börja gråta. Att först få en helt oväntad kram, o sen dessa fina ord av uppskattning. Jag försöker såklart göra ett så bra jobb jag bara kan, oavsett, men det är så skönt att få veta att det faktiskt uppfattas – o uppskattas – av andra. Feedback är bra. O den här lilla gesten av uppskattning från Mimmi, den gjorde min dag.

På måndag är jag tillbaka på jobbet, o möter alla våra fantastiska barn igen. För de är verkligen fantastiska. Att få jobba med dem ger så otroligt mycket, även om det just nu ofta är oerhört energikrävande. Men jag vet att det  kommer bli riktigt, riktigt bra när vi alla har ”landat”. Då är det värt att kämpa lite extra nu. Vi får vår ”belöning” för allt slit sen.

Dessutom kommer jag ha Mimmis ord i bakhuvudet. ”Bara så du vet. Du är skitbra!”

Ja. Jag är skitbra!