Om att ta påskens budskap om Jesu lidande bokstavligt.

I torsdags skulle jag för första gången testa att träna piloxing. Blev övertalad av en kollega (vi kan kalla henne Vikarien J) samma dag, och tänkte att det kunde vara spännande att testa något nytt. Vikarien J hade även övertalat Hjärtevännen att testa, så vi var tre glada tjejer som träffades på gymmet.

Ungefär fem minuter in i passet började jag känna mig konstig, och så PANG fick jag en blixtrande huvudvärk. Den kom från ingenstans och var den vidrigaste huvudvärk jag någonsin upplevt. Det kändes ungefär som när man får brainfreeze – den där ilande smärtan man kan få om man äter eller dricker något kallt för fort. En vanlig brainfreeze går ju över efter några sekunder, men inte det här. Smärtan gick i vågor, och växlade mellan hysteriskt jävla skitont och lite mindre jävla skitont. Jag satt på golvet i träningssalen och vågade inte resa på mig. Visste inte om jag skulle kunna ta mig därifrån på egna ben. Instruktören kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag lyckades mumla fram ”jag har huvudvärk…”, hon rådde mig att vila och dricka mycket vatten.

Jag satt där jag satt, höll om huvudet och försökte bestämma mig för om jag skulle spy, dö eller svimma först. Inget av det hände dock. Det gjorde bara fruktansvärt ont.

När passet var slut kom Hjärtevännen och Vikarien J fram till mig och undrade hur det stod till. Jag mumlade återigen fram att jag hade så ont i huvudet. De hjälpte mig till omklädningsrummet, och där blev jag sittande. Hade så ont så tårarna rann. Hjärtevännen frågade mig om jag klarade att köra hem, men det kändes som en omöjlighet.

Då började deras fantastiska fixande för att hjälpa mig. Vikarien J ringde sin man och frågade om han kunde komma med bil så hon kunde köra min bil hem (med mig i) och att han kunde vara följebil och ta med henne hem sen. Då hade ett av deras barn somnat, så han kunde inte komma ifrån. Men då ringde han sin mamma, för att hon skulle kunna komma hem till dem och passa barnen så han kunde åka iväg.

Hjärtevännen frågade om det inte var bättre att jag åkte hem till mamma istället. Den tanken hade inte ens slagit mig, men det var nog en bra idé att jag inte skulle vara ensam.

Ska vi ringa mamma?” sa Hjärtevännen, och jag kunde bara nicka till svar. Fick fram telefonen, letade upp mammas nummer och gav telefonen till Hjärtevännen. ”Kan du ringa…?” var allt jag fick fram. Hon ringde, och lyckades skrämma skiten ur mamma som trodde det var jag. Hon berättade senare att när hon hörde ”Hej, det är Hjärtevännen här…” så blev hon alldeles kall. Jag förstår henne, för när jag åkte från henne (hade ätit middag där) runt 1,5 timme tidigare så mådde jag hur bra som helst. Och så ringer någon annan från mitt nummer…

Hursomhelst så körde Vikarien J min bil med mig i passagerarsätet, och Hjärtevännen följde efter i sin bil. Vi möttes upp av mamma utanför hennes hus. Jag fick kramar av finaste Vikarien J och finaste Hjärtevännen innan de båda åkte iväg igen i Hjärtevännens bil. Mamma hjälpte mig upp till henne och jag kraschade på hennes soffa. Låg med händerna runt huvudet, det kändes som att det skulle explodera närsomhelst. Förutom smärtan hade jag ett enormt tryck i huvudet. Till slut somnade jag, och när jag vaknade efter några timmar så hade den värsta smärtan släppt. Drack en kopp te och gick och lade mig för natten.

På morgonen kändes det bättre. Hade fortfarande ett tryck i huvudet, men inte mycket smärta alls. Kände mig ganska ok, så jag körde hem. Skrev en status på Facebook om vad som hade hänt, och det kom kommentarer som gjorde mig riktigt orolig. Vänner bad mig att låta en doktor kolla upp mig, för det kunde vara allvarligt. Jag kollade på Vårdguidens hemsida och fann följande mening:

”Vänd dig till akutmottagning på sjukhus:

  • vid plötslig och svår huvudvärk”

Då blev jag lite orolig, för det var ju precis så det var för mig. Vid det här laget hade smärtan börjat återkomma, även om den inte var i närheten av samma styrka som dagen innan. Jag ringde Sjukvårdsrådgivningen och beskrev vad som hade hänt. Sköterskan tyckte att jag absolut skulle åka in till akuten och kolla upp det, eftersom det inte hade släppt än. Så jag ringde mamma som följde med mig in.

Vi kom till akuten, och väl där gick det ganska snabbt med allt. Det kollades blodtryck, puls, syresättning, temp, blodprover togs och jag fick berätta vad som hänt samt gradera smärtan. ”Hur ont har du på en skala 0-10 där noll är ingenting och tio är överkörd av tåget?” Hade jag fått samma fråga kvällen innan hade jag svarat nio eller tio, men nu var det mer fem-sex.

Blodtrycket var mycket högre än normalt (tror det var 160/90, och jag brukar ha ett alldeles normalt blodtryck i vanliga fall), jag hade en vilopuls på 90. Inte bra alltså.

Blev förflyttad till ett övervakningsbås där jag kopplades upp mot en maskin som kollade puls, syresättning och blodtryck. Syresatte mig bra (96-97%), men blodtrycket var fortsatt högt och pulsen låg runt 85-95 hela tiden. Så fort jag rörde mig lite gick pulsen upp över 100.

En läkare kom och undersökte mig. Hon gjorde en massa små tester och ställde frågor. När hon var klar sa hon att det fanns en liten risk för att jag kunde ha en blödning i något blodkärl i huvudet, och att hon därför ville skicka mig på en skiktröntgen av huvudet. Om röntgen inte skulle visa något ville hon göra en lumbalpunktion (ryggvätskeprov) för att vara helt säker. Jag fick två Citodon mot smärtan och dropp eftersom jag inte fått i mig någon mat.

Jag var så fruktansvärt trött att jag helst bara ville sova, så jag låg mest och slumrade. Fick åka iväg till röntgen som inte visade någonting (ingen blödning, ingen bihåleinflammation etc), så då skulle det alltså göras en lumbalpunktion. Jag fick ligga ihopkrupen i fosterställning, och läkaren berättade hela tiden vad hon gjorde. Det absolut vidrigaste var när hon skulle känna på höftkammen för att hitta rätt ställe för nålen. Hon tryckte så hårt att det kändes som om benen skulle gå av. Satan vad ont det gjorde!
Sedan fick jag lokalbedövning innan själva provnålen sattes. När bedövningen börjat verka kändes resten knappt. Som tur var lyckades läkaren sätta nålen precis rätt, och hon fick ut ryggvätska på första försöket. När jag blivit omplåstrad skulle jag ligga platt på rygg i två timmar för att undvika att få huvudvärk (!) av undersökningen, vilket ca 10% av unga kvinnor får. Själva ryggvätskan såg tydligen bra ut, men skulle skickas på analys för säkerhets skull.

Jag låg så snällt där på rygg, slumrade till ganska mycket. När bedövningen släppte kändes det dock som om ryggen skulle gå av. Fy vad det gjorde ont! Var tvungen att gå upp på toaletten vid ett tillfälle, och jag var så stel och hade så ont att jag gick som vilken 95-åring som helst…

Efter två timmar kom läkaren tillbaka och berättade att allt såg bra ut. Blodproverna och ryggvätskeprovet visade inte på något allvarligt fel, det enda som var i närheten av att vara avvikande var de vita blodkropparna (som indikerar ifall det är en virusinfektion). De ska ligga under 5 och jag hade 4. Alltså fortfarande inom det normala, om än nära ”taket”. Jag hade alltså ingen hjärnblödning, med största sannolikhet heller ingen hjärnhinneinflammation. Hon kunde inte konkret säga exakt VAD det var, eftersom det finns så otroligt många anledningar till huvudvärk, men hon kunde åtminstone utesluta att det var något riktigt allvarligt.

Jag fick recept på värktabletter och blev hemskickad, med rådet att ändå vara uppmärksam. Om huvudvärken inte ger med sig eller om det blir värre så ska jag komma tillbaka. Då kan det eventuellt vara så att det finns en propp i ett speciellt blodkärl i huvudet. Inget som är jättefarligt (då hade hon inte skickat hem mig), men det behöver åtgärdas.

Mamma, jag och min 95-åriga rygg åkte hem, via apoteket där jag hämtade ut Citodon och Pronaxen. Stoppade i mig ett par tabletter när jag kom hem, och så tvärdäckade jag. Sov som en stock hela natten.

Idag känns det hyfsat. Efter två Citodon och en Pronaxen har jag knappt ont i huvudet alls, trycket kvarstår dock. Ryggen känns stel och öm, ungefär som om jag blivit manglad. Jag har blåmärken i armvecken och torkat blod på ena armen. På ryggen sitter förbandet fortfarande kvar, så där vet jag inte hur det ser ut. Ska försöka ta en dusch så kanske det känns bättre sen.

Tur att jag har mina fina vänner som oroat sig för mig, erbjudit sin hjälp och stöd, och frågat hur allt är. Det har varit full fart bland kommentarerna på Facebook! Den absolut roligaste kommentaren fick jag av Missy:

”Oh gudars vad du tar påsken galore! Man behöver inte lida you know, det är en tradition, inte förkroppsligande av Jesu smärtor.;)”

Åh fan, jag missade visst nåt där.

Hur som haver, jag lever. Och det tänkte jag fortsätta med. Ska vila hela dagen och hålla tummarna för att det känns bättre imorgon!

Leave a Comment