Tystnad.

I vanlig ordning har det varit tyst här en längre tid. Men det har sina anledningar. Jag har varit tvungen att lägga fokus på annat, har inte haft tid/lust/energi att skriva. Den välbekanta, men ack så ovälkomna, inkräktaren panikångest har åter gjort entré i mitt liv.

För några veckor sen var jag hos läkaren. Min  tanke med det var att jag skulle försöka få till någon slags samtalskontakt. Jag var helt övertygad om att det var min depression som var tillbaka, och att det skulle räcka med att prata med någon. Som vanligt förminskar och förtränger jag mina symptom. Tänkte att det väl inte var så farligt egentligen. Så dåligt mådde jag väl inte?

När jag kom till läkaren så ställde hon tre-fyra frågor, och så sa hon ”Det här är inte depression. Du har ångest, panikångest.
Helt plötsligt föll en massa bitar på plats. Varför hade jag inte ens tänkt i de banorna? Jag fick diagnosen för sju-åtta år sen och borde logiskt sett ha känt igen symptomen. Det här är inte första gången, liksom. Men mår man dåligt så ser man inte alltid logiken. När läkaren väl satte ord på det så blev allt så solklart.

Jag gick från läkarbesöket med ett recept på fyra olika mediciner, och en återbesökstid. De första veckorna med medicin var ganska jobbiga, men det var jag medveten om att de skulle vara och det var alltså inga konstigheter med det. Efter ett tag började det stabilisera sig och jag mådde faktiskt ganska hyfsat.

Ända tills häromdagen. Jag vet att jag pga ångesten har oerhört svårt att hantera stress. Vardagsstressen på jobbet går någorlunda bra, där bygger trots allt mycket på rutiner och jag kan styra mycket själv för att minska stressen i största möjliga mån. Men så dök det upp en situation där jag inte hade någon som helst kontroll och ingen möjlighet alls att styra. Det blev för mycket och jag fick panikångestattacken from hell. Klarade inte ens av att ta mig från jobbet, utan blev tvungen att stanna kvar i 1,5 timme efter att min arbetsdag var slut. Först då hade ångesten lugnat sig såpass att jag kunde ta mig därifrån.

Sedan dess har jag varit oerhört låg. Igår kämpade jag mig igenom dagen på jobbet, men fick gå ifrån med jämna mellanrum för att överhuvudtaget klara av det. Så ska det inte behöva vara. Jag VILL inte må såhär, men nu är det så och jag kan inte göra mycket åt det. Jag har tur som har förstående kollegor. De lät mig få mina andningspauser, men trots det så mådde jag verkligen skit. På kvällen sen var det APT och julbord med jobbet. Hur kul är det att vara social när man helst av allt bara skulle vilja lägga sig under ett täcke och gråta? Under julbordet uppstod dock en situation med en spindel som faktiskt fick mig att slappna av och få skratta ordentligt. Jag och min nya kollega, vi kan kalla henne Hjärtevännen (hon har på oerhört kort tid även blivit en fantastisk vän), kunde knappt sluta skratta. Det kändes så befriande att äntligen känna ångesten lätta lite. Visst fanns den kvar, men just där och då var den faktiskt inte så jobbig. Dessutom hade jag min älskade Vapendragare vid bordet, vilket kändes tryggt. Hon vet, hon förstår och hon finns där.

Imorse däremot var det inte kul. Jag kom inte ens ur sängen pga ångesten. Ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Fanns liksom inga andra möjliga alternativ just där och då.

Det som stör mest är att mitt val har blivit ifrågasatt. Det fanns två valmöjligheter, och hur jag än hade valt så hade det varit fel. Hur i hela friden ska jag då kunna välja rätt? Jag valde det alternativet som kändes bäst för mig, jag hade inte kunnat välja annorlunda. Därför känns det för jävligt att jag ska behöva försvara mig och motivera varför jag valt som jag gjort. Tro mig, jag är inte hemma från jobbet för att det är kul eller för att jag är lat. Jag hade verkligen velat vara där, men OM jag hade åkt till jobbet idag så hade jag varit en usel pedagog, och det hade inte varit bra för barnen. De förtjänar bättre än så. Därför valde jag att stanna hemma, och helt enkelt ladda batterierna under helgen och ta nya tag på måndag. Men tydligen var det också fel.

Men såhär är det, såhär är jag just nu. Välkommen till min verklighet…

 

One comment to “Tystnad.”

  1. 1

    On december 18th, 2011 at 13:20, Ann said...

    Stor kram! Hoppas vi kan ses snart och bara sitta och snacka om allt och inget…

Leave a Comment