Sorg. En livslång börda. Lättare att bära med åren, men då och då blir den sådär obeskrivligt tung att benen viker sig och man inte orkar stå upp.
Ikväll har jag varit ledsen. Gråtit mycket, länge och riktigt djupt från hjärtat. Gick igenom dokument jag har liggande på hårddisken, och hittade en del texter som antingen direkt handlar om pappa eller är relaterade till honom på något sätt. En del av detta är publicerat här på bloggen tidigare, annat inte. Men jag vill ändå dela med mig av utvalda bitar av dessa texter.
Följande är skrivet i oktober -08, då jag var inne i en riktigt djup svacka.
”Saknaden efter pappa gör sig också påmind, i de mörka stunderna oftare än annars. Om en dryg månad är det två år sen han dog. TVÅ ÅR. Hur i helvete har jag klarat TVÅ ÅR utan min pappa? Ibland känns det så overkligt, som att allt bara är påhittat. Att han lever någonstans där jag inte kan nå honom.
Tankar kommer, var han verkligen död? Hur vet jag helt säkert att han var död när de kom och hämtade honom? Samtidigt som jag med all säkerhet VET att han var död. Jag satt och höll hans hand när han slutade andas. Jag höll mina fingrar mot hans hals när pulsen dog ut. Jag visste att han var död långt innan rättsläkaren kom och undersökte honom och bekräftade att han avlidit. Jag vet exakt vilken tid han slutade andas. Jag vet att han hade puls i någon minut efteråt. Jag satt där och bokstavligen såg och kände livet rinna ur honom.
Ändå vill min hjärna försöka hitta en annan lösning. Min pappa kan ju inte bara dö sådär. Min pappa som aldrig skulle dö. Åtminstone inte förrän han hade levt klart sitt liv och själv bestämt sig för att det var dags. Pappa var inte färdig med sitt liv. Bara några dagar innan han dog sa han att han var så trött på att vara sjuk, han ville bli frisk. Han ville tillbaka till jobbet, han ville få aptit igen, han ville vara samma gamla Elon som han brukade vara. Han var bara 68 år när han dog. Tio år till, och jag hade kanske kunnat acceptera det lättare. Men inte då. Inte när jag visste hur gärna han ville leva.
Samtidigt, när jag hade fått beskedet från läkaren om att pappa var döende och hade max två veckor kvar att leva, började jag försöka föreställa mig hur själva dödsögonblicket skulle vara. Det känns så bisarrt nu att nämna det, men det var nog mitt omedvetna sätt att förbereda mig på det som komma skulle.
Jag föreställde mig att han inte skulle dö på natten, det kändes som att han skulle välja en tidpunkt då det var ljust ute. Så trots vaknätter kunde jag ändå slappna av och somna kortare stunder. Även om jag var orolig kändes det som att han inte skulle ge upp då. Och så blev det också. Han dog tidigt på eftermiddagen. Och den dagen var jag förberedd på att det var nu det skulle ske. Troligen den dagen, möjligen dagen efter.
Men han var så dålig och jag såg hela tiden tecken på ytterligare försämring och förändringar. Andningen förändrades, det var det tydligaste tecknet på försämring. Alla hans andningsuppehåll skrämde mig inte, på något sätt visste jag att det skulle komma ett nytt andetag. När han slutade med andningsuppehåll och istället andades flåsande och ytligt, kändes det som att nu kunde det hända när som helst. Och det gjorde det. Bara några timmar efter den ”nya” andningens början så hände det som skulle, men inte fick, hända. Han slutade andas.
Det gick inte till som jag hade föreställt mig, även om det inte var så långt ifrån. Men det var så mycket lugnare än jag kunnat ana. Jag trodde att jag skulle vara rädd. Det är en sak att se en död människa, men att SE någon dö? Jag kunde inte tänka mig annat än att det måste vara otäckt.
Minnena från sista besöket hos min farmor sa mig det. Dagen innan hon dog hälsade vi på henne på sjukhuset. Och hur hon var då var så likt hur pappa var innan han dog. Hon hade också andningsuppehåll. Dessa uppehåll skrämde mig något oerhört då. Jag var bara 16 år och det var det närmaste döden jag någonsin hade kommit. Farmors insjunkna ögon och kinder, precis som pappa såg ut den sista tiden. Hennes lilla tunna kropp i den stora sängen, precis som pappa. Deras oerhörda likhet de hade normalt utseendemässigt, blev så extra tydlig när jag sett dem båda döende.”
Följande är citat ur en artikel i Vårdguiden i juni -08. Källhänvisningar finns i ett tidigare blogginlägg.
”Den bottenlösa känslan av saknad, vanmakt och övergivenhet som uppstår när någon dör ifrån oss kan inte alla tårar i världen befria oss ifrån.”
”Låt sorgen få ta tid. Acceptera att den som verkar ha kommit ur sin sorg då och då åter sörjer öppet, se det som ett normalt led i utvecklingen och inte som en återgång.”
Dessa två citat känns högaktuella än idag. Den bottenlösa känslan finns kvar. Jag saknar pappa exakt lika mycket idag som dagen han dog. Och jag sörjer fortfarande. Den akuta fasen är över sedan länge, men som jag skrev innan så lägger sig sorgen som en enorm tyngd på mina axlar då och då. Jag har dagar och stunder då jag gråter hejdlöst, gråter tills det inte finns några tårar kvar. Numera är det oerhört sällan jag gör det ”offentligt”, oftast är jag – och vill vara – ensam i dessa stunder. Men ett exempel på att det händer är begravningen (och repet några dagar innan) för någon månad sen. Då kunde jag inte stoppa tårarna, det gjorde så fruktansvärt jävla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och då var det så oerhört skönt att ha vänner där som inte var rädda för sorgen. De öppnade sina famnar och höll om mig tills den värsta smärtan gett med sig. Katta, Jennifer och Lena – ni är guld värda för att ni fanns där och gav mig trygghet.
Den sista texten jag vill dela med mig av är något som inte är publicerat här tidigare. Det är inte en text skriven av mig, utan det är ett brev som en vän skickat till en annan person i en känslig situation för några år sen. Ett brev som det egentligen inte var meningen att jag skulle läsa, men som jag ändå fick en kopia på. För det handlar om mig, och om hur jag agerar i en vänskap. Förlåt Marianne, men jag måste bara få dela med mig lite av dina fina ord.
”Jag vet att Monika funnits för dig i många tuffa lägen, varit den som kommit utan att du behövt kalla. Jag måste säga att hon har stöttat dig, tagit kraft, fast hon varit sjukskriven av sorg, hon har burit svart svår sorg i hjärtat, ibland inte orkat leva, andas, men ändå räckt ut sin hand och öppnat sitt hem åt dig.
Hon har orkat ta att du inte orkat ge tillbaka. Hon har bara fortsatt att ge och finnas så gott hon kunnat. Det är få förunnat. Hon har förlorat sin pappa, bokstavligt talat sett honom dö ifrån henne, gått igenom en separation, opererats, oroat sig för sin överlevnad, skola mm mm men det har inte hindrat henne från att finnas för de som står henne nära.”
När jag läste dessa ord om hur Marianne uppfattar mig som vän – även om det här handlade om en specifik situation så vet jag att hon menar det även allmänt – så började jag reflektera. Hur är jag egentligen i en vänskap? Och jag kom fram till att jag alltid sätter andra främst. Behöver någon mig så kommer jag. Jag släpper allt. Oavsett hur jag själv mår, om jag inte har någon energi över, om jag egentligen inte har lust, så ställer jag upp ändå. Jag gör det inte för ”vem som helst”, visst finns jag för alla mina vänner, även de som inte är så nära, men till en viss gräns. Men för dem som står mig nära gör jag allt. Både i medgång och motgång. Har jag ingen energi så hittar jag ändå lite extra någonstans. Alternativt så går jag på ren vilja. Jag behövs, alltså är jag där. Allt annat kan vänta.
Jag agerar såhär av flera olika orsaker. Dels är det för mig självklart att det är vad en vän ska göra, att finnas där för sina vänner. Man väljer inte vilken tidpunkt på dygnet som passar, vänner är inte bara vänner på kontorstid. Och det är sällan som tillfällena då man verkligen behövs infaller just på kontorstid… Dels är det för att jag vet att jag själv värdesätter det oerhört högt när någon gör så för mig. Och då vill jag också ge det till andra. Tänker ibland ”vad skulle jag vilja att mina vänner gjorde för mig i den här situationen?”. Eller så tänker jag inte alls, utan agerar bara på ren magkänsla.
Jag har en liten skara utvalda som står mig allra närmast, som har en plats i det innersta av mitt hjärta. För dem går jag genom eld. Och ni vet vilka ni är. <3
Ja, vems ansikte är det egentligen? Känner ni igen henne? Det gjorde uppenbarligen inte jag…
