Mogis del av stjärnhimlen

I fredags var jag ju äntligen hos min dietist. Som jag har sett fram emot det! Det har varit tre långa månaders väntan…

Vi började som vanligt med vägning. Samma morgon hade såklart lingonveckan startat, och jag kände mig lagom uppsvälld… :/ Nåja, vågen visade på 75,4 kg, vilket är klart godkänt. Framförallt med tanke på att när jag fick vikten 74,5 kg hemma var det utan kläder och på fastande mage. Hos dietisten hade jag kläder på och frukost i den för dagen uppsvällda magen.

Oavsett vad så var det lika roligt som alltid att se hennes reaktion. Hon tappar hakan varenda gång ;) Och så hörde jag henne säga: - Vad var det för vikt du hade här förra gången sa du?
- 80,7, svarade jag.
- Och vad står det på vågen nu?
- 75,4.
Tystnad. Sedan:
- Oj. Vad vägde du hemma?
- 74,5.
- Du är ju som ett exempel ur en skolbok!

Sedan gick vi in på rummet och pratade, också det som vanligt. Men den här gången kändes det så annorlunda, eftersom jag visste att det här skulle bli sista besöket. På ett sätt känns det fantastiskt skönt att kunna stå på egna ben, men på ett annat sätt känns det jättetrist att inte få ha de här besöken att se fram emot längre.

Jag hade, som den scrappare jag är, gjort ett kort till dietisten. Ville på något sätt visa min uppskattning över det jobb hon gjort med mig, att det har varit oerhört betydelsefullt för att jag har kunnat klara den här viktresan såpass bra som jag gjort. Jag har gjort grovjobbet, men motivationen och förändringarna av ätbeteendet är till stor del hennes förtjänst. Inuti kortet hade jag skrivit ett par rader just om vad hon betytt för mig, och så fanns det två foton. Ett före-foto och ett efter-foto på mig. När jag klistrade in dem och fick se dem intill varandra så blev skillnaden väldigt påtaglig. Jag känner knappt igen mig själv på före-fotot! Det ser ut som någon som liknar mig väldigt mycket, men det ser inte ut som jag. Jag kan inte minnas att jag faktiskt sett ut sådär. Det känns så fel! Och ändå har jag varit kraftigt överviktig, rent ut sagt fet, i många många år. Men idag har jag svårt att identifiera mig med den feta människan på före-kortet.

Det roliga var att innan dietisten fick kortet, så tog hon upp just det; att hon hade svårt att se framför sig hur jag såg ut när vi träffades första gången, i slutet av september förra året. Och jag kan förstå henne. Dels minns jag inte själv. Dels har hon många patienter, och alla (nästan alla, åtminstone) förändras från en gång till nästa. Och på åtta månader hinner man förändras ganska mycket. Dessutom har hon och jag bara träffats en handfull gånger totalt.

Så när hon tog upp just det log jag och sa: - Men du, apropå det så har jag en liten grej till dig här.
Gav henne kortet och hon blev så glad. Hon studerade noga alla detaljer på utsidan, och innan hon ens öppnat kortet sa hon: - Åh vad fint, jag blir ju alldeles tårögd nu!
Hon tittade upp på mig och jag såg att hennes ögon glittrade av ännu inte fällda tårar. Så jag svarade:
- Om du blir tårögd av bara utsidan så kanske du inte ska öppna och läsa nu…
Men det gjorde hon. När hon läste vad jag skrivit kunde hon inte längre hålla tårarna tillbaka.
Och det värmde mitt hjärta. Det jag ville säga hade nått fram, med besked. Jag är verkligen så tacksam att jag fått förmånen att ha just henne som dietist. Och nu har jag fått ge henne cred för det.

När hon torkat tårarna en smula var hennes första ord: - Får jag visa det här för min kollega?
- Självklart, du får visa det för vem du vill, svarade jag.
- Jag ställer kortet här i fönstret så jag alltid kan titta på det. Och så måste du lova att du kommer tillbaka och hälsar på igen.
- Jag kommer när jag är klar, när jag har nått min målvikt.

Sedan var det hennes tur att göra mig rörd. Hon formligen öste beröm över mig, och beskrev mina styrkor och vilket fantastiskt jobb jag har gjort. Då kunde inte heller jag hålla tårarna tillbaka. Så där satt vi, två vuxna kvinnor, och bölade ikapp, typ… ;)

I vanliga fall har vi hållit ett artigt avstånd till varandra. Så som det förväntas, i och med att hon är i tjänst och jag är hennes patient. Vi tar i hand när vi hälsar, men sen sitter vi på någon armlängds avstånd när vi pratar. Inga konstigheter, så är det ju oftast när man träffar någon som jobbar inom sjukvården, att man håller ett visst avstånd. Men å andra sidan har vi alltid pratat mycket öppnare än vad man gör med exempelvis en läkare. Vi skrattar och skojar, berättar saker (som inte alltid har med ämnet att göra) osv. Men alltid utan kroppskontakt, förutom just när vi tar i hand.

När jag den här gången reste mig för att gå, så sträckte jag som vanligt fram handen. Men då sträckte dietisten ut båda sina armar och gav mig en stor kram istället. Då ville mina tårar börja rinna igen, för då blev det liksom så definitivt att det här var sista ”officiella” gången vi träffades. Så nu får jag kämpa på med viktresan så jag når målet snart, och får komma tillbaka och visa upp mig ;)

För att återknyta till rubriken så har jag haft en fantastisk helg. Jobbat med Zarah fre-sön. Och den ungen kan verkligen få mitt hjärta att smälta till en blöt liten pöl.
Igår gick dagen i musikens tecken. Först åkte jag med Zarah och hennes bonussyster E för att kolla på Markoolio. Jag är väl inget större fan av hans musik, men Marko har en skön stil. E däremot älskar honom, och var så glad över att hon skulle få se honom. Och hon blev inte besviken! Först råkade vi hamna mitt i hans signering. Jag och Z stod med E i kön för att hon var så nervös och inte ville stå där själv, men jag hade tänkt hålla mig i bakgrunden med Z så att E kunde få sin autograf och att vi sen skulle gå vidare till scenen. Men så var det faktiskt Marko själv som, efter att han skrivit autograf till E, tittade på Zarah med pennan i högsta hugg och sa - Och så skriver jag en till…? Han uppmärksammade Zarah, och såg det som självklart att även hon skulle ha en autograf. Mycket cred till honom för det! Framförallt med tanke på att Z själv var ganska måttligt imponerad av att träffa honom, hon tittade åt ett annat håll, haha. Fast han fick allt ett leende när han sa hennes namn ;)

Under spelningen sen var både E och Z i sjunde himlen. E sjöng med i alla låtar, och tyckte att det var sååå bra. Z släppte loss totalt och dansade så hela rullstolen skakade. Sen ville hon komma upp till mig, så sista låten dansade jag med henne i min famn och hon skrattade så hon knappt fick luft. Riktigt lyckat!

Senare på eftermiddagen drog jag och Zarah iväg på nästa musikäventyr. Då var det dags för Fria Rösters djungelkonsert, och det var även det mycket uppskattat hos Z. Även om hon inte shakade loss, så jublade hon och applåderade så fint efter varje låt. Frågade henne efteråt om hon tyckte att det var roligt, och fick ett stort leende och ett ”mmm” till svar. Och så fick hon ju träffa lite körfolk som hon känner också, det gillade hon!

Idag har vi varit på IKEA, tillsammans med Z’s mamma och E. Jag fyllde på mitt ljusförråd, hittade en ny tvålpump eftersom den jag hade har gått sönder, och så slank det ner en pläd också. Knappt 300 kr gick kalaset på, och så billigt vete sjutton om det någonsin har blivit för mig vid ett IKEA-besök, haha.

Vi hann även med, förutom lunch och middag, en vila i solskenet på altanen och en långpromenad innan det var dags för mig att åka hem. Och här är jag nu, redo att hoppa ner i sängen. Trött som en gnu, men fylld av glädje efter en underbar helg!

Idag har varit en konstig dag känslomässigt. Har växlat mellan glädje och sorg på ett inte alltför behagligt sätt. Dagen började riktigt bra med ytterligare ett minus på vågen, dagens vikt är 74,5 kg. Att få se de siffrorna framkallade ett leende som satt i hela vägen till bussen då jag skulle åka till jobbet.

Men under bussresan, som tar ungefär en timme (inklusive bussbyte), mattades glädjen av och ersattes av tankar om pappa. Varför vet jag inte, det är mig veterligen ingen speciell dag idag som borde trigga igång alla minnen och känslor. Men oavsett vad så dök tankarna upp, och jag mådde riktigt dåligt ett tag.

Kom fram till jobbet och möttes av alla fantastiska barn som fort fick mig att le igen. Även kollegan A är ganska bra på det, man vet aldrig vad som kommer ur hennes mun… men oftast är det något som leder till ett skratt ;) Brukar bli ganska många skratt under en arbetsdag. Och dessutom de mest underliga samtalsämnen. För att ta ett exempel så har vi de senaste dagarna kommit in på diskussioner om kondomer med smak, musgympa, möhippor och glasögon vs. linser…?!

På rasten var jag ute och rökte med kollegan I. Vi kom in på en diskussion om Nynäshamn, vilket vi gör då och då. Det är liksom en gemensam nämnare för oss. Hon bor där, och min familj har haft sommarstuga i trakten däromkring. Dessutom bodde min farmor där, och även pappa när han var liten. Poff, så var diskussionen inne på pappor. Och sorgen gjorde sig påmind igen.

När jag kom tillbaka till avdelningen efter rasten blev det återigen en massa skratt och sorgen gav vika till förmån för glädjen. Dessutom var det en massa förberedelser för vårfesten som förskolan skulle ha på eftermiddagen. Så jag hade inte riktigt tid med djupa tankar.

När jag och A samlade barnen i hallen för att gå ut på gården, så kom det en spontan fråga från ett av barnen: ”Vad heter din pappa?”
”Han heter Elon”, svarade jag.
”Elon? Jaha. Var bor han?”
”Han bor i himlen.”

Och där var sorgen tillbaka för en kort stund, innan A hävde ur sig ”Elon?! Det namnet har jag ALDRIG hört innan! Kan man heta så?!” Då kunde jag såklart inte låta bli att dra på munnen igen.

Sådär har det fortsatt under dagen och kvällen. Upp och ner, utan att jag riktigt har kunnat styra det. Och nu på kvällen har jag känt pappas närvaro så oerhört starkt här hemma. Mediet jag träffade för några månader sedan sa ju att möjligheten finns att han kommer visa sig för mig i ”fysisk” skepnad, och just nu önskar jag så att han ska göra det. För ett tag sen fick jag faktiskt en första skymt av honom, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag såg honom inte tydligt, utan det var mer som konturer kring en skugga. Trots att jag inte kunde se några ansiktsdrag eller liknande, så var jag säker på att det var pappa. Konturernas form var så välbekant att det inte kunde vara någon annan.

Jag vet inte om han själv valde att inte visa sig tydligare än så, för att se om jag kunde hantera det, eller om det fanns någon annan orsak. Men det var inte otäckt. Det kändes konstigt, men rädd var jag inte. Hade velat se mer, men det blev aldrig mer än dessa konturer, som inte var synliga längre än någon eller några minuter. Sen dess har jag hoppats att han ska visa sig igen, och kanske tydligare, men än så länge har han inte visat sig alls. Bara genom känslan av närvaro. Såg skuggan som brukar dra förbi häromdagen, men inget annat.

Nåja, dagen började bra, hade sina bra stunder under arbetstid, och slutar förhoppningsvis bra också.

Om inte annat är jag nu väldigt laddad inför dietistbesöket på fredag. Jag tror inte att jag kommer nå mitt nästa delmål (73,8 kg) tills dess, det är lite för mycket kvar. Nog för att jag har gått ner 0,7 kg på två dagar förut, men sannolikheten att jag gör det nu är inte så stor. Men å andra sidan så var mitt mål från början att jag skulle spränga 75-kilosgränsen tills det besöket, och det har jag ju helt klart gjort!  Så det är jag faktiskt helt nöjd med :) Sist jag var hos dietisten, för typ tre månader sen, vägde jag 80,7 kg på hennes våg. Man kan tycka att 6,2 kg på tre månader inte är någon jätteprestation, men då ska man tänka på att jag under första halvan av den tiden åt medicin, och under andra halvan inte. Jag står helt på egna ben nu, och då går viktnedgången långsammare. Men det går åt rätt håll, och det är huvudsaken. Dessutom har jag faktiskt sprängt både 80-kilosgränsen och 75-kilosgränsen!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,5 kg (100526) (BMI 28,4)

Totalt vikt: -19,3 kg

Totalt BMI: -7,3

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,7 kg (planerar att försöka uppnå detta till nästa dietistbesök 28/5, även om det är osannolikt att det går)

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,9 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,6 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,1 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,5 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 78 cm

Totalt midjemått: -28 cm

Under senaste lingonveckan gick jag upp till 76 kg. Egentligen är det inget konstigt att jag går upp lite vikt just under den perioden, eftersom jag samlar på mig vatten. Normalt brukar detta försvinna direkt så fort lingonveckan är över, men inte den här gången. Jag låg länge, länge runt 76 kg. Något hekto neråt då och då, men inte mer. Blev riktigt frustrerad till slut!

Nu har jag ju varit medicinfri sedan 4 april, i 49 dagar. Och det märks att det inte händer lika mycket med vikten sedan jag slutade ta Reductil. Det står still mycket oftare, och i längre perioder än innan. Och jag rasar inte i vikt på samma sätt som förut, när det väl händer något. Jag märker också att suget finns mer nu. Fast jämfört med hur suget var innan jag började min viktresa, så är det ingenting. Numera kan jag dessutom stå emot det på ett helt annat sätt. Och jag försöker verkligen äta rätt, och lyckas nog ändå bra. Så länge vikten inte börjar peka uppåt är jag nöjd. Neråt vill jag ju förstås, men det får ta den tid det tar. Kommer nog ta lite längre tid än jag hoppats på, när jag gjorde mina beräkningar om hur lång tid det borde ta så åt jag fortfarande medicin och gick alltså ner snabbare i vikt än vad jag gör nu.

Men, när jag vägde mig idag fick jag en glad överraskning. Jag har tappat den vikt jag la på mig under lingonveckan, och dessutom lite till. Dagens vikt är 74,7 kg. Mycket trevligt!

Gjorde en ny garderobsrensning igår. Fler och fler plagg blir för stora. Det är jätteroligt på ett sätt, men samtidigt ser jag hur mitt klädbestånd bara krymper och krymper. Så ”lite” kläder jag har nu har jag nog aldrig haft. Ska bli roligt sen när jag kan köpa en massa nytt i ”rätt” storlek! Just nu köper jag bara något enstaka plagg, när det blir akut brist. Vill vänta med att uppdatera garderoben tills jag vet vilken storlek jag kommer ha när jag är klar.

Min kollega C och jag har pratat en massa nu under veckan när vi har jobbat tillsammans, och hon är spekulant på kläderna jag har rensat ut. Hon frågade hur mycket jag ville ha för dem, och mitt svar var ”tja, ett ‘tack så mycket’ räcker gott”. Fast det tyckte inte hon ;) Men jag känner att jag ju oavsett kommer skänka bort dem nånstans. Om inte hon tar dem så blir det mamma eller Myrorna som får dem. Så inte vill jag ha betalt! Men vi får väl se om hon kan övertygas om att det är helt ok för mig att hon får dem, att hon faktiskt inte behöver köpa dem.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,7 kg (100523) (BMI 28,5)

Totalt vikt: -19,1 kg

Totalt BMI: -7,2

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,9 kg (planerar att försöka uppnå detta till nästa dietistbesök 28/5)

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,1 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,8 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,3 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,7 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 78 cm

Totalt midjemått: -28 cm

Just nu, under maj månad, pågår något som kallas Mustaschkampen. Det är Cancerfondens årliga kampanj mot prostatacancer, vill man veta mer om Mustaschkampen kan man läsa HÄR. Mitt hjärta bankar lite extra för just Cancerfonden, och främst för prostatacancer, eftersom det var vad min pappa drabbades av och inte överlevde.

För ett tag sen fick jag en förfrågan om jag ville skriva en artikel om pappas sjukdom, med fokus på mig som anhörig. Min spontana reaktion var att SJÄLVKLART gör jag det, om mina ord kan stötta och hjälpa någon annan anhörig så finns det ingen anledning att låta bli. Jag har delat med mig av min historia om pappa många gånger, men aldrig offentligt på det här sättet.

Artikeln är nu skriven och publicerad, och finns att läsa HÄR. Jag ville skriva så mycket mer, men var tvungen att begränsa mig till 1500 tecken. Vill du läsa en utförligare berättelse om pappas sista tid kan du göra det HÄR.

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform, det är ca 25 män om dagen – en i timmen! – som får diagnosen. Risken är alltså stor att du själv, eller någon närstående, kan drabbas. Därför uppmanar jag alla att vara uppmärksamma på symptom, vi kan aldrig veta säkert när och om vi blir drabbade eller ej. Men är man medveten om hur vanlig sjukdomen är ökar kunskapen och förståelsen, och möjligheten att upptäcka cancern i tid. Alla som drabbas av prostatacancer dör inte, faktum är att många överlever – även om de inte blir botade från själva sjukdomen. Men cancer är ändå alltid cancer.

För att visa sitt stöd måste man inte bidra med en massa pengar. Självklart finns möjligheten att göra det om man vill, och då kan man göra det HÄR. Men det finns fler sätt. Är du man kan du helt enkelt odla mustasch. Annars kan man köpa en mustaschpin på ICA, Clas Ohlson, Pressbyrån eller Brothers. Den kostar 25 kr, och det är pengar som de flesta kan avvara. Trots allt går det till en god sak. Man kan också bidra genom att köpa utvalda produkter hos Cancerfondens samarbetspartners, där en del av försäljningspriset går till Cancerfonden, mer om det HÄR.

Pappa, jag hoppas att du sitter och ler i din himmel, med en kall öl i handen och en stor portion entrecote med ris och bearnaisesås på bordet. Troligen har du även någon som sällskap, någon du kan dra en av alla dina ordvitsar för. När det är dags för mig att vandra vidare vill jag vara ditt sällskap vid bordet. Det dröjer nog länge än, men det sägs att tiden går mycket fortare på andra sidan än vad den gör här på jorden, så du behöver inte vänta så länge.

Pappa och jag, för runt 10 år sedan. Det är så mycket far-och-dotter-kärlek i den här bilden...

Jag har varit på jakt efter byxor nu ett tag. I princip alla byxor jag har nu sitter löst, tror inte det är något par jag kan ha utan skärp. Visst är det härligt att alla kläder blir för stora, men samtidigt så vill jag kunna ta på mig ett par byxor som faktiskt passar ordentligt. Det enda jag har haft att tillgå som faktiskt sitter åt är ett par leggings i storlek M, som jag köpte för nån månad sen. Men leggings är inte byxor på det sättet, eftersom jag aldrig skulle ha dem utan en kjol, klänning eller lång tunika till.

Häromdagen hittade jag ett par stretchjeans på rea. Riktigt snygga faktiskt. Gråsvarta med slitna detaljer. Hittade ett par i storlek 44, och tänkte att det ju borde passa, eftersom byxor jag har i storlek 46 sitter löst. Och eftersom det var stretch i de här byxorna så skulle de ju töja ut sig lite. Tog med mig byxorna till provrummet för att testa. Och de satt bra! Iofs tyckte jag att de satt riktigt tajt, inte så att det kändes obekvämt, men tajtare än jag trodde att de skulle sitta. Kikade lite på etiketten som satt fast på byxorna, och där fanns förklaringen. Det var byxor med slim fit OCH narrow leg! Jag kunde alltså ha ett par byxor med smal passform och snäva ben, i storlek 44! Snacka om glädjerus… ;)

Det har inte hänt något på vågen de senaste dagarna, men å andra sidan är det lingonveckan och i vanlig ordning är jag glad om jag inte går upp i vikt då. Iofs väger jag ett drygt halvkilo mer än jag gjorde vid senaste ”korrekta” vägningen, men det är vätska som kommer försvinna när lingonveckan är slut. Inget jag oroar mig för med andra ord!

Tyckte det var dags för ett nytt helkroppsfoto – jag väger ju trots allt ungefär fyra kilo mindre nu än vad jag gjorde på senaste ”efter-fotot” jag la upp. Så idag har jag poserat framför hallspegeln igen – iklädd de nya stretchjeansen förstås!

Imorgon kommer Micki hit igen, och stannar till på söndag. Ska bli mysigt! Vet inte än om jag jobbar imorgon, eller tors-fre heller för den delen, men förhoppningsvis får jag jobba åtminstone någon av dagarna. Kan ju inte vara hemma och slöa till nu när jag har vant mig vid att jobba…

Såhär ser jag ut idag :)