Mogis del av stjärnhimlen

Ett hekto.

Nu jäklar är det nära! Vägde mig imorse och det rör sig åt rätt håll, om än vääääldigt långsamt just nu. Det är lite frustrerande när man ligger så nära en gräns man vill under, och så går det liksom i snigelfart. Men det närmar sig, och snart är jag där. Det är huvudsaken att det rör på sig, och att jag inte går upp i vikt.

Dagens vikt är nämligen 75,0 kg. Jag ligger alltså mitt på min nästa drömgräns. Ett litet ynka hekto till så är jag under! Det här kunde jag nog inte ens drömma om när jag precis hade påbörjat min viktresa. Skulle jag väga 75 kg? Vara ”smal”? För jo – jag känner mig smal. Jag är inte smal, inte normalviktig (än), men om jag jämför med hur jag såg ut för bara ett halvår sen så är jag ”smal” nu. För då var jag riktigt, riktigt tjock. Och ännu tjockare var jag för några år sen. Det är bara att kolla på bilderna i förra inlägget och låta dem tala för sig själva.

Jag fick en så fin komplimang av min kollega P häromdagen. Vi stod inne i tvättrummet och skulle byta blöjor på barnen, när hon tittade på mig och jag såg att hon hade något på hjärtat.

P: Du… du har gått ner i vikt va?
Jag: Ja, det har jag.
P: Ganska mycket till och med?
J: Jo, det är väl minst 20 kg sen vi träffades första gången.
P: Jag har sett det, men jag har inte vågat säga något innan. Var inte helt säker liksom…
J: Men nu är det nog ganska uppenbart, hehe.
P: Ja… och du, ta det här på rätt sätt nu, men… du verkar liksom så himla mycket gladare numera.

Jo, jag är gladare nu. Jag mår bättre rent fysiskt, och det gör att jag mår bättre psykiskt också. Jag orkar mer, jag vill röra mig och jag gör det också. Att jag har klarat av den här viktresan så bra såhär långt, gör mig stolt. Och det märks nog i min utstrålning.

Det roliga är att P inte är en särskilt blyg människa. Hon säger gärna vad hon tycker, och har oftast ganska starka åsikter. Hon kör inte över folk, men hon är rättfram av sig. Så jag blev lite förvånad över hennes sätt att uttrycka sig, att hon inte hade ”vågat säga något innan”. Nu har inte jag och P jobbat så värst mycket tillsammans, och inte pratat så ofta heller. Mer än ett ”hej” och lite småprat när vi sprungit ihop någonstans på förskolan. Så på nåt sätt värmer det lite extra att hon ändå har uppmärksammat förändringarna hos mig – inte bara den viktmässiga biten, utan även hur jag mår – och försöker välja rätt tillfälle att säga det.