Ja, nu har det hänt grejer här. I onsdags, för knappt en vecka sen, så fick mamma äntligen sin GBP-operation gjord. Den gick toppen, det blev titthål precis som vi hoppats på (iom att hon har gjort bukoperationer innan och därmed har en del ärrvävnad invändigt så skulle de pga detta ev få öppna upp henne). Pratade med henne på kvällen och hon lät förvisso trött efter narkosen, eftersom det inte var så länge sen hon vaknat till liv igen, men ändå lät hon förvånansvärt pigg. Morgonen efter, när jag åter pratade med henne, lät hon oförskämt pigg. Hon hade inte ont, och var så lycklig över att hon fått dricka en kopp (1 dl) kaffe till frukost.

Hälsade på henne på torsdagseftermiddagen, och det fullkomligt strålade om henne. Om hon inte hade visat mig sin mage, så att jag sett förbanden och blåmärkena, hade jag på fullaste allvar tvivlat på att hon faktiskt hade blivit opererad ett dygn tidigare. Hon var så oerhört pigg, och mer rörlig än jag trott att hon skulle vara. Visst grinade hon illa när hon skulle resa/sätta sig, och när hon gick så var det långsammare än vanligt, men ändå.

På fredagen fick hon komma hem, jag åkte naturligtvis och hämtade henne. Det var så skönt att se att hon var pigg, och trots att hon kände sig väl omhändertagen på sjukhuset (det är fantastisk personal på det sjukhus hon var på!) så ville hon såklart komma hem. Jag handlade det nödvändigaste åt henne (fil, yoghurt, mjölk, fruktsoppa) samt hämtade ut den medicin hon fått utskriven. Kom hem med ett halvt apotek typ! Tre sorters smärtstillande, sprutor hon ska ta i 10 dagar efter op (vilket innebär 7 dagar hemma), vitaminer, kalcium…

Men något positivt är att hon inte behöver ta sin diabetesmedicin mer! Den är numera ett avslutat kapitel i hennes liv, och det känns helt fantastiskt. Från och med nu kommer hon kunna reglera sitt socker med enbart kosten. Och då kan det tilläggas att innan operationen var det inte alls långtifrån att hon skulle tvingas börja ta insulinsprutor. En helt underbar vändning, med andra ord!

Och för min egen del så kämpar jag fortfarande med min vikt. Men nu verkar jag vara inne i en ”bra period” igen, för det händer hela tiden saker på vågen. Imorse vägde jag mig igen, och dagens vikt är 80,7 kg! Helt galet! Jag har bara 0,7 kg kvar till min drömgräns. Sju ynka hekto! Och jag har drygt två veckor på mig att gå ner det. Hoppas på att kunna pressa mig ner till 79,5 för att ha lite ”marginal” när jag ska till dietisten, men allt under 80-strecket är jag nöjd med.

Och om man ska vara riktigt noga så är alltså 80,7 min vikt med kläder. Utan kläder väger jag 80,2 kg (var ju såklart tvungen att kolla, haha). Men eftersom jag hela tiden väger mig med kläder hos dietisten så gör jag det hemma också, och utgår från det. Visst, det blir en mer tillförlitlig vikt om jag skulle väga mig utan kläder eftersom olika klädesplagg väger olika mycket, men hos dietisten står vågen ute i en korridor och jag känner inte riktigt för att klä av mig spritt språngande naken där ;) Försöker istället att välja så ”lätta” klädesplagg som möjligt för att få en så ”sanningsenlig” vikt som möjligt.

Avslutningsvis en liten sammanfattning av min viktresa såhär långt:

Startvikt: 93,8 kg (090928)

Nuvarande vikt: 80,7 kg (100209)

Totalt: -13,1 kg

Kvar till nästa delmål (80 kg): 0,7 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 18,7 kg

Och, som mamma påminde mig om nyligen, om man ska räkna med den vikt jag tappat innan den här viktresan började på allvar, så rör det sig om mycket mer än 13 kg. Jag vet ju inte hur mycket jag vägde när jag var som störst, eftersom jag vägrade gå i närheten av en våg. De högsta siffror jag faktiskt sett på vågen är 99 kg. Och jag har garanterat vägt minst 5 kg mer än så, kanske till och med uppåt 10 kg mer. Men säg att om jag vägde 105 kg som mest, det är nog åtminstone väldigt nära sanningen, så har jag totalt gått ner drygt 24 kg. Och ska jag räkna från den högsta vikten jag faktiskt vet att jag har haft, så har jag tappat drygt 18 kg. Oavsett vad så har jag gjort ett fantastiskt bra jobb. Och jag är grymt stolt över mig själv. Såhär bra har det aldrig gått förut. Och just därför tänker jag inte ge upp den här gången. Nu jäklar ska jag nå mitt mål!