Mogis del av stjärnhimlen

Idag är det pappas födelsedag. Om han hade levt så hade vi tillsammans firat hans 72-årsdag. Men nu får jag fira utan honom, för fjärde gången. Det känns ändå ganska okej i år. I början, de första gångerna, var det oerhört jobbigt vid alla högtider och andra speciella datum. Men det blir lättare och lättare för varje gång, vilket känns skönt. Visst är saknaden lite mer påtaglig dagar som denna, men det skär inte i hjärtat på samma sätt längre.

För ett tag sen fick jag en kommentar här på bloggen, av min kusin Louise som sen några år tillbaka bor i Norge. När vi var små umgicks vi en hel del, då det bara skiljer 1½ år mellan oss. Men när vi blev äldre gled vi ifrån varandra utan att det riktigt var meningen, och sen var det ett antal år då vi egentligen inte hade någon kontakt alls. Vi fick mest uppdateringar via våra föräldrar. Men så hittade jag henne på Facebook för ett par månader sen eller så, och sedan dess har vi åter kontakt, även om det kanske inte alltid är så regelbundet. I alla fall, hon skrev och bad om min adress, eftersom hon hade något hon ville skicka till mig. Jag blev väldigt nyfiken och undrade vad det kunde vara.

Idag kom det så ett kuvert frankerat med norska frimärken. På utsidan satt en klisterlapp från norska tullen, där innehållet benämndes ”bok”. Jag funderade på vad det kunde vara för bok, och öppnade ivrigt kuvertet. Inuti hittade jag ett litet brev från Louise, och så boken ”Heja, Pelle Svanslös!”. Jag såg direkt att det var en gammal bok, men kunde inte koppla vad det var som var så speciellt med just den boken. Sedan läste jag brevet, och där stod det bland annat: ”Om du öppnar boken och ser på första sidan så kanske du förstår varför jag ville skicka den till dig…”

Öppnade boken och förstod direkt vad hon menade. Med liten, liten text står det ”Elon L.”. Det är alltså pappas bok hon haft hemma hos sig, och hittat när hon städat. Och så ville hon skicka den till mig. Det betyder verkligen massor, jag blev jätteglad! Och så är det lite extra speciellt att den kom fram just idag – på pappas födelsedag.

Idag var jag ju hos dietisten igen, och det är alltid lika roligt att träffa henne. Hon har så skön stil, och är så rättfram. Efter att hon frågat hur jag mår nu, hur allt går, och jag svarat att allt bara är bra, så sa hon ”Men nu får du faktiskt säga någonting negativt, även om det är kul att höra allt positivt!” Haha, jag fick verkligen tänka efter…

Sen var det dags för vägning. I vanliga fall brukar jag fasa för den biten, men idag visste jag ju att jag har gått ner massor sen sist, så jag bara log och gick glatt mot vågen. Såg hur dietisten höjde lite frågande på ögonbrynen, men hon sa ingenting. Ställde mig på vågen, fortfarande med ett stort leende, och inväntade hennes reaktion när hon fick se siffrorna. Och den uteblev inte – hon tappade hakan, och till slut sa hon ”Men du är ju otrolig!”

Dagens vikt hos dietisten var 80,7 kg, vilket var ungefär vad jag förväntade mig. Jag vet ju som sagt att jag oftast väger ett par kilo mer där än hemma. Men då kan vi jämföra med förra vägningen hos henne, då vågen visade 87,6 kg. Jag berättade för henne att jag vägde 79 kg  hemma igår, och hon noterade även den vikten. Om två månader ska jag på återbesök, och det blir troligen även det sista besöket hos henne. Efter det kommer det bara vara min ”hemmavikt” som är den officiella vikten. Egentligen tyckte hon att jag var redo att stå på egna ben redan nu, men i och med att jag planerar att sluta med Reductil när mina tabletter är slut (om knappt åtta veckor) så vill jag gärna träffa henne en gång till eftersom jag inte riktigt vet hur jag kommer reagera när jag inte längre går på medicin. Alltså bokade vi in ett nytt besök, som med största sannolikhet kommer bli avslutningen på vår kontakt. Det känns bra att snart stå på egna ben, men samtidigt kommer jag sakna hennes uppmuntran och härliga sätt. Jag blir alltid glad av att träffa henne.

Nu är det snart dags att åka och jobba. Min sista vecka med ”vanliga” Zarah-tider. Från och med mars kommer jag bara jobba en helg i månaden. Det känns lite vemodigt, men samtidigt så har jag ju möjlighet att hälsa på henne i princip när jag vill. Idag ska jag dessutom gå intro med tjejen som ska ta över mina pass. Har träffat henne en gång, och hon verkar vara bra! Dessutom känner hon Zarah sen innan, eftersom hon har jobbat på den förskolan där Zarah går. Så det är mest hemmarutiner som ska läras in, och så behöver hon uppdateras lite på vad som hänt med Zarahs utveckling sen de träffades sist för något år sen. Men det kommer gå kanonbra, och jag får en väldigt lätt arbetsdag idag. Bara hålla mig i bakgrunden och låta M sköta hela jobbet… ;)

Idag är det dessutom EFIT, och jag har faktiskt varit duktig och tagit ett foto i timmen. Ska försöka komma ihåg att göra det under resten av dagen också, så jag kan lägga upp alla bilder ikväll.

Idag vägde jag mig. Och nu jäklar händer det saker igen. Jag ser drömgränsen flyttas längre och längre bort – åt rätt håll. Sedan den 14 februari har jag gått ner ytterligare 0,7 kg, och väger idag 79,0 kg. Känns så underbart! Imorgon är det dietistbesök igen, och jag hade ju som mål att komma under 80 kg fram tills dess, hade som morot att nå 79,5 kg – men förväntade mig inte att jag skulle komma så långt. Och nu har jag gått ner ytterligare ett halvkilo från min ”morotsgräns”. Ett helt kilo från drömgränsen!

Nästa riktiga drömgräns är 70 kg. En gräns jag inte har varit under sen början av nittiotalet nångång. Men så långt fram tänker jag inte riktigt än. Just nu fokuserar jag på de tre närmaste delmålen – 78,6 kg, 77,9 kg samt 75 kg. Alla dessa känns definitivt inom räckhåll nu! Det första kan jag i bästa fall nå redan inom en vecka, det andra ligger ytterligare någon vecka eller två bort, det tredje kan jag nå innan mars månads slut. Om allt går som det ska, vill säga. Jag vet ju av erfarenhet att jag helt plötsligt kan stå tvärstill länge. Men om jag framöver går ner ca 0,5 kg/vecka så håller ”planeringen”. Går jag ner mindre, eller står still, så kommer det såklart vara frustrerande men samtidigt är det helt okej. Jag har inte bråttom, och har hittills ändå gått ner i mycket raskare takt än jag räknat med. Planen var ju att nå min målvikt till nyåret 2010/2011, och om jag går ner i ”normal” takt från och med nu (ca 0,5 kg/vecka) så kommer jag nå målvikten i slutet av oktober. I slutet av oktober! Det är om bara ett halvår!

MEN (som en viss Let’s Dance-domare skulle säga), sen är jag också fullt medveten om att dessa 79 kg är min ”hemmavikt”, och att jag mycket väl kan väga ett par kilo mer på dietistens våg. Det har varit olika från gång till gång, men oftast väger jag mer där än hemma.
Första vägningen: nästan 3,5 kg mer än hemma
Andra vägningen: exakt samma som hemma
Tredje vägningen: 2 kg mer än hemma

Men å andra sidan är det inte siffrorna som är det viktigaste egentligen. Oavsett vad så kommer jag garanterat väga mindre på dietistens våg imorgon än vad jag gjorde förra gången. Jag vet ju att jag går ner i vikt, att det faktiskt händer saker, för jag märker det så tydligt på kläderna. Framförallt byxor blir för stora, jag har två par som är alldeles för stora i midjan och hänger säckigt kring höfter och lår – fast de egentligen ska sitta någorlunda tajt. Dessa byxor är utformade på ett sådant sätt att de är svåra att sy in på ett enkelt sätt, så de två paren kommer få flytta hem till mamma där de kan användas ett tag till. Hon har för övrigt på fem veckor gått ner lika mycket som jag gjort på fem månader!

Dessutom insåg jag, när jag duschade häromdagen, att mina lår är mycket smalare nu än innan. När jag lyfte på ena benet för att tvåla in det syntes det väldigt tydligt. Smala är de inte på långa vägar, men smalare. Jag har ju inte tagit några mått kring höfter/lår, vilket jag faktiskt ångrar lite nu. Det vore kul att se skillnaden i cm även där. Midjemåttet tar jag regelbundet, och där har det lugnat sig lite på sistone. Jag tappade ju så extremt många cm på kort tid, så det är inte alls konstigt att det inte händer så mycket på den fronten nu. Dock är det åtminstone en cm mer sen sist, vilket betyder att jag i dagsläget har tappat 21 cm runt midjan. Och bara det är ju helt fantastiskt – det är drygt två decimeter mindre i omkrets. Galet, men roligt!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 79,0 kg (100223) (BMI 30,1)

Totalt: -14,8 kg

Kvar till nästa delmål  (78,6 kg – BMI under 30): 0,4 kg

Kvar till delmål 2 (77,9 kg – halvvägs!): 1,1 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 17,0 kg

Min vän Maria bad mig om lite hjälp med  det projekt som hennes sambo Arne är upphovsman till, nämligen Vi kan alla göra nåt. Arne är musiker, och spelar i dansbandet Hedins. Efter katastrofen i Haiti kände han att han ville göra något för alla drabbade, och det resulterade i detta projekt. Ett stort antal dansbandsmusiker har gått samman och spelat in en gemensam singel, som heter just Vi kan alla göra nåt. De har även medverkat i Bingolotto, du kan se inslaget HÄR (spola fram till 36:45).

Tyvärr är det ju så att i media skrivs det knappt om Haiti längre, då OS och Melodifestivalen tar upp mest plats. Men folket där nere behöver fortfarande en massa hjälp!

Så om man vill hjälpa till kan man göra det genom att köpa (förhandsboka) den fysiska singeln för 40 SEK via  Bingolottos webbshop, eller ladda ner den digitalt (som en mp3-fil) för 38 SEK via Biwa Records.

Alla pengar som projektet genererar går oavkortat till Läkare utan gränser, och därifrån vidare till de behövande. Alla inblandade (musiker, låtskrivare, administratörer etc) ställer upp helt ideellt, vilket jag tycker är en oerhört fin gest. På projektets hemsida går det även att läsa om olika utmaningar som musiker, företag etc har – de skänker en viss procent av intäkterna och utmanar andra att göra likadant.

Som privatperson kanske man inte har möjlighet att skänka några större summor, men varje litet bidrag är värdefullt. Fyrtio kronor är inte mycket pengar för oss här i Sverige, men för jordbävningsoffren i Haiti är det desto mer. Gillar du inte dansbandsmusik och undrar varför i hela friden du då ska köpa singeln? Jag ska villigt erkänna att jag inte är något större fan av dansbandsmusik, men det är inte särskilt väsentligt i det här fallet. Det fyller så många andra funktioner – dels stöttar man projektet, dels stöttar man människor som behöver vår hjälp. Jag kommer självklart köpa singeln! Och jag hoppas att du gör detsamma.

För kom ihåg: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Sen ett tag tillbaka så har Zarah aktivt börjat använda tecken för att kommunicera. Vi jobbar fortfarande med bildkommunikation och ja- och nejfrågor, tecknandet är ytterligare ett komplement, ett till sätt att kommunicera.
När Zarah var i treårsåldern lärde hon sig teckna ”katt”, ”hund” och ”skor”, men då tyckte hon mest att det var roligt att göra tecknen, de fyllde inte riktigt någon kommunikativ funktion. Så småningom lärde hon sig även att teckna ”ko”, men det var också bara för skojs skull, liksom.

Sedan något år eller två tillbaka har hon tecknat ”äta/mat” när hon är hungrig (eller törstig, hon använder samma tecken till båda alternativen, och då får man fråga för att ta reda på vilket av dem hon menar), men hon gör sin egen variant av tecknet – hon stoppar pekfingret i munnen. Det ”korrekta” tecknet är att man för A-handen (man nyper ihop fingrarna till en ”näbb”) upprepade gånger mot munnen. Men i Zarahs fall är det inte korrektheten som är det viktiga, utan att hon kan göra tecknet anpassat utifrån sina motoriska förmågor. Vi förstår ju ändå vad det är hon vill säga.

För bara några veckor sedan läste jag i hennes kontaktbok att de på förskolan har börjat lära henne en del vardagstecken. Hon kunde nu teckna även ”tack” och ”hjälp”. Jag var såklart nyfiken och bad henne visa. Och hon tecknade så fint, och var så stolt över att hon kunde.

Och så häromdagen hände något jag knappt ens vågat tro att hon skulle klara av i dagsläget. Efter lunchen skulle vi gå upp på övervåningen för att vila, och då tecknade Zarah ”tack” upprepade gånger. ”Tack för vad?” frågade jag, varpå Zarah tecknade ”mat”. ”Tack för maten?” sa jag. ”Mmm”, svarade Zarah med ett stort leende. Och så fortsatte hon teckna ”tack” och ”mat”. Lillskruttan har alltså på eget initiativ satt ihop sin första tvåordsmening! (Egentligen tre, om man ska räkna ordet ”för”, även om hon inte tecknar det). Jag är så imponerad, och stolt!

Men Zarah slutade inte imponera där. Lite senare tänkte jag att jag skulle se om hon förstod att hon kunde kombinera fler tecken med varandra. Så jag frågade: ”Zarah, kan du teckna ”tack för hjälpen”?” Zarah log brett och tecknade ”tack” och ”hjälp”.

Jag ville testa henne ytterligare, eftersom hon fattade principen direkt. När jag dricker kaffe vill Zarah alltid hjälpa till att hålla i muggen, vilket hon såklart får. Det är dock en ganska intressant upplevelse, eftersom jag på så sätt riskerar att få allt kaffe över mig. Hon har inte riktigt kontroll på sina armar och händer, vilket gör att hon kan rycka till lite hur som helst. Och då gäller det att jag är beredd och kan parera :)

Men i alla fall, jag hade precis druckit upp mitt kaffe, med Zarahs hjälp förstås. Så jag visade Zarah tecknet för ”kaffe”, och frågade om hon kunde göra det. Och hon tecknade ”kaffe” så fint så. Sen tecknade jag ”tack”, ”hjälp”, ”kaffe” (”tack för hjälpen med kaffet”) och frågade Zarah om hon kunde upprepa. Tror ni inte att ungen klarade det? Från att ha pratat/tecknat ett ord i taget, kunde hon nu sätta ihop TRE tecken till en mening!

Såhär i OS-tider har hon dessutom lärt sig att hålla tummarna för Sverige. I början fick jag hjälpa till så att tummen hamnade rätt, men nu kan hon själv. Och när publiken/kommentatorerna jublar, om det blir mål eller vad det nu kan vara, så jublar Zarah också och höjer händerna mot taket. Det verkar allt bo en liten sportnörd i henne  ;)

Jag kan ju tillägga att när jag tecknar med Zarah, så säger jag ordet samtidigt som jag tecknar. Det är alltså fråga om stödtecken, dvs jag tecknar de ”viktigaste” orden i meningarna. När Zarah tecknar så gör hon det utan talat språk till, helt enkelt för att hon inte kan säga de orden. Jag bekräftar dock alltid hennes tecken genom att säga ordet, så att hon vet att jag har förstått vad det är hon vill säga. Och Zarah bekräftar genom att säga ”mmm” (dvs ”ja”) om jag har sagt rätt. Har jag fattat fel säger hon ”nä”, och upprepar tecknet tills jag säger rätt.

Med knappt två veckor kvar till sjuårsdagen har Zarahs kommunikativa  förmågor stigit till en nivå vi nyligen inte ens vågat drömma om  att hon skulle nå. Och jag är övertygad om att hon kommer fortsätta imponera i rask takt! Sånt här värmer gott i ett assistenthjärta :)

Drömgränsen är definitivt spräckt nu!  Och det känns så jävla bra! Fullt påklädd (faktiskt underkläder, leggings och tröja även idag, även om det inte är samma kläder som häromdagen) väger jag nu 79,7 kg. Det är helt fantastiskt, äntligen väger jag under 80 kg! Jag har en vikt som börjar med en sjua! Och härmed lovar jag mig själv att jag aldrig mer, aldrig någonsin, ska se en vikt som börjar med en åtta. ALDRIG! Som jag har kämpat mig ner hit så är det rent idiotiskt att gå upp i vikt igen. Jag har lyckats hålla motivationen uppe (mer vissa dagar, mindre vissa dagar, men den har ändå funnits där) i 139 dagar, då kan jag inte bara ge upp. Snart är jag dessutom halvvägs till min målvikt, bara det är helt sanslöst. På 4,5 månader har jag tappat närmare 50% av min övervikt! Hur jäkla sjukt är inte det?! Det är knappt 2 kg kvar till den gränsen. Två ynka kilo! Eller faktiskt bara 1,8 kilo om jag ska vara exakt.

Idag är jag så fruktansvärt stolt över mig själv!

Startvikt: 93,8 kg (090928)

Nuvarande vikt: 79,7 kg (100214)

Totalt: -14,1 kg

Kvar till nästa delmål  (78,6 kg – BMI under 30): 1,1 kg

Kvar till delmål 2 (77,9 kg – halvvägs!): 1,8 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 17,7 kg

Och naturligtvis var jag ju tvungen att föreviga dagens vägning…

Dagens vikt. Och beviset för att jag ÄNTLIGEN är under 80-kilosstrecket :)

Jag vet att man egentligen inte ska väga sig oftare än ca 1 gång i veckan, men nu när jag legat så nära min drömgräns har jag helt enkelt inte kunnat hålla mig ifrån vågen.

Och därför kan jag meddela att jag idag, med kläder på (underkläder, leggings, långärmad tröja) väger 80 kg prick! Tog av mig leggingsen (heter det så?) och då vägde jag 79,8 kg :) Utan kläder är det då ytterligare några hekto, men det kollade jag aldrig. Ett ynka hekto till, så är jag under 80 kg när jag är ”fullt påklädd”! Det är idag 13 dagar kvar till dietistbesöket, och fortsätter jag såhär kommer jag ha spräckt drömgränsen med råge tills dess!

Men fatta, jag har fått se en vikt som börjar med en sjua! Jag är så glad att jag knappt finner ord! Har längtat efter den här dagen såååå länge nu, och äntligen, äntligen kom den! Den 11 februari 2010 är en dag som går till historien. Dagen då jag för första gången (på nästan 10 år) kom under 80 kg. Ok, den ”officiella” vikten är fortfarande 80,0 kg – men ändå :) Lycka!

Startvikt: 93,8 kg (090928)

Nuvarande vikt: 80,0 kg (100211)

Totalt: -13,8 kg

Kvar till nästa delmål (under 80 kg): 0,1 kg

Kvar till delmål 2 (78,6 kg – BMI under 30): 1,4 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 18,0 kg

På 136 dagar har jag gått ner nästan 14 kg. Det är ungefär ett hekto om dagen. Ursäkta språket, men fy fan vad bra jag är! :)

Ja, nu har det hänt grejer här. I onsdags, för knappt en vecka sen, så fick mamma äntligen sin GBP-operation gjord. Den gick toppen, det blev titthål precis som vi hoppats på (iom att hon har gjort bukoperationer innan och därmed har en del ärrvävnad invändigt så skulle de pga detta ev få öppna upp henne). Pratade med henne på kvällen och hon lät förvisso trött efter narkosen, eftersom det inte var så länge sen hon vaknat till liv igen, men ändå lät hon förvånansvärt pigg. Morgonen efter, när jag åter pratade med henne, lät hon oförskämt pigg. Hon hade inte ont, och var så lycklig över att hon fått dricka en kopp (1 dl) kaffe till frukost.

Hälsade på henne på torsdagseftermiddagen, och det fullkomligt strålade om henne. Om hon inte hade visat mig sin mage, så att jag sett förbanden och blåmärkena, hade jag på fullaste allvar tvivlat på att hon faktiskt hade blivit opererad ett dygn tidigare. Hon var så oerhört pigg, och mer rörlig än jag trott att hon skulle vara. Visst grinade hon illa när hon skulle resa/sätta sig, och när hon gick så var det långsammare än vanligt, men ändå.

På fredagen fick hon komma hem, jag åkte naturligtvis och hämtade henne. Det var så skönt att se att hon var pigg, och trots att hon kände sig väl omhändertagen på sjukhuset (det är fantastisk personal på det sjukhus hon var på!) så ville hon såklart komma hem. Jag handlade det nödvändigaste åt henne (fil, yoghurt, mjölk, fruktsoppa) samt hämtade ut den medicin hon fått utskriven. Kom hem med ett halvt apotek typ! Tre sorters smärtstillande, sprutor hon ska ta i 10 dagar efter op (vilket innebär 7 dagar hemma), vitaminer, kalcium…

Men något positivt är att hon inte behöver ta sin diabetesmedicin mer! Den är numera ett avslutat kapitel i hennes liv, och det känns helt fantastiskt. Från och med nu kommer hon kunna reglera sitt socker med enbart kosten. Och då kan det tilläggas att innan operationen var det inte alls långtifrån att hon skulle tvingas börja ta insulinsprutor. En helt underbar vändning, med andra ord!

Och för min egen del så kämpar jag fortfarande med min vikt. Men nu verkar jag vara inne i en ”bra period” igen, för det händer hela tiden saker på vågen. Imorse vägde jag mig igen, och dagens vikt är 80,7 kg! Helt galet! Jag har bara 0,7 kg kvar till min drömgräns. Sju ynka hekto! Och jag har drygt två veckor på mig att gå ner det. Hoppas på att kunna pressa mig ner till 79,5 för att ha lite ”marginal” när jag ska till dietisten, men allt under 80-strecket är jag nöjd med.

Och om man ska vara riktigt noga så är alltså 80,7 min vikt med kläder. Utan kläder väger jag 80,2 kg (var ju såklart tvungen att kolla, haha). Men eftersom jag hela tiden väger mig med kläder hos dietisten så gör jag det hemma också, och utgår från det. Visst, det blir en mer tillförlitlig vikt om jag skulle väga mig utan kläder eftersom olika klädesplagg väger olika mycket, men hos dietisten står vågen ute i en korridor och jag känner inte riktigt för att klä av mig spritt språngande naken där ;) Försöker istället att välja så ”lätta” klädesplagg som möjligt för att få en så ”sanningsenlig” vikt som möjligt.

Avslutningsvis en liten sammanfattning av min viktresa såhär långt:

Startvikt: 93,8 kg (090928)

Nuvarande vikt: 80,7 kg (100209)

Totalt: -13,1 kg

Kvar till nästa delmål (80 kg): 0,7 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 18,7 kg

Och, som mamma påminde mig om nyligen, om man ska räkna med den vikt jag tappat innan den här viktresan började på allvar, så rör det sig om mycket mer än 13 kg. Jag vet ju inte hur mycket jag vägde när jag var som störst, eftersom jag vägrade gå i närheten av en våg. De högsta siffror jag faktiskt sett på vågen är 99 kg. Och jag har garanterat vägt minst 5 kg mer än så, kanske till och med uppåt 10 kg mer. Men säg att om jag vägde 105 kg som mest, det är nog åtminstone väldigt nära sanningen, så har jag totalt gått ner drygt 24 kg. Och ska jag räkna från den högsta vikten jag faktiskt vet att jag har haft, så har jag tappat drygt 18 kg. Oavsett vad så har jag gjort ett fantastiskt bra jobb. Och jag är grymt stolt över mig själv. Såhär bra har det aldrig gått förut. Och just därför tänker jag inte ge upp den här gången. Nu jäklar ska jag nå mitt mål!