I lördags var jag så äntligen där. Andlig vägledning.

När kvinnan, som vi kan kalla A, öppnade dörren så fick jag direkt en känsla av att jag hade känt henne länge. Men vi hade aldrig träffats förut, den enda kontakten vi haft innan var två korta telefonsamtal. Ett för att boka tid, ett för att omboka tiden.

Det första jag la märke till när jag kom in i lägenheten var att tapeten A hade i sitt vardagsrum var exakt samma tapet som jag har i mitt kök och min hall. Minns att jag kommenterade det med att det ju var ett lustigt sammanträffande.

När vi hade satt oss ner vid ett bord frågade hon mig om jag hade gjort något sånt här förut. Nej, det har jag ju inte. ”Är du rädd?” sa hon. ”Nej, inte rädd. Jag är bara förväntansfull”, svarade jag. Då förklarade hon att många som går på sin första vägledning är rädda, för att de inte vet vem de ska få möta och vad de ska säga. Och det kan vara svårt att hantera den informationen man får. Men jag kände inte minsta rädsla, oavsett vem det var jag skulle få ”träffa”. Naturligtvis hoppades jag på att det skulle vara pappa, men samtidigt insåg jag att det kanske var att hoppas på för mycket. Ändå kände jag ett litet sting av besvikelse när A började prata om ”hon”. ”Jag får en känsla av att det är en kvinna… jo, det är det. Hon är här nu.”

Hon? Jag började fundera över vilka som var kvinnor av de som dött i min omgivning. Det finns några att välja på. A började beskriva kvinnan  – hon var medellång, äldre, glasögon, fina blå ögon,  konstnärlig… och jag hade inte en susning om vem det kunde vara.  Åldern uteslöt några stycken, men det fanns fortfarande några kvar att välja på. A berättade innan att det inte alltid är självklart att man direkt förstår vem det är, att det kan vara ganska långsökt ibland och att det ibland tar flera dagar eller veckor innan man får klarhet i det. Men hon beskrev kvinnan vidare, och jag började få mina aningar, särskilt då hon sa att kvinnan var en anhörig, och att hon helt klart var där för mig. Sedan sa hon plötsligt att hon fick en känsla av att det var på min mammas sida, och då fick jag tänka om eftersom det inte stämde med mina aningar. Men så sa A att det inte var helt säkert att det var så, att hon mycket väl kunde ha tyckt väldigt mycket om min mamma. Och då stämde det. Jag bad henne fråga hur längesen det var som kvinnan dog, och fick svaret att det var ganska längesen. Vissa av de utseendemässiga beskrivningarna kunde jag inte klockrent applicera på den person jag hade i tankarna, men jag visste att mamma skulle kunna bekräfta eller dementera dessa. Jag visste exempelvis inte om hon hade glasögon eller om hon var konstnärlig.

Sedan berättade A vidare att kvinnan kallade mig för ”en klok flicka”, och att jag i kvinnans ögon var en flicka och inte en kvinna. Och att hon hade väntat länge på att få ”träffa” mig, för hon tycker så mycket om mig. Då förstod jag vem det var. Och det var någon jag ALDRIG hade kunnat förvänta mig.

Pappa hade en faster, Magnhild. Alla kallade henne för Mankan, och det är under det namnet jag känner henne. För er som inte har koll på mina släktrelationer på pappas sida så blev han adopterad av sin andra faster när han var tolv år. Hans adoptivmamma är alltså den jag ser som min farmor, eftersom min biologiska farmor dog många år innan jag föddes. Adoptionen gjorde då att pappas pappa, min farfar, även blev morbror. Mankan blev både faster och moster. Pappas syskon blev även kusiner. Nåja. Nog om det.

När jag var fem år gammal dog Mankan. Jag har fått berättat för mig om vilken fin relation vi två hade när jag var riktigt liten, hur jag sträckte mina armar mot henne varje gång vi sågs. Mamma har berättat att hon kunde sätta mig i min farmors knä, och jag accepterade det men visade ingen större entusiasm, och farmor i sin tur hade inte riktigt känsla för barn och engagerade sig således inte nämnvärt. Men när jag såg Mankan så skulle jag till henne och ingen annan. När jag var i tvåårsåldern och vi var hemma hos henne fick jag tillåtelse att gå runt och titta på hennes vackra och dyrbara samling med fina dockor (bland annat porslinsdockor). Det hade hon aldrig tillåtit något annat barn att göra, men mig litade hon på. Hon visste att jag inte skulle röra något, att jag bara skulle titta. Och jag rörde aldrig någon av dockorna. Mamma berättade också att när hon och pappa var på sjukhuset och hälsade på Mankan en vecka innan hon dog, så var det bara mig hon frågade efter. Hon ville veta var jag var någonstans, för hon ville så gärna träffa mig. Och det upprepade hon många gånger. Men eftersom jag var så liten, och hon var så svårt plågad av sin sjukdom, så ville inte mamma utsätta mig för det. För hon såg inte längre ut som den Mankan jag älskade.

Jag har i alla år sagt att jag tycker att det är så synd att jag inte minns Mankan. Jag var för liten när hon dog, för att kunna minnas annat än små fragment. Och eftersom jag har förstått vilken ömsesidig kärlek det fanns oss emellan så önskar jag att jag kunde minnas henne. Jag har sett foton av henne, och visst känner jag igen henne, men jag kan inte minnas hur hon var på riktigt.

Hursomhelst så hade beskrivningarna A gett mig fått mig att förstå att det var Mankan som kommit. A berättade att Mankan följer mig var jag än går, hon håller mig under armarna och ser till att jag alltid håller mig flytande. Hon är min skyddsängel. A sa att eftersom hon är så nära mig hela tiden, så hade jag kanske känt av henne? Och jag har ju uppenbarligen känt av något. Förutom skuggan som drar förbi, så har jag ofta en känsla av att inte vara ensam i lägenheten. Varken skuggan eller känslan har någonsin varit obehagliga, jag har aldrig blivit rädd för dem. Det har snarare känts som en slags trygghet.

Vidare så berättade A att Mankan sa att jag i grunden är en solig, positiv och sprallig person, men att jag just nu går igenom något jobbigt känslomässigt. Det är dock inte lika jobbigt nu som det har varit. (här började jag nästan gråta, för det var så klockrent.) Hon sa också att jag ska börja måla tavlor, för jag har talang för det, och jag kommer kunna tjäna pengar på det. Det här upprepades ganska många gånger under vägledningen. Dessutom sa hon att jag är kreativ rent allmänt, att hon vet att jag sysslar med någon form av skapande där jag använder mina händer. Och jag ska fortsätta med det också, för vad jag än skapar så gör jag det bra.

Sen började A le och sa att jag ska vara försiktig när jag är ute och går, för annars kan jag lätt snubbla på trottoarkanter och liknande, eftersom jag inte är fokuserad utan går i mina egna tankar. (Då började jag skratta, för det är ju så typiskt mig. Jag snubblar till och med på mina egna fötter ibland.) Och så ska jag ta bättre hand om mina blommor. ”Haha, du menar de stendöda blommorna jag har hemma?” skrattade jag.

Dessutom ska jag undvika att åka båt, oavsett vilken typ av båt det är, under det närmaste halvåret. När jag frågade varför, svarade hon att Mankan sa att det kan hända något om jag är på en båt. Det är inte alls säkert, men det kan hända. (Jag vågar inte utmana ödet, dessutom skulle jag inte kunna slappna av om jag befann mig på en båt under den här ”riskfyllda” tiden, så jag håller mig på torra land.) Jag behöver å andra sidan inte oroa mig för sjukdomar, för min hälsa är god. A förklarade det som att ”blir du snuvig så blir du snuvig, men du kommer inte få cancer eller någon annan livshotande sjukdom”.

Mankan gav även A (och mig) lite information om min framtid. Dels sa hon att jag står inför ett vägskäl i livet just nu, och  de döda får inte styra någons liv genom att säga hur man ska välja. Men hon sa att det val jag väljer, kommer vara det rätta. Valet är mitt, men jag kommer välja rätt.

Dels sa hon att om 3-4 år kommer jag träffa ”den rätta”, och jag kommer direkt veta att det är han när jag möter honom. Han kommer veta detsamma om mig. Vi kommer inte tveka, utan vi vet att vi har hittat rätt. Den här mannen är några år äldre än jag, han är inte multimiljonär men tjänar bra med pengar och har det gott ställt. Han är inte snål men ekonomisk, och jag kommer kunna få det jag vill ha – A sa ”vill du ha en soffa för 70000:- så ger han dig det, men vill du ha två så kommer han fråga dig om du verkligen behöver båda”. Han kan uppfattas som lite udda av andra, eftersom han är väldigt rak och ärlig – ibland så ärlig att det blir lite plumpt. Men å andra sidan så kommer han aldrig trassla in sig i lögner eftersom han alltid säger sanningen. (Jag tyckte det var intressant att det var så mycket om ärlighet, eftersom det är den egenskapen jag värderar högst hos en partner.) Vi kommer köpa ett hus, och jag kommer kunna välja precis vilket hus jag vill. Det kommer inte bli ”det här huset var fint, men det har vi inte råd med”, utan snarare ”vill du ha det här huset så tar vi det”. Vi kommer också gifta oss ganska tidigt i förhållandet, eftersom vi båda vet att den andra är ”den rätta” så finns det ingen anledning att vänta eller tveka. Två barn kommer vi få, möjligen ett tredje sent, men garanterat två. Första barnet är en pojke, men andra barnet kunde A inte säga säkert innan jag har fått det första. Men hon fick en känsla av att det är en flicka. Första barnet kommer också komma ganska snabbt eftersom det inte heller där finns anledning att tveka. Jag och min framtida man kommer inte bo i Stockholm eller i förorterna, men ändå inte så långt bort. Ungefär en timmes resväg in till stan. Hans jobb är knutet till Stockholm, men han kommer ha möjlighet att jobba en hel del hemifrån.

Så nu får jag vänta och se om det stämmer. Om det stämmer, eller delar av det, så är han mycket väl värd att vänta på.

Sen fick A plötsligt ett väldigt förvirrat uttryck i ansiktet, och så sa hon ”Hon säger Värmland. Har hon någon anknytning dit? Eller har du det? Jag förstår inte alls vad hon menar”. Mankan har ingen anknytning dit, men det har däremot jag. Min kusin och morbror bor där. ”Hon säger att du ska åka till Värmland, att det är bra om du gör det. Du ska åka dit på semester” sa A. (Det lustiga i det hela är att bara några dagar innan fick jag sms från ovan nämnda kusin, som frågade när jag skulle komma och hälsa på, eftersom hon saknar mig så och längtar efter att få träffa mig…)

Innan Mankan lämnade oss så hade hon en sista hälsning till mig. A sa ”Hon tackar så mycket för att hon äntligen fick komma, och så räcker hon över en stor bukett med penslar.” Ytterligare fokus på målandet, så jag får helt enkelt testa. Tydligen är det meningen att jag ska göra det. :)

Sen berättade jag för A om det känslomässigt jobbiga som Mankan nämnt, att pappa dog för tre år sen och att jag har fått en känsla av att det är han som har visat sig som en skugga hemma hos mig. Att det har hänt en massa andra saker som har rört honom – jag berättade lite kort om rosenbladen i havet. ”Vänta”, sa A, ”jag ska se om jag får kontakt med honom.” Efter en liten stund förklarade hon att en man var närvarande, och hon började beskriva honom – inte flintis men håret har liksom ”krupit upp lite på sidorna” (stämmer in på pappa), ser väldigt sympatisk ut: ”jag skulle vilja beskriva honom som fulsnygg” (stämmer in på pappa), väldigt omtänksam (stämmer) osv. Och så sa hon ”han säger inte mycket, för han bara garvar hela tiden”. Och då förstod jag att det helt klart var pappa. För det är så typiskt honom. Sen sa hon ”jag får lite känslan av practical jokes”, vilket också är typiskt pappa. Han var en ordvitsare av stora mått, och älskade att kärleksfullt ”jävlas” med andra.

Jag bad henne fråga honom om alla dessa ”papparelaterade saker” som hänt (rosorna, ljuset, påslakanet etc), om han ville säga något med dem och i så fall vad? Då log A och sa ”Han säger ‘Ja, någonting var jag ju tvungen att göra för att hon skulle förstå!’ och så garvar han igen”. Hon sa också att han helt klart är hemma hos mig, att även han är min skyddsängel och håller mig under armarna.

Sen frågade jag om ”smörhändelsen”, det vill säga den gången några dagar innan pappa dog, när han så enträget ville få mig att läsa om smör i ett lexikon. Jag har sedan dess försökt förstå vad i hela friden han menade med det, och har trott att det var något gammalt minne hos honom som dök upp. Men nu fick jag veta att det inte alls handlade om honom, utan om mig. ”Han säger att du är pärlan i hans liv, och han vill det bästa för dig, vill att du ska må bra. Därför vill han att du inte ska få i dig en massa kemikalier, utan att du ska äta så naturliga saker som möjligt. ‘Smör’ är menat som symboliskt för det naturliga.” Där ser man. Helt tvärtom mot vad jag har trott i tre års tid.

Efter det fick hon inte ur pappa mycket mer vettigt, för han kunde helt enkelt inte sluta garva.

Men så sa hon att eftersom jag både har sett skuggor och känt av mina skyddsänglars närvaro, så finns möjligheten att jag någon gång kommer se dem ”på riktigt”. Hon berättade att hon har sin morfar med sig, och när hon står vid badrumsspegeln så brukar han dyka upp i spegeln bakom henne. Det är liksom vitt och suddigt, lite som ett gammalt svartvitt foto, men man ser ändå klart vem det är. Hon sa att om Mankan eller pappa visar sig på det sättet, så ska jag inte bli rädd. Det är absolut inte farligt, det är bara ytterligare ett sätt för dem att visa att de är närvarande. Det är inte alls säkert att det kommer hända, jag kanske aldrig ser dem, men det kan hända eftersom jag har förmågan att uppfatta deras närvaro.

När själva vägledningen var över, så satt vi kvar och pratade i säkert 1,5 timme till. Jag visade henne ett foto på pappa och frågade om hon kände igen honom. ”Ja, det gör jag”, sa hon, ”det var helt klart han som var här nyss”. Sedan berättade jag om pappatatueringen, och visade  henne den och stjärnorna  på min arm. Frågade om hon förstod symboliken (att det symboliserar min föreställning om att pappa är någonstans ovan stjärnorna, men jag ville se om hon kunde förstå det utan att veta). Hon tittade på armen en stund och så sa hon ”Ja. Det är där han är.”

När jag så småningom reste mig för att gå, vände jag mig om mot rummets alkov (hon bor i en etta) och fick syn på tapeten där. Jag såg den aldrig på väg in, var för fokuserad på annat och förutsatte väl att det var samma som i resten av det rummet. Men icke. Tapeten hon hade i alkoven var exakt samma tapet som jag har som fondvägg i mitt sovrum. Jag sa till A att det verkligen fanns en mening med att jag skulle komma just till henne. Att vi råkar ha en likadan tapet behöver inte vara något annat än ett lustigt sammanträffande, men två likadana?

Det har tagit mig några dagar att sortera alla tankar och känslor som vägledningen medförde, och att landa i all ny information. Men nu är det så skönt att äntligen få veta. Dels fick jag bekräftelse på min aning att det är pappa som är här, dels fick jag veta att det inte bara var han utan även Mankan. Och jag har fått svar på de två frågorna jag tog med mig dit: Om det är pappa som är här, och varför alla ”papparelaterade” saker har skett. Och dessutom svar på frågor jag inte ens visste att jag hade.

När jag kom hem från A ringde jag upp mamma och berättade om allt som hänt och sagts. Frågade henne också om det jag var osäker på när det gällde beskrivningen av Mankan. Och visst – Mankan hade glasögon och var väldigt konstnärlig. Dessutom sa mamma att de uttryck och sätt att beskriva mig som A hade använt -  att jag är en klok flicka, solig, sprallig etc – är precis så som Mankan skulle ha sagt det, även om mamma inte kan minnas att hon sa ordagrant just så. Men hon uttryckte sig på det sättet, det är ord hon mycket väl skulle kunnat använda sig av. Det gjorde mig ännu mer säker på att det var just Mankan och ingen annan som var där för att träffa mig. Och att det är hon, tillsammans med pappa, som är här hos mig nu.

Märkliga saker fortsätter hända. Fast det som hände idag är inte alls relaterat till varken pappa eller Mankan. Jag fick ett mail från någon jag aldrig hade förväntat mig det av. Och innehållet i mailet gav mig upprättelse för något som utspelade sig för många, många år sen. Jag blev alldeles mållös. Och glad, för jag förstår hur oerhört svårt det måste varit att skriva det. Framförallt efter såhär många år…