Har just nu en väldigt stark känsla av att pappa vill visa sig för mig. Alltså ”ta gestalt” och visa sig på det sättet. I någon timme har jag känt en så stark närvaro, och hela tiden tittat över axeln eftersom det känts som att det står någon där. Tittat nästan tvångsmässigt mot fönster, på min egen spegelbild och annat som speglas, för att se om jag ser något som inte ”brukar vara där”. Skuggor har dragit förbi. Jag har känt ilningar i kroppen, precis som om något svept förbi mig. Och jag får hela tiden känslan av att det är pappa, och inte Mankan, som är i farten. Kan inte förklara varför, det bara känns så.

Men jag vet inte om jag är redo att se honom. Jag är inte direkt rädd, men lite orolig. Trodde faktiskt inte att det skulle hända, att någon av mina skyddsänglar skulle vilja visa sig mer än de redan gjort. Och så får jag den här känslan så snart efter att jag fått veta att de kan visa sig även som gestalter. Jag är nog inte redo riktigt än. Självklart VILL jag se pappa, det är inte det, men det får gärna vänta lite. Jag måste få förbereda mig först. Just nu räcker det att jag vet vilka änglar som är här. Jag måste landa i det.

Det som gör mig lite förvirrad är att jag sett skuggor på ett helt annat sätt idag, än vad jag gjort innan. Förut har det alltid varit en skugga som dragit förbi från köket bort mot badrummet, alltid åt det hållet och aldrig på något annat sätt. Och jag har bara sett den när jag har suttit i soffan. För en stund sen stod jag vid kylskåpet och hällde upp ett glas mjölk. Då drog skuggan förbi åt andra hållet. Genom köket, mot sovrummet. Jag höll på att hälla mjölken bredvid glaset istället för i, för jag blev så förvånad. Skuggan har aldrig tidigare frångått sina ”vanor”. Det, i kombination med mina starka känslor, måste betyda något. Och jag funderar på vad…

Jag vet inte riktigt vad det är som pågår här, men något är det. Nu sitter jag i sängen, och känner hela tiden ett behov av att titta mot dörren. Och då kan det tilläggas att jag inte har tvångstankar annars. Inte mer än att jag dubbelkollar om dörren är låst, och såna saker. Men det ser jag inte som tvångstankar, i och med att jag inte oroar mig för att något ska hända om jag skulle missa att dubbelkolla dörren, spisen eller liknande. Och för bara en dryg timme sedan hade jag inte alls ”behovet” av att se mig över axeln, kolla speglingar i fönstren eller att titta mot sovrumsdörren. Det vore väldigt underligt om det helt plötsligt skulle dyka upp tre tvångstankar ur tomma intet, när jag vanligtvis aldrig har några.

Uppdatering, några minuter senare: Ungefär samtidigt som jag klickade på ”publicera”, försvann oroskänslan och ersattes av en värme som spreds i bröstkorgen. Och samtidigt försvann även ”behovet” av att titta mot dörren. Mycket skumt. Vad är det som händer egentligen?