Nu jäklar går det åt rätt håll igen. Jag var ju nere på 81,9 kg för ungefär 1,5 månad sedan. Men tydligen var inte min kropp riktigt med på noterna, för jag gick upp några kilo igen och har sedan dess legat runt 85 kg. Har hela tiden försökt sköta matintaget, och blivit rejält frustrerad över att det inte hänt något på vågen. Jag är fullt medveten om att det blir så ibland, och att det är då man inte får ge upp. Men lik förbannat är det frustrerande.

För runt 2 veckor sen började det röra sig långsamt, långsamt neråt igen. Men inte mer än något eller några hekton i taget. Visst var jag glad att jag gick ner i vikt, men det kändes verkligen som att jag kämpade i motvind bara för att det gick så långsamt. Jag hade ju varit nere under 82 kg, och jag ville så gärna dit – och längre – igen. Det kändes nästan som att vågen hånskrattade åt mig varje gång jag ställde mig på den.

Idag vägde jag mig igen, och förväntade mig att ligga på knappa 83 kg, som jag gjort den senaste veckan. Och för första gången på LÄNGE så blev jag glad över siffrorna som visades. Idag väger jag 81,2 kg. Det är mindre än jag vägt på många, många år. Och framförallt, jag är under 82 kg igen!

Den 24 februari (på pappas födelsedag) ska jag till dietisten igen, och mitt mål fram tills dess är att spränga den där drömgränsen jag haft så länge. Jag ska ner under 80 kg! Första gången jag får se en vikt som börjar med en sjua kommer det kännas så fantastiskt bra. Sedan spelar det ingen roll om det står 79,9 kg. Naturligtvis vill jag komma mycket lägre än så, men det räcker för stunden.

Jag vet att jag just nu har ungefär 19 kg kvar till mitt ”mål”, men nu känns det faktiskt inom räckhåll. Hittills har jag gått ner 12,6 kg av totalt 31,8 kg. Det är drygt 39% (om jag har räknat rätt). 3,3 kg till, så har jag gått ner hälften. Jag är alltså snart halvvägs på min viktresa! Det känns helt galet. Och det peppar mig att kämpa ännu hårdare. När jag har sprängt 80-kilosstrecket är nästa mål 77,9 kg. När jag når dit är jag halvvägs. Nästa mål efter det är 75 kg. Efter det 70 kg. Efter det 65 kg. Och så det slutgiltiga målet – 62 kg. Om jag nu inte ändrar mig på vägen och nöjer mig vid 65, eller om jag vill ner till 60. Det får jag se när jag närmar mig. Men om jag nu siktar på 62 kg har jag bara 6 delmål kvar. Nitton kilo, sex delmål. Sedan är jag i mål.

Om jag räknar med att gå ner 2 kg i månaden kommer det ta mig knappt 10 månader att nå mitt mål. Jag kommer då vara normalviktig i år. Det känns så overkligt! Jag, normalviktig? När hände det senast? Även om jag inte alltid varit ”fet”, så har jag varit överviktig sedan barnsben.

Ska man se till BMI-värdet så räknas min övervikt fortfarande som fetma. Jag har idag ett BMI på 30,9. Gränsen för fetma går vid 30. När jag väger 78,6 kg är jag ”bara” överviktig, och inte längre fet. Då har jag ett BMI på 29,9. Och den gränsen är definitivt inom räckhåll nu. 2,6 kg kvar. Om en månad eller så, kan jag stolt sträcka på mig och säga att jag inte är fet, jag är bara överviktig! Och när jag är nere på 65,4 kg är jag inte ens överviktig längre, då kan jag kalla mig normalviktig! En helt svindlande tanke. Men det är SÅ värt att kämpa för! Jag har inte varit normalviktig sedan jag var liten. Men nu jäklar är det dags att jag blir det igen.

Dessutom är jag grymt glad för mammas skull. På onsdag genomgår hon sin GBP-operation! Ett och ett halvt års väntan är snart över. Hon har redan gått ner en del i vikt på egen hand. Först gick hon ner 5 kg genom att helt enkelt minska matportionerna och låta bli att småäta mellan måltiderna. Nu har hon endast intagit flytande föda i 1,5 vecka. 2 veckor före operationen får man nämligen inte äta fast föda, allt måste vara flytande. Och denna fastekur har gjort att hon gått ner gissningsvis ytterligare ca 5 kg. Och när operationen är genomförd kommer hon rasa ännu mer i vikt. Ska bli så fantastiskt att följa henne på den resan. Jag har så svårt att föreställa mig min mamma som smal. För precis som jag så har hon varit överviktig sedan hon var liten. Därför är det extra roligt att vi båda gör våra viktresor samtidigt. Hennes resa är lite längre än min, men kommer å andra sidan i och med operationen att gå bra mycket fortare.

Nu ska jag fira dagens lilla seger med att hänga tvätt. Har storstädat hela lägenheten och är helt slut nu. Behöver nog en kopp kaffe för att inte däcka i soffan…