Mogis del av stjärnhimlen

Dietistbesök idag. Och det var alltigenom positivt. Jag gillar min dietist. Hon dömer mig aldrig, hon noterar mina misstag men gör ingen stor sak av dem, hon höjer istället mina bra prestationer till skyarna. Jag blir generad varje gång jag är där och får ta emot hennes beröm. Även om det är otroligt skönt att höra att jag är duktig så har jag lite svårt att ta åt mig av berömmet, åtminstone sådär direkt. Får det sjunka in lite går det bättre.

Idag pratade vi mycket om de här ”fria” kalorierna jag har, alltså de 300 kcal i veckan som jag får disponera helt fritt. Jag har ju valt att avstå dem för det mesta, för att jag helt enkelt inte är sugen. Jag kan gå och titta på fikabröd, godis, glass, snacks osv i affären, men sen gå därifrån utan att plocka med mig något. Har fått frågan mer än en gång om jag inte blir frestad när andra äter sötsaker, men det är oerhört sällan jag blir det. Och de gångerna jag HAR blivit det, så har jag använt mig av mina 300 fria kcal och tagit lite av vad det nu kan vara.

Jag försökte dra mig till minnes vad jag har ätit de senaste två-tre månaderna, som kan klassas som riktigt onyttigt. Det är ca 100-120 g choklad (utspritt på tre tillfällen, två gånger var det mjölkchoklad och en gång var det mörk), två lussekatter, ca 5-6 bitar lösgodis, en liten bit nötkolapaj med en pytteklick vispad grädde. That’s it. Jag kan ha glömt något, men inte mer än någon enstaka sak. Glass minns jag inte ens när jag åt senast. Som jämförelse kan vi säga att jag, innan jag började med Reductil, kunde smälla i mig allt ovanstående (och mer därtill) på en och samma dag.

Min dietist var så imponerad över att jag inte ens vill ha sötsaker (som hon vet var en STOR last för mig innan), och berättade om att hon har patienter som kommer till henne och gråter för att de inte får äta godis och glass när och hur de vill. Hon sa till och med, på fullaste allvar: ”Du borde nästan komma och hålla föredrag för mina andra patienter om hur bra du är på att hantera suget, du vill inte ens ha. Du är så grymt duktig, var stolt!”

Sen berättade hon också om att det är så vanligt att man försöker rättfärdiga och ”förminska” sitt intag av onyttigheter. Att man är övertygad om att man håller det på en ok nivå, trots att det egentligen inte alls är så. Som exempel tog hon en tant som är patient hos henne. Tanten var övertygad om att hon inte alls åt så mycket onyttigt, och hade sagt: ”Men när jag fikar tar jag bara en liiiiten mazarin till kaffet!” Ok, en liten mazarin är bättre än en stor mazarin, men det är fortfarande fruktansvärt onyttigt. Mazariner är väldigt kompakta, och fullproppade med både fett och socker. Det hade dock inte dietisten hjärta att berätta för den lilla tanten, utan hon tänkte att tanten fick komma underfund med det själv istället.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i fikabröd. Lussekatter är rätt ok, men det äter jag kanske 2 st om året (vilket innebär att jag har fyllt min kvot där nu). Kladdkaka är det enda jag verkligen gillar sådär riktigt mycket. Men i det stora hela så är inte fikabröd min grej, alltså har det inte varit några som helst problem att plocka bort det. Jag utsätts trots allt för ”frestelsen” varje måndag, när det är fika på kören. Det är alltid någon som ansvarar för fikat, och det dukas upp antingen hembakat eller köpt. Särskilt L brukar tycka att det är lite jobbigt när hon äter av fikabrödet, eftersom jag aldrig tar av det utan äter ett äpple istället. Hon säger nästan varje gång att det känns så dumt att hon äter när jag inte ”får”, men jag svarar alltid samma sak; ”jag är inte sugen, och det är helt okej att du äter av det, jag blir inte frestad”. Och det är helt sant. Jag blir verkligen inte frestad.

Och numera blir jag sällan frestad när jag ser någon annan äta godis, glass eller annat sött heller. Det har jag fortfarande inte vant mig vid. Blir lika förvånad varje gång när jag inser att jag faktiskt inte vill ha. Förut kunde jag förvisso motstå frestelsen ibland, men då fick jag kämpa väldigt mycket mot suget. Nu finns knappt suget. Och som sagt, de få gångerna som suget faktiskt infinner sig så utnyttjar jag mina fria kalorier, och så är det bra med det.

Nu har dietistens beröm börjat sjunka in lite, och jag kan sträcka på mig och känna mig stolt. Jag är förbannat duktig, utan att egentligen behöva anstränga mig särskilt mycket. Det är nästan så att jag börjar undra lite om det här inte kommer börja kännas jobbigt snart? För enligt mina tidigare erfarenheter av att gå ner i vikt, så har det varit skitjobbigt varje gång. Den här gången flyter det nästan på för bra. Men jag är tacksam för att det är så ”lätt” nu. Jag har kämpat i så många år, utan att ha några större framgångar. Naturligtvis har jag kämpat även den här gången, men inte alls i samma omfattning som innan. Det är inte så att allt bara har löst sig på egen hand nu, jag har fått tänka om och tänka till när det gäller mycket. Men den här gången är jag så motiverad och peppad, och dessutom har jag Reductilen till hjälp. Jag antar att det inte alls hade gått lika ”lätt” utan medicin.

Apropå det så frågade jag dietisten om hur jag ska göra med Reductilen, om jag ska fortsätta ta den (dvs om jag ska be läkaren om ett nytt recept) eller om jag ska börja trappa ner. Hon sa att jag bara har ätit den i tre månader, och att hon tycker att det är för tidigt att sluta nu. Minst ett halvår totalt bör jag äta den, men hon sa också att hon har patienter som ätit den i tre (!) år. Så länge tänker jag dock inte fortsätta. Max ett år, sen måste jag kunna klara mig själv. Dessutom avtar effekten så småningom, så för mig känns det som att det till slut blir en placeboeffekt – att jag tror att den funkar bara för att jag stoppar en blågul kapsel i munnen varje morgon. Bättre då att ställa in siktet på att jag ska klara det helt utan medicin, kanske framåt våren. Förr eller senare måste jag ju sluta med medicinen, och fortfarande äta rätt.

Men oavsett hur mycket som är medicinens ”förtjänst” så har jag gjort ett kanonjobb de senaste månaderna, och jag märker att jag mår mycket bättre rent allmänt. Visst har jag fortfarande dippar, men i det stora hela så märker jag att mitt humör är mycket jämnare och stabilare när jag äter regelbundet. Jag har börjat äta mer med hjärnan än med ögonen, dvs jag har bättre koll på hur mycket exempelvis 1,5 dl kokt ris är utan att behöva mäta upp det varje gång. Förut åt jag med ögonen, dvs jag kunde lägga upp jätteportioner ”för jag är ju så hungrig”. Sen spelade det ingen roll om jag blev mätt innan maten var slut på tallriken, jag åt upp ändå. Numera vet jag ungefär hur mycket jag behöver äta för att bli mätt, och lägger upp en mer anpassad portion. Ibland händer det såklart att jag missbedömer och lägger upp för mycket mat, men då kan jag sluta äta när jag känner mig mätt. Jag har inte kvar det tvångsmässiga att äta upp ALLT på tallriken på samma sätt. Naturligtvis är jag inte perfekt på något sätt, och det är klart att det händer att jag äter lite till fast jag egentligen är mätt, men i det stora hela sköter jag det bra. Jag har lärt mig att det inte är ”farligt” att låta mat ligga kvar på tallriken.

När jag får ner sådant här på pränt, så inser jag hur mycket jag faktiskt har förändrat mitt ätbeteende på bara några månader. Och dietistens ord ekar i mitt huvud: ”Du är så grymt duktig, var stolt!”

Ja. Jag är jävligt stolt.

Nu jävlar i min lilla låda händer det saker. Gjorde det dumma misstaget att väga mig förra veckan, precis innan lingonveckan satte igång. Naturligtvis blev jag besviken när vågen visade plus, trots att jag mycket väl vet att man kan ”gå upp” flera kilo i form av vatten. Därför valde jag att inte ens gå i närheten av vågen på ett tag, för att slippa bli besviken igen. Jag vet att när lingonveckan är över så visas min ”rätta” vikt igen.

Idag vägde jag mig igen. Alldeles nyss, faktiskt. Egentligen ska man väga sig på morgonen innan man hunnit äta något, men jag hann inte imorse eftersom det blev lite stressigt till bussen. Men jag ville se om det hade hänt någonting i alla fall. Och se, det hade det! Tappade hakan totalt. Sist jag vägde mig och fick en ”korrekt” vikt stod vågen på 85,4 kg. Idag visade den 81,9 kg! Jag har alltså tappat 3,5 kg de senaste två veckorna! Helt galet ju…

Jag har nått månadens mål, och det med råge. Målet var ju att komma under 85 kg. Imorgon ska jag till dietisten igen, och då får jag den ”officiella” vikten. Det här är ju min hemmavikt, som inte alltid stämmer överens med den vikt jag får när jag väger mig hos dietisten. Som exempel så vägde jag mig innan jag var hos henne första gången, och då visade min våg 90,4 kg. Hos henne, en timme senare, visade vågen 93,8 kg. Men egentligen är det bara siffror, och det är inte det som är viktigast. Jag märker på kläderna att jag krymper.

Testade lite jackor häromdagen. Köpte en vår/höstjacka för flera år sen som jag aldrig har kunnat ha. Jag fick förvisso på mig den, men den satt så tajt i armarna att jag knappt kunde röra mig. Och att få igen dragkedjan fanns inte på kartan. Nu prövade jag samma jacka, och den sitter fortfarande inte bra, men jag kan röra armarna OCH få igen dragkedjan. Tog kort bara för att, det ser för jävligt ut eftersom jackan fortfarande är för liten, men det är en sån skillnad! Till våren kommer jag kunna ha den, om jag fortsätter gå ner i vikt i lagom takt. Det är ju sagt att jag ska gå ner runt 2 kg i månaden, men jag har inte följt det hittills ;) Första månaden gick jag ner 6,7 kg, andra månaden har jag nu gått ner 5,2 kg. Prövade även en kappa som förra vintern satt alldeles för tajt, men som nu satt riktigt bra. Tog kort även på det, bara för att… :)

Startvikt: 93,8 kg (28/9)

Nuvarande vikt: 81,9 kg (8/12)

Denna månad: -5,2 kg

Totalt: -11,9 kg

Jag är jävligt stolt över mig själv! Nästan TOLV kg på lite drygt två månader. Helt sjukt!

Jackan, från sidan.

Jackan, framifrån.

Kappan, från sidan.

Kappan, framifrån.

…men det är skönt att det inte alltid är jobbiga sådana. Idag är det en positiv årsdag. För ett år sedan gjorde jag den andra handoperationen, och kunde äntligen säga att jag hade två friska händer. För ett år sedan försvann domningarna och värken, och har inte återkommit sedan dess. För ett år sedan satt jag med högerhanden i stort paket och var lycklig.

Och jag kan än idag fascineras över att händerna faktiskt är friska. Att jag klarar av saker utan vidare, saker som var omöjliga innan operationerna. Jag kan öppna ett mjölkpaket utan att behöva klippa upp det. Jag kan sopa rent runt marsvinsburarna utan att tappa all kraft och styrka efter bara några svep med borsten. Jag kan bära hem tunga matkassar utan att få så ont att jag inte kan använda händerna resten av dagen. Jag kan lyfta Gosungen utan att vara rädd att tappa greppet om henne. Jag kan skruva ihop saker med en vanlig skruvmejsel. Jag kan hänga tvätt utan att behöva göra paus efter några plagg. Jag kan sova en hel natt utan att vakna flera gånger av att händerna är totalt bortdomnade. Jag kan lyfta saker med bara en hand utan att tappa eller spilla.

Tänk vad mycket det är som man tar för givet när händerna fungerar. Småsaker som är självklara att klara av. Och hur mycket man anpassar sig och prioriterar när händerna inte längre fungerar. Innan jag var hos min husläkare och bad om remiss till ortopeden, reflekterade jag inte mycket över hur mycket mina händer styrde över vad jag prioriterade att göra eller inte göra. Det var egentligen först förra våren, några månader innan remissen, som jag kände att händerna faktiskt började utgöra ett riktigt stort problem. Då hade jag gått med symptom i nästan tio år…

När jag väl skulle få komma till ortopeden för bedömning var jag långtifrån säker på att jag faktiskt skulle bli beviljad operation. Visst hade jag ont, visst domnade händerna, visst var jag fumlig och kraftlös, men SÅ farligt var det väl ändå inte? Gnällde jag i onödan? Var jag fortfarande för ung (vilket var läkarens förklaring till att ingen åtgärd sattes in när jag fick diagnosen karpaltunnelsyndrom vid 19 års ålder)?

Jag klev in genom dörren till min läkare på ortopeden och tog i hand, bet ihop av smärtan som kom när hon tryckte min hand aningens för hårt, men tänkte att jag nog bara fick för mig att det gjorde ont. Dessutom var hon överläkare i handkirurgi, och jag har sådan respekt för läkare som är specialister. Får liksom för mig att de är extra petiga med att bevilja vad det nu kan vara jag söker för.

Hon presenterade sig, tittade på remissen som min husläkare skickat, och bad mig beskriva mina problem. Jag berättade om värken, domningarna, fumligheten och kraftlösheten. Hon nickade och sa att det i allra högsta grad lät som karpaltunnelsyndrom, och att hon ville göra några enkla test för att bekräfta det.

Först böjde hon min ena handled maximalt, alltså med handflatan ner mot insidan av underarmen, och bad mig säga till när jag kände att det började sticka i fingrarna. Det tog bara några sekunder innan de välbekanta stickningarna dök upp, stickningarna som skulle övergå i domningar om hon fortsatte hålla min handled böjd. Hon släppte min hand och upprepade proceduren med den andra handleden. Samma sak där. Några sekunder innan det stack i fingrarna.

Sedan tog hon fram en liten rund grej med metallpiggar på. Piggarna var olika tjocka och satt antingen ensamma eller i par. Hon bad mig att sträcka fram ena handen och blunda. Sedan tryckte hon försiktigt piggarna mot mina fingertoppar, och bad mig säga om jag kände en eller två piggar. Sedan upprepade hon det med fler piggar, och beroende på tjockleken kunde hon avgöra hur mycket känsel jag hade i fingertopparna, om jag svarade rätt. Har man haft karpaltunnelsyndrom länge så får man ofta nedsatt känsel i fingertopparna. Jag var osäker varenda gång hon tryckte. Sedan upprepade hon proceduren med den andra handens fingertoppar, och jag var lika osäker där.

Efter dessa två enkla test, som inte tog mer än ett par minuter totalt, så la hon sina händer på skrivbordet och tittade på mig. Nu kommer domen, tänkte jag, nu får jag veta om det är så illa som jag tror att det är eller om jag inbillar mig.
Jaha, sa läkaren, du har definitivt karpaltunnelsyndrom och du ligger på den övre gränsen, det är absolut nödvändigt med operation. Hur länge har du haft diagnosen, sa du?
Jag berättade när jag fick den, och hon frågade varför det inte satts in några åtgärder tidigare. När jag förklarade att den läkaren som satte diagnosen ansåg att jag var för ung, att ”man inte opererar så unga”, höjde hon på ögonbrynen.

Sedan förklarade hon att man vanligtvis inte får karpaltunnelsyndrom i så unga år, att sjukdomen sällan dyker upp före medelåldern. Men det finns också en genetisk variant, och eftersom mamma också har haft karpaltunnelsyndrom är det mycket sannolikt att jag har fått just den genetiska varianten. Och har man den så kan man få sjukdomen så tidigt som jag. Jag började känna av symptomen i 18-årsåldern. Sedan sa hon att om man får uttalade besvär så ska det åtgärdas, oavsett ålder. Alltså var inte min första läkares bedömning korrekt, och jag hade gått med symptomen minst åtta år i onödan. Då blev jag förbannad. Den främsta anledningen till att jag hade väntat med att söka hjälp såpass länge som jag ändå gjort var ju för att jag trodde att jag fortfarande var för ung…

Men nu var jag alltså beviljad operation, som skulle göra mina händer friska igen. Friska. Jag mindes inte ens hur det kändes att ha två fullt fungerande händer. Var så van att anpassa allt, att be om hjälp med allt möjligt.

Det har gått ett år och drygt två månader sedan den första operationen. Det var precis när den var genomförd som jag insåg hur sjuka mina händer faktiskt hade varit. Den högra handen var förvisso fortfarande sjuk, men i vänsterhanden hade det skett en gigantisk förvandling. Visst gjorde det ont i såret, jag var ju nyopererad, men bortsett från det hade alla symptom försvunnit. Inte en domning, ingen smärta som strålade från handleden ut i fingrarna och upp i armen. Det blev en sådan kontrast mot den sjuka handen, och jag var så fascinerad. Att en så enkel operation, som tog mindre än 20 minuter från att jag klev in i operationssalen tills att jag klev ut från den igen, kunde åstadkomma detta mirakel.

När operationen av högerhanden var avklarad var det så underbart. Äntligen två friska händer! Nu, ett år senare, är jag fortfarande så tacksam. Jag tar inte längre något för givet. Det är fantastiskt att jag klarar av att göra alla vardagliga saker. För bara lite mer än ett år sedan kunde jag inte det. Idag kan jag.