Mogis del av stjärnhimlen

Ett beslut som var lätt att fatta, men svårt att hålla fast vid.

För ungefär sju timmar sen bestämde jag mig. Jag hade då precis tagit den sista ciggen ur paketet och tänt den. Funderade på om jag skulle köpa ett nytt paket. Men så tänkte jag att det var nu eller aldrig. Jag har länge tänkt att jag vill lägga av med rökningen, men jag kan inte bara sluta hursomhelst. För mig måste ”det rätta tillfället” dyka upp, dvs ett tillfälle när jag känner som jag gjorde idag – ”nu eller aldrig”. Jag vet aldrig när dessa tillfällen dyker upp, och ibland hinner jag inte fånga dem ens, för de kan svepa förbi väldigt fort. Alltså finns det väldigt få ”möjliga” tillfällen för mig att sluta röka.

Jag vet att det låter som dumma bortförklaringar, vet att så många tänker och säger ”men det är väl bara att sluta!”…. men så enkelt är det inte. Alla som varit rökare vet vad jag pratar om. Det är svårt nog att själv ta  beslutet att lägga av, och det är snudd på omöjligt att göra det för att någon annan säger det. Jag vet att jag borde sluta! Det går inte lättare för att någon tjatar. Snarare röker jag mer då, av någon anledning. Och om jag mot förmodan skulle försöka sluta för att någon annan ”vill” det, så vet jag att resultatet alltid blir detsamma – en total kraschlandning efter någon månad eller två. Och ett helvete på vägen dit, tills jag till slut kapitulerar och börjar röka igen bara för att kunna känna mig som en någorlunda normal människa. I sådana situationer blir jag som ett monster utan nikotin i kroppen.

Men om jag lyckas fånga ett av de här sällsynta ”nu-eller-aldrig-ögonblicken” så brukar det i allmänhet gå lättare. Inte sagt att det inte är jobbigt, men då har jag själv tagit beslutet och klarar jag inte att sluta röka så är det bara mig själv jag sviker. Jag är mycket väl medveten om att oavsett vem som ”tagit beslutet åt mig”, om det är jag själv eller någon annan, så är det fortfarande bara mig själv jag sviker om jag börjar röka igen. Men om jag slutar ”för att andra vill det”, så känns det som om jag även sviker dem. Därför är det så mycket lättare om jag själv får ta beslutet. Att jag slutar röka för att jag vill det, inte för att någon annan vill det.

För sju timmar sedan tog jag beslutet. Nu får det vara nog. Jag ska banne mig kunna klara mig utan cigg. Just då kändes det som en baggis, jag var ju precis nyrökt och nikotindepåerna proppfulla. Nu känns det inte lika roligt längre. Jag sitter och gör upp en massa planer på hur jag ska kunna få ta mig ett endaste litet bloss. Tänker att det var en så dum idé att sluta röka precis just nu. Var och varannan minut ploppar denna tanke upp i mitt huvud: ”Men nu hinner jag gå ut och ta en ci… nä, just det. Jag har inga.”

Känns som rena avgiftningen det här, vilket det väl på sätt och vis är också. Jag känner mig febrig, kinderna är blossande röda, fingrarna är iskalla, jag kallsvettas, hjärtat slår mycket fortare än vanligt, jag har ångestkänningar, huvudvärk, känner mig allmänt stressad… Och allt jag vill är att få en tänd cigg placerad mellan mitt ena pekfinger och långfinger. Men om jag ska klara projektet att sluta röka den här gången så vet jag att jag måste stå emot. Det är alltid jobbigast precis i början. De första dagarna är oftast ett rent helvete. Sen börjar det återgå mer till normalläge. Och jag vet att om jag klarar mig igenom den här första jobbiga perioden så kan jag klara resten också.

Jag upprepar som ett mantra i huvudet att jag faktiskt klarade av den första helvetestiden med viktnedgången också, då när magsäcken krympte som mest. Hur ont jag hade då, men att jag faktiskt stod emot och klarade det. Hur jag sedan dess har gått ner tolv kilo. Jag vet att jag kan om jag bara vill. Och därför ska jag banne mig klara av det här med rökningen också. Fast egentligen vill jag inte säga att jag ”slutar röka”. För mig låter det så definitivt då, och jag vet inte om jag faktiskt aldrig kommer röka igen. Jag kan inte lova att jag har tagit mitt sista bloss i livet. Självklart hoppas jag på det, men det finns absolut inga garantier. På samma sätt som jag aldrig kommer kunna slappna av helt och hållet när det gäller maten, så kommer jag inte kunna slappna av helt och hållet när det gäller cigg. Frestelsen finns alltid där. En gång rökare, alltid rökare. En gång matmissbrukare, alltid matmissbrukare.

Alltså väljer jag att säga att jag gör ett uppehåll med rökningen. Förhoppningsvis ett livslångt uppehåll, men det känns inte lika definitivt. Det kräver inga löften om ”aldrig mer”.

Så. Det här är första dagen av förhoppningsvis väldigt många av rökuppehåll. Jag ska vara envisare än nikotinbegäret den här gången. Punkt slut.