Mogis del av stjärnhimlen

Duktig Mogi.

Dietistbesök idag. Och det var alltigenom positivt. Jag gillar min dietist. Hon dömer mig aldrig, hon noterar mina misstag men gör ingen stor sak av dem, hon höjer istället mina bra prestationer till skyarna. Jag blir generad varje gång jag är där och får ta emot hennes beröm. Även om det är otroligt skönt att höra att jag är duktig så har jag lite svårt att ta åt mig av berömmet, åtminstone sådär direkt. Får det sjunka in lite går det bättre.

Idag pratade vi mycket om de här ”fria” kalorierna jag har, alltså de 300 kcal i veckan som jag får disponera helt fritt. Jag har ju valt att avstå dem för det mesta, för att jag helt enkelt inte är sugen. Jag kan gå och titta på fikabröd, godis, glass, snacks osv i affären, men sen gå därifrån utan att plocka med mig något. Har fått frågan mer än en gång om jag inte blir frestad när andra äter sötsaker, men det är oerhört sällan jag blir det. Och de gångerna jag HAR blivit det, så har jag använt mig av mina 300 fria kcal och tagit lite av vad det nu kan vara.

Jag försökte dra mig till minnes vad jag har ätit de senaste två-tre månaderna, som kan klassas som riktigt onyttigt. Det är ca 100-120 g choklad (utspritt på tre tillfällen, två gånger var det mjölkchoklad och en gång var det mörk), två lussekatter, ca 5-6 bitar lösgodis, en liten bit nötkolapaj med en pytteklick vispad grädde. That’s it. Jag kan ha glömt något, men inte mer än någon enstaka sak. Glass minns jag inte ens när jag åt senast. Som jämförelse kan vi säga att jag, innan jag började med Reductil, kunde smälla i mig allt ovanstående (och mer därtill) på en och samma dag.

Min dietist var så imponerad över att jag inte ens vill ha sötsaker (som hon vet var en STOR last för mig innan), och berättade om att hon har patienter som kommer till henne och gråter för att de inte får äta godis och glass när och hur de vill. Hon sa till och med, på fullaste allvar: ”Du borde nästan komma och hålla föredrag för mina andra patienter om hur bra du är på att hantera suget, du vill inte ens ha. Du är så grymt duktig, var stolt!”

Sen berättade hon också om att det är så vanligt att man försöker rättfärdiga och ”förminska” sitt intag av onyttigheter. Att man är övertygad om att man håller det på en ok nivå, trots att det egentligen inte alls är så. Som exempel tog hon en tant som är patient hos henne. Tanten var övertygad om att hon inte alls åt så mycket onyttigt, och hade sagt: ”Men när jag fikar tar jag bara en liiiiten mazarin till kaffet!” Ok, en liten mazarin är bättre än en stor mazarin, men det är fortfarande fruktansvärt onyttigt. Mazariner är väldigt kompakta, och fullproppade med både fett och socker. Det hade dock inte dietisten hjärta att berätta för den lilla tanten, utan hon tänkte att tanten fick komma underfund med det själv istället.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i fikabröd. Lussekatter är rätt ok, men det äter jag kanske 2 st om året (vilket innebär att jag har fyllt min kvot där nu). Kladdkaka är det enda jag verkligen gillar sådär riktigt mycket. Men i det stora hela så är inte fikabröd min grej, alltså har det inte varit några som helst problem att plocka bort det. Jag utsätts trots allt för ”frestelsen” varje måndag, när det är fika på kören. Det är alltid någon som ansvarar för fikat, och det dukas upp antingen hembakat eller köpt. Särskilt L brukar tycka att det är lite jobbigt när hon äter av fikabrödet, eftersom jag aldrig tar av det utan äter ett äpple istället. Hon säger nästan varje gång att det känns så dumt att hon äter när jag inte ”får”, men jag svarar alltid samma sak; ”jag är inte sugen, och det är helt okej att du äter av det, jag blir inte frestad”. Och det är helt sant. Jag blir verkligen inte frestad.

Och numera blir jag sällan frestad när jag ser någon annan äta godis, glass eller annat sött heller. Det har jag fortfarande inte vant mig vid. Blir lika förvånad varje gång när jag inser att jag faktiskt inte vill ha. Förut kunde jag förvisso motstå frestelsen ibland, men då fick jag kämpa väldigt mycket mot suget. Nu finns knappt suget. Och som sagt, de få gångerna som suget faktiskt infinner sig så utnyttjar jag mina fria kalorier, och så är det bra med det.

Nu har dietistens beröm börjat sjunka in lite, och jag kan sträcka på mig och känna mig stolt. Jag är förbannat duktig, utan att egentligen behöva anstränga mig särskilt mycket. Det är nästan så att jag börjar undra lite om det här inte kommer börja kännas jobbigt snart? För enligt mina tidigare erfarenheter av att gå ner i vikt, så har det varit skitjobbigt varje gång. Den här gången flyter det nästan på för bra. Men jag är tacksam för att det är så ”lätt” nu. Jag har kämpat i så många år, utan att ha några större framgångar. Naturligtvis har jag kämpat även den här gången, men inte alls i samma omfattning som innan. Det är inte så att allt bara har löst sig på egen hand nu, jag har fått tänka om och tänka till när det gäller mycket. Men den här gången är jag så motiverad och peppad, och dessutom har jag Reductilen till hjälp. Jag antar att det inte alls hade gått lika ”lätt” utan medicin.

Apropå det så frågade jag dietisten om hur jag ska göra med Reductilen, om jag ska fortsätta ta den (dvs om jag ska be läkaren om ett nytt recept) eller om jag ska börja trappa ner. Hon sa att jag bara har ätit den i tre månader, och att hon tycker att det är för tidigt att sluta nu. Minst ett halvår totalt bör jag äta den, men hon sa också att hon har patienter som ätit den i tre (!) år. Så länge tänker jag dock inte fortsätta. Max ett år, sen måste jag kunna klara mig själv. Dessutom avtar effekten så småningom, så för mig känns det som att det till slut blir en placeboeffekt – att jag tror att den funkar bara för att jag stoppar en blågul kapsel i munnen varje morgon. Bättre då att ställa in siktet på att jag ska klara det helt utan medicin, kanske framåt våren. Förr eller senare måste jag ju sluta med medicinen, och fortfarande äta rätt.

Men oavsett hur mycket som är medicinens ”förtjänst” så har jag gjort ett kanonjobb de senaste månaderna, och jag märker att jag mår mycket bättre rent allmänt. Visst har jag fortfarande dippar, men i det stora hela så märker jag att mitt humör är mycket jämnare och stabilare när jag äter regelbundet. Jag har börjat äta mer med hjärnan än med ögonen, dvs jag har bättre koll på hur mycket exempelvis 1,5 dl kokt ris är utan att behöva mäta upp det varje gång. Förut åt jag med ögonen, dvs jag kunde lägga upp jätteportioner ”för jag är ju så hungrig”. Sen spelade det ingen roll om jag blev mätt innan maten var slut på tallriken, jag åt upp ändå. Numera vet jag ungefär hur mycket jag behöver äta för att bli mätt, och lägger upp en mer anpassad portion. Ibland händer det såklart att jag missbedömer och lägger upp för mycket mat, men då kan jag sluta äta när jag känner mig mätt. Jag har inte kvar det tvångsmässiga att äta upp ALLT på tallriken på samma sätt. Naturligtvis är jag inte perfekt på något sätt, och det är klart att det händer att jag äter lite till fast jag egentligen är mätt, men i det stora hela sköter jag det bra. Jag har lärt mig att det inte är ”farligt” att låta mat ligga kvar på tallriken.

När jag får ner sådant här på pränt, så inser jag hur mycket jag faktiskt har förändrat mitt ätbeteende på bara några månader. Och dietistens ord ekar i mitt huvud: ”Du är så grymt duktig, var stolt!”

Ja. Jag är jävligt stolt.