Mogis del av stjärnhimlen

Årsdagarna duggar tätt…

…men det är skönt att det inte alltid är jobbiga sådana. Idag är det en positiv årsdag. För ett år sedan gjorde jag den andra handoperationen, och kunde äntligen säga att jag hade två friska händer. För ett år sedan försvann domningarna och värken, och har inte återkommit sedan dess. För ett år sedan satt jag med högerhanden i stort paket och var lycklig.

Och jag kan än idag fascineras över att händerna faktiskt är friska. Att jag klarar av saker utan vidare, saker som var omöjliga innan operationerna. Jag kan öppna ett mjölkpaket utan att behöva klippa upp det. Jag kan sopa rent runt marsvinsburarna utan att tappa all kraft och styrka efter bara några svep med borsten. Jag kan bära hem tunga matkassar utan att få så ont att jag inte kan använda händerna resten av dagen. Jag kan lyfta Gosungen utan att vara rädd att tappa greppet om henne. Jag kan skruva ihop saker med en vanlig skruvmejsel. Jag kan hänga tvätt utan att behöva göra paus efter några plagg. Jag kan sova en hel natt utan att vakna flera gånger av att händerna är totalt bortdomnade. Jag kan lyfta saker med bara en hand utan att tappa eller spilla.

Tänk vad mycket det är som man tar för givet när händerna fungerar. Småsaker som är självklara att klara av. Och hur mycket man anpassar sig och prioriterar när händerna inte längre fungerar. Innan jag var hos min husläkare och bad om remiss till ortopeden, reflekterade jag inte mycket över hur mycket mina händer styrde över vad jag prioriterade att göra eller inte göra. Det var egentligen först förra våren, några månader innan remissen, som jag kände att händerna faktiskt började utgöra ett riktigt stort problem. Då hade jag gått med symptom i nästan tio år…

När jag väl skulle få komma till ortopeden för bedömning var jag långtifrån säker på att jag faktiskt skulle bli beviljad operation. Visst hade jag ont, visst domnade händerna, visst var jag fumlig och kraftlös, men SÅ farligt var det väl ändå inte? Gnällde jag i onödan? Var jag fortfarande för ung (vilket var läkarens förklaring till att ingen åtgärd sattes in när jag fick diagnosen karpaltunnelsyndrom vid 19 års ålder)?

Jag klev in genom dörren till min läkare på ortopeden och tog i hand, bet ihop av smärtan som kom när hon tryckte min hand aningens för hårt, men tänkte att jag nog bara fick för mig att det gjorde ont. Dessutom var hon överläkare i handkirurgi, och jag har sådan respekt för läkare som är specialister. Får liksom för mig att de är extra petiga med att bevilja vad det nu kan vara jag söker för.

Hon presenterade sig, tittade på remissen som min husläkare skickat, och bad mig beskriva mina problem. Jag berättade om värken, domningarna, fumligheten och kraftlösheten. Hon nickade och sa att det i allra högsta grad lät som karpaltunnelsyndrom, och att hon ville göra några enkla test för att bekräfta det.

Först böjde hon min ena handled maximalt, alltså med handflatan ner mot insidan av underarmen, och bad mig säga till när jag kände att det började sticka i fingrarna. Det tog bara några sekunder innan de välbekanta stickningarna dök upp, stickningarna som skulle övergå i domningar om hon fortsatte hålla min handled böjd. Hon släppte min hand och upprepade proceduren med den andra handleden. Samma sak där. Några sekunder innan det stack i fingrarna.

Sedan tog hon fram en liten rund grej med metallpiggar på. Piggarna var olika tjocka och satt antingen ensamma eller i par. Hon bad mig att sträcka fram ena handen och blunda. Sedan tryckte hon försiktigt piggarna mot mina fingertoppar, och bad mig säga om jag kände en eller två piggar. Sedan upprepade hon det med fler piggar, och beroende på tjockleken kunde hon avgöra hur mycket känsel jag hade i fingertopparna, om jag svarade rätt. Har man haft karpaltunnelsyndrom länge så får man ofta nedsatt känsel i fingertopparna. Jag var osäker varenda gång hon tryckte. Sedan upprepade hon proceduren med den andra handens fingertoppar, och jag var lika osäker där.

Efter dessa två enkla test, som inte tog mer än ett par minuter totalt, så la hon sina händer på skrivbordet och tittade på mig. Nu kommer domen, tänkte jag, nu får jag veta om det är så illa som jag tror att det är eller om jag inbillar mig.
Jaha, sa läkaren, du har definitivt karpaltunnelsyndrom och du ligger på den övre gränsen, det är absolut nödvändigt med operation. Hur länge har du haft diagnosen, sa du?
Jag berättade när jag fick den, och hon frågade varför det inte satts in några åtgärder tidigare. När jag förklarade att den läkaren som satte diagnosen ansåg att jag var för ung, att ”man inte opererar så unga”, höjde hon på ögonbrynen.

Sedan förklarade hon att man vanligtvis inte får karpaltunnelsyndrom i så unga år, att sjukdomen sällan dyker upp före medelåldern. Men det finns också en genetisk variant, och eftersom mamma också har haft karpaltunnelsyndrom är det mycket sannolikt att jag har fått just den genetiska varianten. Och har man den så kan man få sjukdomen så tidigt som jag. Jag började känna av symptomen i 18-årsåldern. Sedan sa hon att om man får uttalade besvär så ska det åtgärdas, oavsett ålder. Alltså var inte min första läkares bedömning korrekt, och jag hade gått med symptomen minst åtta år i onödan. Då blev jag förbannad. Den främsta anledningen till att jag hade väntat med att söka hjälp såpass länge som jag ändå gjort var ju för att jag trodde att jag fortfarande var för ung…

Men nu var jag alltså beviljad operation, som skulle göra mina händer friska igen. Friska. Jag mindes inte ens hur det kändes att ha två fullt fungerande händer. Var så van att anpassa allt, att be om hjälp med allt möjligt.

Det har gått ett år och drygt två månader sedan den första operationen. Det var precis när den var genomförd som jag insåg hur sjuka mina händer faktiskt hade varit. Den högra handen var förvisso fortfarande sjuk, men i vänsterhanden hade det skett en gigantisk förvandling. Visst gjorde det ont i såret, jag var ju nyopererad, men bortsett från det hade alla symptom försvunnit. Inte en domning, ingen smärta som strålade från handleden ut i fingrarna och upp i armen. Det blev en sådan kontrast mot den sjuka handen, och jag var så fascinerad. Att en så enkel operation, som tog mindre än 20 minuter från att jag klev in i operationssalen tills att jag klev ut från den igen, kunde åstadkomma detta mirakel.

När operationen av högerhanden var avklarad var det så underbart. Äntligen två friska händer! Nu, ett år senare, är jag fortfarande så tacksam. Jag tar inte längre något för givet. Det är fantastiskt att jag klarar av att göra alla vardagliga saker. För bara lite mer än ett år sedan kunde jag inte det. Idag kan jag.