Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Jag klarade mig i ungefär 26 timmar. Sedan var ångesten så fruktansvärt jobbig att jag inte stod ut längre. Det har varit jobbigt att lägga av innan, men aldrig såhär jobbigt. Och då insåg jag att det inte var någon idé just nu.

Ska försöka ta nya tag efter nyår. Se om det går bättre då. För jag vill verkligen. Jag kunde bara inte nu.

Det var längesen jag hade såhär mycket ångest. Hjärtat rusade, jag hade svårt att andas och visste inte om jag skulle spy, gråta, eller bara dö. Så på bussen hem från mamma bestämde jag mig. Att bli rökfri var inte värt all denna ångest.

Normalt håller en ångestattack i sig ungefär i en kvart för mig. Åtminstone den allra värsta delen. Panikdelen, så att säga. Sedan kan jag ha ångestkänningar i flera timmar när det värsta är över, men då är det hanterbart. Den här gången vägrade paniken släppa taget.

Så när jag klev av bussen skyndade jag mig in på Konsum och köpte ett paket cigg. Tände en och genast klingade den värsta paniken av. När jag hade rökt upp hela ciggen hade jag fortfarande mycket ångest, men det kändes inte lika akut längre. Nu, några timmar senare, känner jag fortfarande av ångesten, men nu är den på en klart hanterbar nivå.

Alltså var det inte rätt tillfälle att bli rökfri nu. Jättesynd, men så blir det ibland. Jag försökte åtminstone. Och 26 timmar är bättre än inget alls.

Men något positivt finns det med den här dagen iaf. Jag tog midjemåttet idag. Och insåg att jag nu tappat 17 cm i midjan. S-j-u-t-t-o-n centimeter. Helt galet. Var tvungen att sätta måttbandet på det midjemått jag hade som utgångspunkt bara för att jämföra, och då såg jag verkligen skillnaden. Naturligtvis tog jag kort på det, och här kan ni se resultatet:

Första midjemåttet jämfört med det nuvarande. Notera också att det hålet i skärpet som syns nästan längst ute i nedre vänstra hörnet, är det hålet som är det sista "riktiga". Jag kan alltså dra åt skärpet ytterligare ett par hål som inte finns...

För ungefär sju timmar sen bestämde jag mig. Jag hade då precis tagit den sista ciggen ur paketet och tänt den. Funderade på om jag skulle köpa ett nytt paket. Men så tänkte jag att det var nu eller aldrig. Jag har länge tänkt att jag vill lägga av med rökningen, men jag kan inte bara sluta hursomhelst. För mig måste ”det rätta tillfället” dyka upp, dvs ett tillfälle när jag känner som jag gjorde idag – ”nu eller aldrig”. Jag vet aldrig när dessa tillfällen dyker upp, och ibland hinner jag inte fånga dem ens, för de kan svepa förbi väldigt fort. Alltså finns det väldigt få ”möjliga” tillfällen för mig att sluta röka.

Jag vet att det låter som dumma bortförklaringar, vet att så många tänker och säger ”men det är väl bara att sluta!”…. men så enkelt är det inte. Alla som varit rökare vet vad jag pratar om. Det är svårt nog att själv ta  beslutet att lägga av, och det är snudd på omöjligt att göra det för att någon annan säger det. Jag vet att jag borde sluta! Det går inte lättare för att någon tjatar. Snarare röker jag mer då, av någon anledning. Och om jag mot förmodan skulle försöka sluta för att någon annan ”vill” det, så vet jag att resultatet alltid blir detsamma – en total kraschlandning efter någon månad eller två. Och ett helvete på vägen dit, tills jag till slut kapitulerar och börjar röka igen bara för att kunna känna mig som en någorlunda normal människa. I sådana situationer blir jag som ett monster utan nikotin i kroppen.

Men om jag lyckas fånga ett av de här sällsynta ”nu-eller-aldrig-ögonblicken” så brukar det i allmänhet gå lättare. Inte sagt att det inte är jobbigt, men då har jag själv tagit beslutet och klarar jag inte att sluta röka så är det bara mig själv jag sviker. Jag är mycket väl medveten om att oavsett vem som ”tagit beslutet åt mig”, om det är jag själv eller någon annan, så är det fortfarande bara mig själv jag sviker om jag börjar röka igen. Men om jag slutar ”för att andra vill det”, så känns det som om jag även sviker dem. Därför är det så mycket lättare om jag själv får ta beslutet. Att jag slutar röka för att jag vill det, inte för att någon annan vill det.

För sju timmar sedan tog jag beslutet. Nu får det vara nog. Jag ska banne mig kunna klara mig utan cigg. Just då kändes det som en baggis, jag var ju precis nyrökt och nikotindepåerna proppfulla. Nu känns det inte lika roligt längre. Jag sitter och gör upp en massa planer på hur jag ska kunna få ta mig ett endaste litet bloss. Tänker att det var en så dum idé att sluta röka precis just nu. Var och varannan minut ploppar denna tanke upp i mitt huvud: ”Men nu hinner jag gå ut och ta en ci… nä, just det. Jag har inga.”

Känns som rena avgiftningen det här, vilket det väl på sätt och vis är också. Jag känner mig febrig, kinderna är blossande röda, fingrarna är iskalla, jag kallsvettas, hjärtat slår mycket fortare än vanligt, jag har ångestkänningar, huvudvärk, känner mig allmänt stressad… Och allt jag vill är att få en tänd cigg placerad mellan mitt ena pekfinger och långfinger. Men om jag ska klara projektet att sluta röka den här gången så vet jag att jag måste stå emot. Det är alltid jobbigast precis i början. De första dagarna är oftast ett rent helvete. Sen börjar det återgå mer till normalläge. Och jag vet att om jag klarar mig igenom den här första jobbiga perioden så kan jag klara resten också.

Jag upprepar som ett mantra i huvudet att jag faktiskt klarade av den första helvetestiden med viktnedgången också, då när magsäcken krympte som mest. Hur ont jag hade då, men att jag faktiskt stod emot och klarade det. Hur jag sedan dess har gått ner tolv kilo. Jag vet att jag kan om jag bara vill. Och därför ska jag banne mig klara av det här med rökningen också. Fast egentligen vill jag inte säga att jag ”slutar röka”. För mig låter det så definitivt då, och jag vet inte om jag faktiskt aldrig kommer röka igen. Jag kan inte lova att jag har tagit mitt sista bloss i livet. Självklart hoppas jag på det, men det finns absolut inga garantier. På samma sätt som jag aldrig kommer kunna slappna av helt och hållet när det gäller maten, så kommer jag inte kunna slappna av helt och hållet när det gäller cigg. Frestelsen finns alltid där. En gång rökare, alltid rökare. En gång matmissbrukare, alltid matmissbrukare.

Alltså väljer jag att säga att jag gör ett uppehåll med rökningen. Förhoppningsvis ett livslångt uppehåll, men det känns inte lika definitivt. Det kräver inga löften om ”aldrig mer”.

Så. Det här är första dagen av förhoppningsvis väldigt många av rökuppehåll. Jag ska vara envisare än nikotinbegäret den här gången. Punkt slut.

Har haft en jättemysig julafton hos mamma. Lagom mycket (och faktiskt ganska nyttig!) julmat. Lite julmust, lite glögg, lite vin. En lussekatt. Fina klappar, både jag och mamma kände oss nöjda med vad vi fått! Kvällen hos mamma avslutades med lite Jonas Gardell, vi såg ”Tillfällig gäst i ditt liv” och fick oss en massa goda skratt.

När jag sedan skulle gå till bussen för att åka hem till mina små grisar, hann jag inte mer än utanför porten innan jag insåg att mina varma, sköna vantar låg kvar på mammas hatthylla. Ringde henne och bad henne kasta ner dem till mig från balkongen. Det ironiska i det hela är att det här är andra gången på fyra dagar som jag lyckas glömma samma par vantar.

I måndags var vi hemma hos körledaren, vi från körer och orkester som var med på Capricerna i lördags. Därifrån fick jag åka med L och hennes man till Handen för att ta min buss hem därifrån. Och naturligtvis glömde jag vantarna i bilen.
Kom inte på det förrän en stund efter att de hade kört iväg, så jag fick leta upp L’s nummer för att fråga om jag glömt vantarna i bilen eller om jag tappat dem nån annanstans (vilket jag ju var osäker på då). Fick till svar att hon hade dem, så då var de åtminstone i trygga händer.

Eftersom jag hade ett par extra vantar med mig tyckte jag att hon kunde ta med dem nästa gång vi ses. Men gullig som hon är tyckte hon att jag minsann skulle tänka på att hålla mig varm så jag blir frisk, och att jag därför behövde vantarna. Så i
onsdags låg ett stort kuvert och väntade på mitt hallgolv när jag kom hem. Däri låg mina vantar! Ibland är det bra med en körmamma som ser till att mina ägodelar hamnar rätt igen :) Blev så glad för hennes omtanke, trots att jag själv först tyckt att det ju inte var så noga – det är ju inte det enda paret vantar jag har. Men nu när jag har dem så är jag glad att hon skickade dem, för det är helt klart det varmaste och skönaste paret :)

Så därför är det ju väldigt intelligent att glömma dem IGEN bara några dagar senare… Får köpa såna grejer man har till barnvantar, där man knäpper fast ena änden i vanten och andra änden i jackan. Då kanske jag lyckas få med mig dem varje
gång.  Annars är frågan var jag glömmer dem nästa gång. Gissning, någon?

Dessutom så tvärdog bussen jag åkte hem med nu ikväll, när vi var ungefär halvvägs. Det bara tjöt och den gick inte att starta igen. Till slut gick föraren ut och bröt huvudströmmen. När han slog på den igen verkade bussen funka någorlunda. Den gick åtminstone att starta, och den rullade hela vägen hem till mig :) Så hem kom jag, om än något senare än beräknat!

Nu ska jag avsluta kvällen/natten (det har ju hunnit bli juldagen) för mig själv genom att krypa ner under en filt i soffan och kolla lite på Itzhaks julevangelium.

God jul på er allihop!

Sent igår eftermiddag började mitt vänsteröga kännas irriterat. Trodde först att något skräp hamnat i ögat, så jag stod länge och väl vid badrumsspegeln och försökte hitta vad det nu kunde vara som gömde sig därinne, men utan resultat. Efter ytterligare någon timme kändes ögat ömt och lite svullet, och jag fick peta bort lite kladd i ögonvrån med jämna mellanrum. Dessutom kändes det som om jag skulle ha ett helt grustag i ögat. Tog en titt i spegeln igen och insåg att ögonvitan nu antagit en betydligt rödare nyans än normalt – som om jag inte skulle ha sovit på tre dygn eller så. Och kladdet i ögonvrån var gult och misstänkt likt var.

Då började jag ana oråd, och googlade på mina symptom. Och visst, det var som jag misstänkte. En klockren ögoninflammation. Och så råden för vad man gör åt det – ”oftast beror det på virus, kommer i samband med en förkylning, och går över av sig själv”. Jaha. Kul. Men sen läste jag lite noggrannare, under stycket som hette nåt i stil med ”Kontakta läkare…” med ett antal olika punkter, bland annat ”…om inflammationen bara sitter i ett öga”. Hmm… det är bara vänsterögat som jag har symptom på. Högerögat känns precis som vanligt. Eller ja, det känns precis som vanligt när jag är förkyld, dvs det rinner lite då och då, men det är bara vanlig tårvätska som kommer.

Men det stod också att det kan börja i ett öga, och sedan spridas till det andra ögat inom några dagar. Så jag avvaktar och ser vad som händer. Om det blir värre, eller om högerögat förblir opåverkat, så får jag kontakta typ Sjukvårdsupplysningen och fråga vad jag ska göra. Misstänker att det inte är så lätt att få tag på min läkare på vårdcentralen såhär i juletider. Och sååå farligt är det inte för tillfället. Det är mest bara irriterande att det känns grusigt i ögat, och att det blir kladd som måste petas bort. Jag har inte direkt ont i ögat, det är bara ömt på ögonlocket och precis runt ögat, men mycket av den ömheten kan bero på att jag är där och pillar bort kladd hela tiden och på så sätt irriterar huden.

Nåja. Det är så typiskt bara. Men något positivt är iaf att rösten verkar vara tillbaka i nästan normal skepnad igen. Alltid nåt.

Var helt slut efter två lyckade konserter igår. Nöjd över att rösten höll, trots att förkylningen tog allt hårdare grepp om mig ju längre dagen gick – även om jag var väldigt hes i slutet. När vi var klara med den sista konserten tänkte jag åka hem och sova. Fick höra att ett gäng skulle gå och dricka öl, men kände inte alls för att följa med. Men så blev jag övertalad, och tänkte att jaja, jag tar en öl och så tar jag nästa buss hem sen.

Vi hamnade nere på lokala haket, beställde det vi skulle ha och satte oss vid ett bord. Upptäckte att det var karaoke just den här kvällen, och genomled många låtar med icke sångkunniga människor, och en och annan hyfsad. Körfolk som vi var, så kunde vi naturligtvis inte vara tysta, utan försökte överrösta katastrofsångarna, gärna med stämmor. Blev mycket snack, massor av garv (till slut kunde jag och J knappt ens titta på varandra utan att börja gapskratta) och desperata raggningsförsök av somliga.

När jag gick ut för att ta en cigg sprang jag på min älskade systerson, som också befann sig på samma ställe. Det var jättekul att se honom, men jag kände mig aningens gammal… jag menar, jag och min 18-åriga systerson hänger på samma hak… För övrigt var jag klart äldst även i mitt eget gäng. Fria Röster-småttisar, AcQuire-småttisar, och så jag.

Fick dagens roligaste komplimang av K också: ”Om jag hade gillat tjejer hade jag nog varit kär i dig. Jag är nog det nu också, men på ett vänskapligt sätt, liksom.” Hon överröste mig dessutom med massor av beröm över hur bra hon tycker att jag sjunger. Blev riktigt generad där ett tag… såååå bra sjunger jag väl ändå inte?!

Sen blev klockan 2, och haket stängde. Tänkte åka hem, men helt plötsligt fann jag mig själv gåendes med alla Fria-människor på väg mot efterfest hos någon jag inte ens visste vem det var, eller var han bodde. Nåja, jag hade ändå precis missat min buss, så jag tänkte att jag väl kunde hänga på en stund (sa jag att skulle åka hem och sova efter konserten, som var slut kl 21?!) och åka hem med nästa buss (för det gick ju uppenbarligen bra att ”ta en öl och ta nästa buss hem” -  drack iofs inte mer än typ 1½ öl, men med bussen gick det sämre).

Hade vid det här laget knappt någon röst kvar, och hostade varje gång jag försökte ta ett djupt andetag. Satt bredvid J, som inte heller hade någon röst kvar, så våra konversationer blev smått komiska. Dessutom tokgarvade vi fortfarande åt allt och inget, vilket inte gjorde saken bättre ;) Och så låg K tvärs över J, med huvudet i mitt knä, och stensov. Tror hon var vaken i max 5 minuter efter att vi kommit fram ;) När klockan började närma sig fyrasnåret på morgonen kände jag att nu var det verkligen dags att åka hem. Kollade upp bussar och insåg att det skulle ta mig drygt 1½ timme att komma hem, men det var bara att gilla läget. J skulle ta samma buss, så då skulle jag iaf få sällskap en bit på vägen. K ringde sin pappa, som skulle komma och hämta henne. Hon gick med oss till busshållplatsen, och så stod vi där och väntade.

På bänken i busskuren satt det en väldigt onykter man, som fick oss att gapskratta ett antal gånger (lättroade?!). Han klagade över att det inte fanns några taxibilar, och så vinglade han ut mitt i vägen för att försöka ringa efter en. Så småningom försvann han utom synhåll, så vi fick aldrig se upplösningen på hans taxidrama ;)

Efter en stund kom K’s pappa med bilen, men bussen hade ännu inte synts till. Men rara K såg till att jag och J fick åka med i bilen istället. Så jag fick skjuts hela vägen hem och var hemma långt innan jag egentligen skulle varit det. TACK! säger jag bara, det var så skönt att slippa sitta och kuska runt halva Stockholm för att komma hem. Var hemma strax före fem och däckade ganska omgående.

Så gårdagen blev inte alls riktigt som jag tänkt mig. Men roligt hade jag! Idag mår jag inte direkt toppen, om man säger så, men jag är åtminstone inte bakis. Har träffat Marianne och Jocke en snabbis, när de var här och hämtade sin beställning av örngott. Fick kika lite på en sovande Nelli och en Milla som har vuxit med raketfart sedan jag sist såg henne, och snacka lite skit med M & J.

Imorgon är det avslutning med alla körer och orkestern hemma hos körledaren. Kan nog bli trevligt! Hade tänkt mig att åka dit, under förutsättning att jag inte mår jättedåligt imorgon. Men blir det inte sämre än vad det är idag så är det lugnt. Har fått tillbaka rösten en aning åtminstone ;)

Gårdagens skönaste kommentar fick jag på efterfesten (där det i princip bara var folk som gått på Fria):

Full Tjej: Har du också gått på Fria?
Jag: Ja.
FT: När gick du ut då?
J: För längesen……
FT: Jaha, typ 2005 då eller?
J: Eh, nä… 1999.
FT: HAHAHAHAHA, din gamla hagga! Men välkommen ändå! (vänder sig och går iväg)
J: …

I tisdags var det sista lektionspasset i skolan innan jul. Nu är det jullov fram till mitten av januari, och så är det en vecka till på kursen. Sen är jag färdig. Skrämmande tanke! Men roligt. Undrar bara var tiden har tagit vägen? Det känns som att det var nyss den här kursen började, och nu är den snart slut! Helt galet… men den har varit så grymt rolig, det är kanske därför det känns som att tiden bara har rusat fram.

Igår fick jag hem papper om att mitt nya körkort har kommit. Så jag trotsade snöovädret och gav mig ut för att hämta det. Naturligtvis skulle det inte hämtas på mitt vanliga postutlämningsställe, som är närmast. Nej, det lämnades ut via Posten företag, vilket innebär att jag fick ta mig en mycket längre bit bort. I vanliga fall hade jag tagit en promenad dit, längre än så är det inte, men jag hade ingen lust att pulsa i typ halvmeterdjup snö. Nog för att gångvägarna hade plogats, men i den takten som snön föll så hann de ju snöa igen på en kvart eller så. Och enligt SL så skulle bussarna där jag bor inte ha drabbats av några större förseningar. Alltså var valet inte särskilt svårt – det blev buss.

Hur som haver tog jag mig till utlämningsstället och fick visa upp mitt ”gamla” körkort för sista gången innan jag fick det nya i handen. ”Gamla” skriver jag för att det känns som att det inte alls var längesen jag fick det. Men det är tio år sen, och om jag tycker att den här hösten har gått fort så har dessa tio år bara sprungit förbi. När jag har tittat på mitt gamla körkort har jag inte tyckt att jag har förändrats särskilt mycket utseendemässigt, men när jag helt plötsligt stod med båda körkorten i handen och kunde jämföra så såg jag skillnaden. Visst syns det att det är jag på det gamla, men jag ser banne mig inte ut som nitton längre. Om det är bra eller dåligt vet jag inte ;)

Idag ska jag ut och åka kommunalt igen (har inte så mycket att välja på eftersom jag inte har någon bil), ska till Handen och fixa inför JulCapricerna som är imorgon. En konsert kl 16 och en kl 19. Båda är i princip utsålda, finns några enstaka biljetter kvar att köpa på plats. Så om du inte har bokat någon biljett och känner att du gärna skulle vilja gå och lyssna på AcQuire, Fria Röster och Birger imorgon så var ute i god tid! Platsen är Kulturhuset i Handen.

Vi ska repa inför morgondagen också, men jag ska vara där lite tidigare för att bygga scen och dekorera. Imorgon är det rep kl 13 och sen drar det igång. Ska bli kul! Det som är mindre kul är att jag vaknade och kände mig grymt förkyld imorse. Efter lite nässpray känns det bättre, och blir det inte värre än såhär så klarar jag att sjunga både idag och imorgon. Men det är så typiskt att det ska komma precis NU. Inte för att det egentligen finns något BRA tillfälle för en förkylning, men det här är helt klart ett av de sämsta. Men det är alltid så – jag var förkyld när vi hade orkesterkonserten i oktober också. Förra JulCapricen var jag frisk, men då hade jag istället högerhanden i paket, eftersom jag var precis nyopererad. Gjorde operationen 3 dec, och vi hade Capricen den 6 dec. Det var en pärs, och jag hade grymt ont men bet ihop. Egentligen får man inte ha mitella när man genomgått ett handkirurgiskt ingrepp, men jag gjorde ett undantag under själva konserten. Hade aldrig orkat stå och hålla handen högt i flera timmar.

Det roliga är att jag under senhösten har sagt att det ska bli skönt att jag slipper stå med högerarmen mot bröstet den här gången. Sen skapades koreografi till ett av våra nummer. Och naturligtvis ingår det i den koreografin att man står med ena armen mot bröstet (och i mitt fall är det såklart högerarmen)…. Ödets ironi! Men jag får åtminstone ha armen normalt resten av konserten… ;)

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och pyssla klart de sista julkorten. Insåg att det inte fanns en chans att jag skulle hinna skicka dem med julpost, så jag får köpa vanliga frimärken och skicka dem på söndag eller måndag istället. Har haft alldeles för mycket att göra de senaste veckorna, och därför har även bloggen blivit lidande. Ska försöka hinna lägga upp foton på scrappade alster också, det har jag inte hunnit göra på flera månader!

Jag och dietisten pratade även om GBP-operation, eftersom mamma ska göra den snart. Dietisten frågade mig vad jag hade för inställning till en sådan operation, och jag sa att när det gäller mamma så är det absolut det bästa för henne. När det gäller mig själv så är det inte aktuellt, av flera orsaker. Dels att jag faktiskt klarar att gå ner i vikt med hjälp av medicin, dels att jag i nuläget inte kvalificerar mig.

Jag: ”Jag får ju ändå ingen operation nu, för jag har inte tillräckligt högt BMI för att anses som lämplig kandidat.”
Dietisten: ”Det är ju bara positivt! Tänk såhär: du väger för lite, du är för lätt.”

De orden fick mig att öppna mina ögon på ett helt annat sätt. Trots att jag VET hur mycket jag har gått ner, trots att jag känner det på kläderna, så SER jag det inte när jag tittar mig i spegeln. I mina ögon är jag fortfarande lika tjock som jag var för tre månader sen, jag kan inte se de fysiska förändringarna som andra verkar se. Men nu kunde jag se på mig själv på ett annat sätt. Jag må fortfarande vara för tjock för mycket, men jag är ändå för smal för att en GBP-operation ska vara aktuell för mig.

Sug på den ni. Jag är för smal för något!