Mogis del av stjärnhimlen

Ytterligare ett bevis på att det faktiskt händer något med min kropp.

Jag har ett par svarta favoritbyxor. Dessa byxor satt tajt runt midjan för inte alls länge sen. Och då menar jag väldigt tajt. Fick hålla in magen för att ens kunna knäppa dem.

Men den senaste tiden har jag märkt hur de sitter allt lösare. Att jag får dra upp dem för att de liksom hasar ner. Har också märkt att de sitter lösare runt låren och höfterna.

Och så igår kväll gjorde jag en upptäckt som först gjorde mig förvånad, och sedan riktigt glad. Tidigare under dagen hade jag bett mamma om hjälp med att antingen sy in byxorna i midjan, eller att sy på hyskor (heter det så?!) för att kunna använda skärp till dem. Helt enkelt för att jag ska kunna använda dem utan slippa dra upp dem hela tiden. Skojade med henne om att de nog snart skulle åka av helt och hållet annars.

När jag senare skulle gå på toa tänkte jag, mest på skoj, att jag skulle testa att dra ner byxorna utan att knäppa upp knapparna och dra ner blixtlåset. Så jag drog. Och vet ni vad? Jag fick av mig byxorna! Jag kunde alltså dra ner byxorna när de fortfarande var knäppta! Förvisso inte utan lite motstånd, men ändå. Vi pratar om samma byxor som jag för bara några månader sedan nästan fick andningsbesvär av när jag satte mig ner, eftersom de då skar in i magen och tryckte ihop lungorna.

Fatta vilket jättekliv det här är för mig. Även om det inte hänt särskilt mycket på vågen den senaste veckan så har det uppenbarligen hänt något med min kropp. Idag har jag både dragit ner och upp byxorna utan att knäppa upp eller knäppa igen. Och jag blir lika fånigt glad varje gång.