Mogis del av stjärnhimlen

Om ett förlösande skratt.

Kursen jag läser i skolan just nu är vansinnigt rolig. ”Konfliktbearbetning genom dynamisk pedagogik” heter den. För att beskriva lite vad vi gör, så kan jag berätta att vi vid varje lektionstillfälle använder oss av många olika medel för att diskutera/bearbeta/gestalta känslor, egenskaper, tankar, problem etc. Vi målar, agerar, dansar, leker, diskuterar, jobbar med lera… varje lektionspass består till 99% av praktiska övningar. Precis i början var det lite pinsamt, jag kände bara två i gruppen sen tidigare (dessutom inte särskilt väl, men vi läste förra kursen ihop) och det var lite svårt att våga släppa loss.

Nu har vi gått snart fyra veckor på kursen, och det märks hur mycket mer spontana alla vågar vara. Vi har roligt tillsammans, det är en utmaning att använda så många olika övningar som vi gör, och när det är något som ska utföras i par/grupp uppmanas vi alltid att välja någon vi inte har jobbat med innan/jobbat väldigt lite med. Att vi gör på det viset ger en mycket bättre sammanhållning i gruppen än vad det hade varit om vi hela tiden hade jobbat med någon vi kände oss ”trygga” med. På det här sättet lär man känna alla på ett mycket bättre sätt, och man vågar agera ut på ett helt annat vis.

Idag jobbade vi med olika statusövningar. Låg vs. hög status. I en av övningarna vi gjorde skulle vi jobba i par, där den ena först skulle agera med hög status och den andra med låg. Vi skulle hitta på en situation att agera utifrån. Sedan skulle man, utan att avbryta agerandet, växla status så att den med hög status blev låg och tvärtom. Jag och N jobbade tillsammans. Jag hade hög status från början, och N hade låg. Situationen var att jag hade trängt mig före i busskön, och ansåg mig ha full rätt att göra så i och med att jag hade hög status. N, som alltså hade låg status, försökte få mig att förstå att det inte var ok att göra så, genom att vädja och lirka.

Sedan, utan minsta förvarning, växlade N till hög status och tokröt ”MEN STÄLL DIG I KÖN!!!!”. Jag blev först helt paff, sen började jag gapskratta, för det blev så otroligt komiskt. Jag känner att det är svårt att förklara med ord, men tänk er Gollum. När han liksom slits mellan sina två personligheter – Smeagol och Gollum. Först sitter han och är jättesöt och vänlig, för att sen på en sekund förvandlas till ett monster. Precis så var det N gjorde. Och hon var inte ens beredd på det själv, så hon blev lika paff som jag och började också gapskratta. Sen var det ju kört för oss att fortsätta med den övningen, vi bara vred oss av skratt så fort vi ens försökte titta på varandra, och tårarna sprutade för fullt. Vår dramastudent S, som gör sin praktik i vår grupp, kom och frågade om det ”gick bra för oss” när vi, typ fem minuter senare, fortfarande inte hade slutat skratta. Stackaren måste ha trott att vi var helt galna, när vi bara kunde få fram osammanhängande ljud och grymtningar till svar.

Men det var så underbart att få skratta sådär riktigt från djupet. Nog för att vi faktiskt har skrattat på varenda lektionspass, men det här var nåt i hästväg. Det är nästan så att jag börjar fnissa för mig själv när jag tänker på det nu, mer än tolv timmar senare. Och som sagt, det är i princip omöjligt att förklara i ord så att ni förstår. Ni skulle ha varit där och sett det, helt enkelt.

Nu är det dags att krypa ner i sängen så jag orkar upp imorgon. Klockan 9 ska jag vara i skolan och se på en film. Sen ska vi sitta i studiegruppen (som består av mig och fyra till) och skriva dels en text kring en bok vi har läst, dels en text om museibesöket vi gjorde förra veckan. Och efter det ska jag jobba. Lååång dag! Men förhoppningsvis givande :)