Mogis del av stjärnhimlen

Ibland blir man bara så glad.

Igår fick jag följande sms när jag var på jobbet.

Tänkte precis på dig! Du är en härlig, go & omtänksam tjej som jag är glad att ha i mitt liv! Tack för att du finns! Massor av kramar!

Det förgyllde hela min kväll. Är glad att jag har så fina vänner! Och dessa små ord av uppskattning, som dyker upp då och då, gör att jag känner att jag också är en bra vän. Mina vänner vet att jag finns där för dem oavsett tid på dygnet, för mig är det en självklarhet. Jag ställer alltid upp för dem utan krav på gentjänster. För mig är det definitionen av vänskap – att ge utan att kräva något tillbaka. Självklart har även jag mina gränser, om jag aldrig får något tillbaka, oavsett om det är ett tack eller något annat, är det inte särskilt roligt att bara ge och ge. Men den typen av ”envägsvänskap” håller ändå aldrig i längden. Och då är det knappast äkta vänskap. Jag vet att mina äkta vänner aldrig skulle göra så. De vet att jag finns för dem, och jag vet att de finns för mig. En ömsesidighet som ger en fantastisk känsla av trygghet.

Jag är en generös person, mår bäst när jag kan göra något för andra. Tycker om att hitta på små överraskningar för mina vänner. De som umgås med mig vet att jag har väldigt svårt för att komma tomhänt hem till dem. Det är aldrig några stora saker, utan små gåvor som jag vet kommer uppskattas. Ett handgjort kort, badskum, lite hemlagad mat, ett ljus, te… Det behöver inte vara särskilt avancerat.

Nu över till något annat – min viktresa. Kan meddela att jag idag har gått ner ytterligare ett halvt kilo, väger nu 86,6 kg. Detta är alltså med kläder. Väger mig alltid med kläder hos dietisten, alltså gör jag det hemma också. Utan kläder väger jag troligen runt 86 kg, kanske strax under. Men ett par hundra gram hit eller dit är ganska oväsentligt. Den officiella vikten är den med kläder. Och jag blir lika glad varje gång jag ställer mig på vågen och ser att det går neråt. Känns så bra!

Brukar ta midjemåttet också, bara för att ha ytterligare ett konkret ”bevis” för att det faktiskt händer något, även om vågen kanske inte alltid visar på minus. Och sedan starten för drygt två månader sen har jag tappat 13 cm runt midjan. Helt sjukt. På två månader har jag tappat totalt 7,2 kg i vikt och 13 cm i omfång. Definitivt en anledning att vara stolt! Den här gången ska jag banne mig lyckas nå min målvikt! Det får ta den tid det tar, tid är något jag har gott om. Dessutom vinner jag ingenting på att försöka stressa bort kilon. Gör jag det kommer det straffa sig i slutändan.

Men jag börjar kunna ana ljuset i slutet av tunneln. För första gången någonsin, sen mitt första försök att gå ner i vikt, känner jag att jag kommer klara det. Jag har kämpat i så många år, gjort så många försök som alltid slutat i misslyckanden. Den här gången vill jag kunna stå där, med en vikt jag kan vara stolt över och som gör att jag kan kalla mig normalviktig. Och jag ska kämpa allt jag kan för att nå dit.

Det som känns skönt just nu är att jag inte har så ont längre. I och med att jag helt har slutat småäta, och dessutom äter mycket mindre portioner än tidigare, så krymper magsäcken – vilket den också ska. Eftersom jag har överätit i så många år har jag töjt ut magsäcken rejält, och måste alltså krympa den till normalstorlek igen. Och när magsäcken drar ihop sig gör det förbannat ont. Inte hela tiden, och inte alltid med samma intensitet.

Den allra första tiden var värst, de smärtorna jag hade då påminde om de smärtorna jag hade när jag fick en livmoderinfektion för några år sen. Då hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen, inga smärtstillande bet heller. Kändes ungefär som att någon försökte hugga ut alla inälvor med en slö kniv. Den här gången var jag förberedd på ett annat sätt, och kunde hantera smärtorna bättre. Och så småningom övergick det till smärtor som var mer i klass med rejäl mensvärk. När det gör ont nu känns det mest som vanlig magknip, och det går fort över igen. Alltså krymper inte magsäcken lika mycket längre, vilket förhoppningsvis innebär att den börjar närma sig rätt storlek.

Det är under den här perioden de allra flesta som försöker gå ner i vikt ger upp. För det är inte lätt att ha så ont. Men det är en fas man måste igenom, det är bara att stå ut och stå emot. För man vet samtidigt att man kan ”lösa problemet”, dvs få bort smärtorna, genom att äta, äta, äta. Fyller man magsäcken konstant drar den inte ihop sig och gör således heller inte ont. Men det är en oerhört kortsiktig ”lösning”, som egentligen inte löser någonting alls. Men kommer man igenom den här jobbiga fasen är resten av resan mycket lättare.

Jag är medveten om att jag i resten av mitt liv kommer vara tvungen att ha koll på mitt ätbeteende, och tänka på vad jag stoppar i mig. Jag kommer aldrig kunna slappna av helt och äta precis vad som faller mig in. Men jag ser det egentligen inte som något jobbigt. Jag har helt enkelt två val. Antingen äter jag utan att tänka – går inte ner, snarare upp, i vikt – trivs inte med mig själv. Eller så tänker jag på vad jag äter – går ner i vikt, och så småningom behåller vikten – trivs med mig själv. Ser jag det så är valet inte svårt.

Jag vill kunna trivas med mig själv, och det gör jag inte idag. Jag skäms fortfarande oerhört över min kropp och min övervikt. Trots att jag har helt mig själv att skylla, så vill jag inte se ut såhär. Jag vill kunna gå in i vilken affär som helst och pröva tex ett par byxor och veta att de kommer passa. Inte som nu – jag går till de affärer som jag vet har stora storlekar, och allt som oftast inser jag i provrummet att jag får hämta en större storlek eftersom den jag har prövat är för liten. Målet för mig är, när det gäller just byxor, att jag ska kunna ha storlek 38/40. För då vet jag att min storlek finns överallt.

Det här blev långt, och precis som förra gången var det oerhört jobbigt att skriva om min vikt. Men ju mer jag gör det, desto lättare kommer det bli. Dessutom kommer ju jag med tiden bli lättare. Den magiska gränsen just nu är att spränga 80-kilosstrecket. Jag har sprängt 90-kilosstrecket, vilket känns oerhört bra. Men fatta att få skriva en vikt som börjar med en sjua. Det har jag inte gjort på säkert 10 år.