Mogis del av stjärnhimlen

Dagens vikt, och lite internhumor.

Ett bra tag nu har det visats samma siffror varje gång jag ställt mig på vågen. Förvisso har det känts bra att det inte har varit plus någon gång (mer än nåt hekto eller två), men samtidigt blir jag lite frustrerad när det inte händer något åt andra hållet. Jag är väl medveten om att det är fullt normalt, att man står still då och då. Det får mig absolut inte att vilja ge upp, men det är bra mycket roligare när vågen visar ett minus.

Idag ställde jag mig på vågen igen, och trodde att jag i vanlig ordning skulle få se siffror runt 86,5 kg. Har liksom vant mig vid det. Men icke! Nu visade vågen 85,8 kg! Jag har alltså gått ner ytterligare 0,8 kg sedan den 5 november. Och jag har bara 0,8 kg kvar till den här månadens mål, som ”ska” vara uppnått om drygt 3 veckor. Nu jävlar känns det som att motivationen fick sig en rejäl kick. :)

Totalt har jag nu gått ner 8 kg. På drygt två månader. Förvisso försvann ju 6,7 av dessa kilon redan första månaden, men ändå. Jag är jäkligt stolt över mig själv.

Om en stund kommer mamma hit. Hon ska hjälpa mig att fixa mina favoritbyxor så att jag slipper tappa dem. Inte för att jag direkt tappar dem än, men det är inte så långt kvar tills jag gör det. Och det vore väldigt skönt att kunna använda dem utan att behöva dra upp dem jämt och ständigt, som jag faktiskt får göra nu.

Men jag säger som jag brukar säga: Det är mina byxor, men det är inte mitt fel.

Förklaring? För drygt nio år sen hade Katta en avskedsfest innan hon skulle flytta till Luleå för att plugga. Jag hade då på mig ett par byxor som var ganska låga i midjan. Och varje gång jag satte mig ner, eller rörde mig för mycket, gled de ner. Vid ett tillfälle när jag satte mig så hade alla väldigt roligt åt att byxorna åkte ner såpass att halva rumpan syntes, typ. Jag skulle då försvara mig, och tänkte säga något i stil med att ”Jag kan inte hjälpa att de här byxorna åker ner hela tiden, det är ju inte mitt fel att de gör det”, men det som kom ut ur munnen på mig var just ”Det är mina byxor, men det är inte mitt fel.” Och det har jag fått höra sedan dess.

Å andra sidan kan jag hämnas på Katta genom att fråga henne hur många vita stjärnor som finns på den mikrokinesiska flaggan. Vi spelade TP en nyårsafton för 5-6 år sen, och när Katta skulle läsa en fråga stod det ”Hur många vita stjärnor finns på den mikronesiska flaggan?” Men hon läste fel, och läste mikrokinesiska istället. Det hade vi väldigt roligt åt då, och hon har såklart fått höra det då och då sen dess. När jag fyllde år nu senast kom vi in på det, och skojade om att man borde ta det TP-kortet och rama in det. Sagt och gjort, jag letade upp kortet och scrappade snabbt ihop en enkel tavla som Katta fick med sig. Den finns att beskåda under ”Scrapping 2009″, bland ”Övrigt scrappat”. Och svaret på hur många stjärnor som finns på flaggan är: fyra. Så nu vet ni det. Säkert mycket användbar information…