Har stått stilla ett tag igen, men idag visade vågen 85,4 kg. Alltså har jag gått ner ytterligare 0,4 kg. Inte mycket, men ändå åt rätt håll! 0,4 kg to go innan månadens mål är uppnått. Och jag har ungefär 2 veckor på mig att klara det. Piece of cake!
Idag är det tre år sedan pappa lämnade sin plats här på jorden. TRE ÅR. En ofattbart lång tid som ändå har gått alldeles för fort. I 1096 dagar har jag levt utan min pappa. Ettusennittiosex dagar, varav många har varit ett riktigt helvete. Numera är det lite lättare än vad det var i början, men sorgen finns fortfarande kvar, i större omfattning än vad många kanske tror. Idag kan jag både le och skratta ”som vanligt”, men det innebär egentligen inte att sorgen är mindre. Det innebär bara att jag har lärt mig att hantera och att leva med den. Jag saknar pappa precis lika mycket idag som jag gjorde samma dag han somnade in. Men jag har kommit igenom den mest akuta fasen i sorgen, den fas där man blir som förlamad och inte vet varken ut eller in. Där man önskar att man själv kunde få dö, för att man inte vet hur man ska klara av att fortsätta leva.
Idag vill jag leva. Jag vill gå klart min utbildning, jag vill jobba, jag vill så mycket. Jag vill det för att jag vet att pappa hade varit så stolt över mig om han hade funnits här vid min sida. Allt jag idag åstadkommer, oavsett vad det är, fyller dubbla funktioner. Det är inte bara mitt eget välbefinnande det handlar om, utan allt jag gör, gör jag också för pappa. Han fick inte leva färdigt sitt liv, så nu lever jag för oss båda.
Jag tänder ju alltid ett ljus för pappa på balkongen varje kväll. Idag ska det lysa tre ljus där. Ett ljus för varje år som gått.
Igår när jag var hos mamma fick jag med mig en hel del papper och annat. Bland alla dessa saker finns minnesalbumet från pappas begravning. I det albumet finns hela begravningen dokumenterad. Begravningsceremonin, officiantens tal, vilka sånger som spelades/sjöngs och när, vad som stod på alla blommor som fanns, hur kistan såg ut, dödsannonsen…
Eftersom det är pappas dag idag, vill jag för första gången dela med mig av officiantens tal från begravningen. Det är så vackert, och skildrar pappa och hans liv på ett fantastiskt sätt. Det som står med kursiv stil är mina egna kommentarer, och är alltså inget som står i talet. Vissa detaljer kommer också utelämnas, av hänsyn till pappas, min egen och andras integritet.
——————————————
Vi har samlats här idag för att ta farväl av Elon ********** (vårat efternamn).
Elon avled den 25 november efter en tids sjukdom. Han lämnar efter sig sina närmaste, barnen ***, ***** (mina syskon) och Monika, de två barnbarnen, Monikas mamma Maggan och morbror Kurt, **** ******** och ***** (pappas två bästa vänner), släkt och vänner.
Vi är alla berörda, direkt eller indirekt, av en människas död, därför att vi tillhör samma mänskliga gemenskap.
Men våra band till varandra ser olika ut. En del är starka, andra är svaga, vi är alla bundna till varandra genom släktskap, kärlek eller vänskap, genom att vi lever på samma plats eller i samma land eller helt enkelt därför att vi är en del av mänskligheten.
Elon ********** (efternamn) föddes i Högalid och förblev Södertörn trogen under hela sin levnad.
I mitten på 50-talet gick han till sjöss, låg i Flottan och även om han så småningom lämnade Flottan, så behöll han sitt intresse för båtar och sjöfart. Han jobbade som översättare åt tidningen ”Loggen”, där han översatte olika artiklar till engelska och tyska och tvärtom.
Efter att han mönstrat av provade han på diverse yrken som att köra budbil bl.a., innan han hamnade hos SL som bussförare.
Han älskade sitt arbete som bussförare och han fortsatte att köra buss även efter uppnådd pensionsålder.
Sin sista rutt körde han i september i år, 2006. Han ansåg att vara bussförare, det var inget jobb, det var en välbetald hobby!
Elon hade många intressen och han läste mycket, var intresserad av historia, särskilt då sjöfartshistoria, men han var också mycket intresserad av tåg. ”Kolla loket” kunde han säga om han var vid någon tågstation, sedan kunde han utförligt redogöra för alla möjliga fakta om detta tåglok. Elon var medlem i ”Spårvägsmuseets vänner” och kunde där tillsammans med sina vänner **** ******** och ***** (pappas två bästa vänner, samma som ovan) tränga in i den spårbundna trafikens mysterier…
Men Elon lever i era minnen och även om han inte är en synlig del i era liv, kommer han alltid att förbli en medlem i er familj eller i er krets, genom den påverkan han haft på er och den speciella roll han spelat i era liv.
Denna dag är till ända.
Vår sömn har flytt och vår dröm är förbi
Och det är inte längre gryning.
Och skulle våra händer mötas på nytt i en dröm
Skall vi bygga ännu ett torn i skyn
En liten tid och min längtan
Skall samla stoft och skum till en ny kropp
En liten tid, ett ögonblicks vila i vindens armar…
Jag tar så farväl av Elon ********** (efternamn) och jag gör det med
En ros för kärlek och tilltro
En ros för värme och empati
En ros för ljus och framtidshopp
(efter detta står officiantens, organistens och Fonus representants namn, samt körens namn – AcQuire)
—————————————————————————
Begravningen hölls i Storkällans kapell i Älta, den 20 december 2006. Många av pappas släktingar och vänner var där och tog farväl av honom. Även kollegor från bussgaraget i Södertälje var närvarande.
Det jag minns allra bäst från begravningen är den, i mina ögon, oerhört vackra gest som pappas två bästa vänner visade. De kom i full uniform, och vid defileringen gjorde de först honnör vid kistan, sedan stannade de vid mig och mamma och gjorde åter honnör.
Under hela tiden jag har skrivit detta inlägg, har jag lyckats hålla tårarna borta, men nu strömmar de längs mina kinder. Att skriva officiantens tal fick mig att inombords återuppleva hela begravningen, och det är smärtsamt.
Avslutar med en bild tagen vid fikat efter begravningen, en bild som visar vad äkta vänskap är. Det är en bild jag har inramad i mitt köksfönster, och den ger mig styrka när jag behöver.
Jag och Katta. Hon fick mig att le trots all sorg den dagen.
För tre år sedan vid den här tiden, satt jag vid pappas sida. Jag väntade på det som komma skulle. Och jag fasade för det. Jag hade fortfarande en gnutta hopp, om än i mikroskopisk form, att det kanske, kanske kunde vända. Så länge han andades, så länge han rörde sig, så länge han kunde öppna sina ögon och se in i mina, så fanns hoppet. Den 20 november för tre år sedan kunde pappa fortfarande kommunicera. Han pratade inte mycket, men några ord sa han. Och när jag tryckte hans hand så tryckte han tillbaka. Han var fortfarande vaken mer än för några sekunder i taget. Han åt några teskedar kräm. Han drack några klunkar vatten. Han var fortfarande envis och ville gå till badrummet för att gå på toaletten.
Samtidigt som jag hoppades, så såg jag honom gradvis bli allt sämre. Gnistan i ögonen fanns inte längre kvar. Han var så mager, och kinderna så insjunkna. Han ville så gärna leva, men han orkade inte. Han hade inte gett upp, men han hade inte energi nog att kämpa. Det gjorde så ont att se honom så hjälplös. Så liten i den stora sängen. Så beroende av andra. Min pappa, som alltid var den som fanns för andra, var nu tvungen att finna sig i att andra tog hand om honom. Jag kan bara ana hur svårt det måste ha varit för honom. Han sa aldrig någonting om det, jag vet att han var tacksam för att vi fanns där, men jag vet också att han hade velat klara sig själv.
I skolan förra veckan pratade vi om egenskaper hos människor. En av de egenskaper som togs upp var snällhet. Den egenskap jag tillskrev pappa, då jag och officianten hade ett samtal inför hans begravning. Hon bad mig att beskriva pappa med ett enda ord, och jag svarade ”Snäll. Min pappa var snäll.” För det var han. Han var snäll mot alla som förtjänade det. Han gav av sig själv utan att någonsin kräva något i gengäld. Och han gjorde det för att han själv ville, inte för att någon annan förväntade sig det av honom. Han blev glad av att kunna glädja andra.
Jag har inte reflekterat så mycket över det ordet de senaste åren, trots att det ändå är ett ord som nämns relativt ofta. Men när det nu togs upp på ett lektionspass, och dessutom analyserades och värderades, så var det som ett slag i ansiktet på mig. Så många tankar och känslor kom upp, och jag insåg hur laddat ordet snäll är för mig. Jag höll mig lugn utåt, och diskuterade med resten av klassen, men inombords skrek jag. Jag kämpade emot gråten som hotade att välla fram. Pappa var så närvarande, och det gjorde ont. Så när vi gick vidare till nästa egenskap var jag glad att få tänka på något annat. Hade vi pratat längre om snällhet så hade jag brutit ihop totalt. Nog för att jag känner mig trygg i klassen, men det är så mycket de inte vet, och som jag inte hade orkat förklara där och då.
Idag, vid den här tiden, för tre år sedan hade pappa drygt fyra och ett halvt dygn kvar att leva. Fyra och ett halvt dygn, då jag knappt sov någonting. Allt för att kunna spendera så mycket tid med pappa som möjligt. Jag visste ju, innerst inne, att det var sista chansen. Att om jag inte gjorde det där och då, så skulle jag aldrig få göra det. Jag visste inte då exakt när han skulle dö, men jag visste att han skulle göra det. Och jag ville ta vara på varje levande minut. Viska allt jag ville säga i hans öra. Hålla hans hand och känna värmen. Ömt smeka honom på kinden. Se in i hans vackra blå ögon. I åtta dagar levde jag som om varje minut var hans sista. För jag visste ju inte vilken minut som verkligen skulle vara den sista.
Kursen jag läser i skolan just nu är vansinnigt rolig. ”Konfliktbearbetning genom dynamisk pedagogik” heter den. För att beskriva lite vad vi gör, så kan jag berätta att vi vid varje lektionstillfälle använder oss av många olika medel för att diskutera/bearbeta/gestalta känslor, egenskaper, tankar, problem etc. Vi målar, agerar, dansar, leker, diskuterar, jobbar med lera… varje lektionspass består till 99% av praktiska övningar. Precis i början var det lite pinsamt, jag kände bara två i gruppen sen tidigare (dessutom inte särskilt väl, men vi läste förra kursen ihop) och det var lite svårt att våga släppa loss.
Nu har vi gått snart fyra veckor på kursen, och det märks hur mycket mer spontana alla vågar vara. Vi har roligt tillsammans, det är en utmaning att använda så många olika övningar som vi gör, och när det är något som ska utföras i par/grupp uppmanas vi alltid att välja någon vi inte har jobbat med innan/jobbat väldigt lite med. Att vi gör på det viset ger en mycket bättre sammanhållning i gruppen än vad det hade varit om vi hela tiden hade jobbat med någon vi kände oss ”trygga” med. På det här sättet lär man känna alla på ett mycket bättre sätt, och man vågar agera ut på ett helt annat vis.
Idag jobbade vi med olika statusövningar. Låg vs. hög status. I en av övningarna vi gjorde skulle vi jobba i par, där den ena först skulle agera med hög status och den andra med låg. Vi skulle hitta på en situation att agera utifrån. Sedan skulle man, utan att avbryta agerandet, växla status så att den med hög status blev låg och tvärtom. Jag och N jobbade tillsammans. Jag hade hög status från början, och N hade låg. Situationen var att jag hade trängt mig före i busskön, och ansåg mig ha full rätt att göra så i och med att jag hade hög status. N, som alltså hade låg status, försökte få mig att förstå att det inte var ok att göra så, genom att vädja och lirka.
Sedan, utan minsta förvarning, växlade N till hög status och tokröt ”MEN STÄLL DIG I KÖN!!!!”. Jag blev först helt paff, sen började jag gapskratta, för det blev så otroligt komiskt. Jag känner att det är svårt att förklara med ord, men tänk er Gollum. När han liksom slits mellan sina två personligheter – Smeagol och Gollum. Först sitter han och är jättesöt och vänlig, för att sen på en sekund förvandlas till ett monster. Precis så var det N gjorde. Och hon var inte ens beredd på det själv, så hon blev lika paff som jag och började också gapskratta. Sen var det ju kört för oss att fortsätta med den övningen, vi bara vred oss av skratt så fort vi ens försökte titta på varandra, och tårarna sprutade för fullt. Vår dramastudent S, som gör sin praktik i vår grupp, kom och frågade om det ”gick bra för oss” när vi, typ fem minuter senare, fortfarande inte hade slutat skratta. Stackaren måste ha trott att vi var helt galna, när vi bara kunde få fram osammanhängande ljud och grymtningar till svar.
Men det var så underbart att få skratta sådär riktigt från djupet. Nog för att vi faktiskt har skrattat på varenda lektionspass, men det här var nåt i hästväg. Det är nästan så att jag börjar fnissa för mig själv när jag tänker på det nu, mer än tolv timmar senare. Och som sagt, det är i princip omöjligt att förklara i ord så att ni förstår. Ni skulle ha varit där och sett det, helt enkelt.
Nu är det dags att krypa ner i sängen så jag orkar upp imorgon. Klockan 9 ska jag vara i skolan och se på en film. Sen ska vi sitta i studiegruppen (som består av mig och fyra till) och skriva dels en text kring en bok vi har läst, dels en text om museibesöket vi gjorde förra veckan. Och efter det ska jag jobba. Lååång dag! Men förhoppningsvis givande :)
Ett bra tag nu har det visats samma siffror varje gång jag ställt mig på vågen. Förvisso har det känts bra att det inte har varit plus någon gång (mer än nåt hekto eller två), men samtidigt blir jag lite frustrerad när det inte händer något åt andra hållet. Jag är väl medveten om att det är fullt normalt, att man står still då och då. Det får mig absolut inte att vilja ge upp, men det är bra mycket roligare när vågen visar ett minus.
Idag ställde jag mig på vågen igen, och trodde att jag i vanlig ordning skulle få se siffror runt 86,5 kg. Har liksom vant mig vid det. Men icke! Nu visade vågen 85,8 kg! Jag har alltså gått ner ytterligare 0,8 kg sedan den 5 november. Och jag har bara 0,8 kg kvar till den här månadens mål, som ”ska” vara uppnått om drygt 3 veckor. Nu jävlar känns det som att motivationen fick sig en rejäl kick. :)
Totalt har jag nu gått ner 8 kg. På drygt två månader. Förvisso försvann ju 6,7 av dessa kilon redan första månaden, men ändå. Jag är jäkligt stolt över mig själv.
Om en stund kommer mamma hit. Hon ska hjälpa mig att fixa mina favoritbyxor så att jag slipper tappa dem. Inte för att jag direkt tappar dem än, men det är inte så långt kvar tills jag gör det. Och det vore väldigt skönt att kunna använda dem utan att behöva dra upp dem jämt och ständigt, som jag faktiskt får göra nu.
Men jag säger som jag brukar säga: Det är mina byxor, men det är inte mitt fel.
Förklaring? För drygt nio år sen hade Katta en avskedsfest innan hon skulle flytta till Luleå för att plugga. Jag hade då på mig ett par byxor som var ganska låga i midjan. Och varje gång jag satte mig ner, eller rörde mig för mycket, gled de ner. Vid ett tillfälle när jag satte mig så hade alla väldigt roligt åt att byxorna åkte ner såpass att halva rumpan syntes, typ. Jag skulle då försvara mig, och tänkte säga något i stil med att ”Jag kan inte hjälpa att de här byxorna åker ner hela tiden, det är ju inte mitt fel att de gör det”, men det som kom ut ur munnen på mig var just ”Det är mina byxor, men det är inte mitt fel.” Och det har jag fått höra sedan dess.
Å andra sidan kan jag hämnas på Katta genom att fråga henne hur många vita stjärnor som finns på den mikrokinesiska flaggan. Vi spelade TP en nyårsafton för 5-6 år sen, och när Katta skulle läsa en fråga stod det ”Hur många vita stjärnor finns på den mikronesiska flaggan?” Men hon läste fel, och läste mikrokinesiska istället. Det hade vi väldigt roligt åt då, och hon har såklart fått höra det då och då sen dess. När jag fyllde år nu senast kom vi in på det, och skojade om att man borde ta det TP-kortet och rama in det. Sagt och gjort, jag letade upp kortet och scrappade snabbt ihop en enkel tavla som Katta fick med sig. Den finns att beskåda under ”Scrapping 2009″, bland ”Övrigt scrappat”. Och svaret på hur många stjärnor som finns på flaggan är: fyra. Så nu vet ni det. Säkert mycket användbar information…
Jag har ett par svarta favoritbyxor. Dessa byxor satt tajt runt midjan för inte alls länge sen. Och då menar jag väldigt tajt. Fick hålla in magen för att ens kunna knäppa dem.
Men den senaste tiden har jag märkt hur de sitter allt lösare. Att jag får dra upp dem för att de liksom hasar ner. Har också märkt att de sitter lösare runt låren och höfterna.
Och så igår kväll gjorde jag en upptäckt som först gjorde mig förvånad, och sedan riktigt glad. Tidigare under dagen hade jag bett mamma om hjälp med att antingen sy in byxorna i midjan, eller att sy på hyskor (heter det så?!) för att kunna använda skärp till dem. Helt enkelt för att jag ska kunna använda dem utan slippa dra upp dem hela tiden. Skojade med henne om att de nog snart skulle åka av helt och hållet annars.
När jag senare skulle gå på toa tänkte jag, mest på skoj, att jag skulle testa att dra ner byxorna utan att knäppa upp knapparna och dra ner blixtlåset. Så jag drog. Och vet ni vad? Jag fick av mig byxorna! Jag kunde alltså dra ner byxorna när de fortfarande var knäppta! Förvisso inte utan lite motstånd, men ändå. Vi pratar om samma byxor som jag för bara några månader sedan nästan fick andningsbesvär av när jag satte mig ner, eftersom de då skar in i magen och tryckte ihop lungorna.
Fatta vilket jättekliv det här är för mig. Även om det inte hänt särskilt mycket på vågen den senaste veckan så har det uppenbarligen hänt något med min kropp. Idag har jag både dragit ner och upp byxorna utan att knäppa upp eller knäppa igen. Och jag blir lika fånigt glad varje gång.
När jag var och hälsade på Missy med familj för ett tag sen sa hon en sak som fick mig att fundera rejält. Efter mitt besök hos dem skulle jag nämligen åka och hämta upp hunden Micki, som jag brukar vara hundvakt till då och då. Missy frågade då hur jag kände hans matte och husse, och jag berättade att det var hos dem jag var inneboende för några år sen. Och det var när jag bodde hos dem som Micki kom till Sverige (han är hittehund från Spanien, Malaga närmare bestämt, och kom hit genom en av många organisationer som tar hand om hittehundar och sedan omplacerar dem) och blev en del av familjen. Även sedan jag flyttade därifrån har vi hållit kontakten, pratat ibland, setts ibland, och så har jag som sagt varit hundvakt då och då.
I och med det kom vi in på hur mitt boende har varit de senaste åren. Jag var tvungen att tänka efter när det faktiskt var jag var inneboende, och fick då räkna bakåt. Flyttade till den här lägenheten 2006 (flyttade förvisso ut 2008 och tillbaka igen 2009 också), innan dess bodde jag i andra hand norr om stan i 1,5 år – från feb 2005 till aug 2006. Och det var innan andrahandslägenheten som jag var inneboende, också det i 1,5 år – från sommaren 2004 till feb 2005. Innan dess bodde jag hos mamma och/eller pappa ett tag.
Missyfrågade då: ”Men när bodde du hos X då?” (X är min och Missys fd vän, som jag tidigare skrivit om, när det gällde kartongen som skulle hämtas, rättegången och allt som var runt det, för ungefär ett år sen.)
”Vad menar du?” sa jag.
”Jomen, X säger att du har bott där.”
”Eh, nej…? Jag har också fått höra att jag har bott där, men det stämmer inte.”
Till saken hör att jag under hösten 2004 blev hotad på mitt dåvarande jobb, av en pappa till ett av barnen på min avdelning. Det handlade om rena dödshot, och ledde också till rättegång. Pappan blev dock aldrig dömd eftersom han tog livet av sig i häktet. Dessa hot fick mig att må oerhört dåligt under en period, och det var också i den vevan som jag fick diagnosen panikångest. Och just när hoten inträffade så jobbade X extra på samma jobb. Eftersom jag inte vågade vara ensam vet jag att jag sov hos X en del under den första tiden efter hoten, så vi kunde åka till jobbet tillsammans. Men det var inte varje natt, och det rörde sig om max 3-4 veckor totalt. Sov minst lika ofta hemma hos mamma och mötte upp X vid tåget istället.
När det här med kartongen skedde, alltså när jag för tredje (och sista) gången bad X hämta den, fick jag en massa sms från X om vilken hemsk person jag var, hur jag bara hade utnyttjat X, att jag minsann hade bott där i tre månader och så vidare. Dessa tre månader som det påstods att jag hade bott hos X var alltså de 3-4 veckor under hösten 2004 när jag sov där då och då. Jag la aldrig ner någon energi på att ifrågasätta eller dra det vidare för att få reda på hur X kunde få det till att jag hade BOTT där i tre MÅNADER. Tänkte mest att om X vill se det så, må så vara. Jag vet ju hur det verkligen gick till. Orkade inte med en massa tjafs.
Men nu sa Missy till mig att X har sagt att jag har bott där i SEX månader. What?! Tre månader har jag ju hört, men sex månader? Det får mig att fundera över vad X tror att det finns att vinna på att säga att jag har bott där. Och varför den påstådda tiden helt plötsligt har dubblerats? Varför ens hitta på något sådant? För att få sympati från sina ”vänner” och få mig att framstå som en snyltare och parasit?
För det enda andra alternativet, om vi nu ponerar att X inte har hittat på det här, är att jag har haft en sex månader lång minneslucka mellan typ september 2004 och mars 2005. Det går liksom inte heller ihop, i och med att jag flyttade till andrahandslägenheten i februari 2005? Och dessutom minns jag mycket tydligt att jag började studera på Lärarhögskolan i januari 2005.
Herregud. Jag trodde cirkusen med X var över nu. Att X hade gett upp och slutat snacka skit om mig. Jag har inte brytt mig nämnvärt om X det senaste året, bara fått lite uppdateringar från gemensamma vänner/bekanta, eftersom vi råkar ha en del sådana. Och då vill jag poängtera att det inte generellt rör sig om skitsnack. Och för mig är det dessutom så att jag anser att det är upp till var och en att bestämma vilka som är ens vänner. Alltså skulle jag aldrig någonsin tvinga någon av våra gemensamma vänner eller bekanta att välja sida. Vill de umgås med X så har jag inga problem med det. Men JAG har ingen längtan efter att umgås med X. Alltså vet de gemensamma vännerna/bekanta att det inte riktigt är läge att bjuda hem både mig och X på till exempel en liten mysig middag samtidigt. På en lite större fest är det helt okej för mig om X också skulle vara bjuden. Om X har problem med det vet jag inte, men det bryr jag mig ärligt talat inte om heller. Jag kan vara artig och trevlig om det krävs, men mer än så blir det inte. Inget småprat, för jag har ingenting att säga X. Men jag har å andra sidan ingenting att vinna på att vara otrevlig, alltså är jag trevlig istället. Vad jag sedan tycker och tänker är en annan sak.
Men uppenbarligen tänker inte X som jag, eftersom det fortfarande sprids lögner om mig. Jag tänker inte lägga ner någon större energi på det den här gången heller, men det vore intressant att få svar på VARFÖR. Så om någon som känner X , eller möjligen X själv, läser detta, och har en förklaring till varför det påstås att jag har bott hos X i sex månader tar jag gärna emot den.
Och anledningen till att jag väljer att kalla den här personen för X, är helt enkelt för att jag inte vill hänga ut personen ifråga. Oavsett hur illa behandlad jag än anser mig vara av X, har jag absolut ingenting att vinna på att hänga ut X här. Gör jag det sänker jag mig till samma sandlådenivå som jag anser att X befinner sig på, och det är bara onödigt. Det tar energi och ger ändå ingenting vettigt. Men tro mig, om jag hade velat hänga ut X, så finns det mycket att skriva. Oerhört mycket. Men det är saker som stannar hos mig. Därför väljer jag istället att anonymisera genom att skriva X, och på sätt skyddas X‘s identitet. Endast de som känner X, och som känner till det jag har berättat om i det här inlägget, vet vem jag skriver om. Och de personerna är redan ”inblandade” i och med att de känner mig och/eller X.
Igår fick jag följande sms när jag var på jobbet.
Tänkte precis på dig! Du är en härlig, go & omtänksam tjej som jag är glad att ha i mitt liv! Tack för att du finns! Massor av kramar!
Det förgyllde hela min kväll. Är glad att jag har så fina vänner! Och dessa små ord av uppskattning, som dyker upp då och då, gör att jag känner att jag också är en bra vän. Mina vänner vet att jag finns där för dem oavsett tid på dygnet, för mig är det en självklarhet. Jag ställer alltid upp för dem utan krav på gentjänster. För mig är det definitionen av vänskap – att ge utan att kräva något tillbaka. Självklart har även jag mina gränser, om jag aldrig får något tillbaka, oavsett om det är ett tack eller något annat, är det inte särskilt roligt att bara ge och ge. Men den typen av ”envägsvänskap” håller ändå aldrig i längden. Och då är det knappast äkta vänskap. Jag vet att mina äkta vänner aldrig skulle göra så. De vet att jag finns för dem, och jag vet att de finns för mig. En ömsesidighet som ger en fantastisk känsla av trygghet.
Jag är en generös person, mår bäst när jag kan göra något för andra. Tycker om att hitta på små överraskningar för mina vänner. De som umgås med mig vet att jag har väldigt svårt för att komma tomhänt hem till dem. Det är aldrig några stora saker, utan små gåvor som jag vet kommer uppskattas. Ett handgjort kort, badskum, lite hemlagad mat, ett ljus, te… Det behöver inte vara särskilt avancerat.
Nu över till något annat – min viktresa. Kan meddela att jag idag har gått ner ytterligare ett halvt kilo, väger nu 86,6 kg. Detta är alltså med kläder. Väger mig alltid med kläder hos dietisten, alltså gör jag det hemma också. Utan kläder väger jag troligen runt 86 kg, kanske strax under. Men ett par hundra gram hit eller dit är ganska oväsentligt. Den officiella vikten är den med kläder. Och jag blir lika glad varje gång jag ställer mig på vågen och ser att det går neråt. Känns så bra!
Brukar ta midjemåttet också, bara för att ha ytterligare ett konkret ”bevis” för att det faktiskt händer något, även om vågen kanske inte alltid visar på minus. Och sedan starten för drygt två månader sen har jag tappat 13 cm runt midjan. Helt sjukt. På två månader har jag tappat totalt 7,2 kg i vikt och 13 cm i omfång. Definitivt en anledning att vara stolt! Den här gången ska jag banne mig lyckas nå min målvikt! Det får ta den tid det tar, tid är något jag har gott om. Dessutom vinner jag ingenting på att försöka stressa bort kilon. Gör jag det kommer det straffa sig i slutändan.
Men jag börjar kunna ana ljuset i slutet av tunneln. För första gången någonsin, sen mitt första försök att gå ner i vikt, känner jag att jag kommer klara det. Jag har kämpat i så många år, gjort så många försök som alltid slutat i misslyckanden. Den här gången vill jag kunna stå där, med en vikt jag kan vara stolt över och som gör att jag kan kalla mig normalviktig. Och jag ska kämpa allt jag kan för att nå dit.
Det som känns skönt just nu är att jag inte har så ont längre. I och med att jag helt har slutat småäta, och dessutom äter mycket mindre portioner än tidigare, så krymper magsäcken – vilket den också ska. Eftersom jag har överätit i så många år har jag töjt ut magsäcken rejält, och måste alltså krympa den till normalstorlek igen. Och när magsäcken drar ihop sig gör det förbannat ont. Inte hela tiden, och inte alltid med samma intensitet.
Den allra första tiden var värst, de smärtorna jag hade då påminde om de smärtorna jag hade när jag fick en livmoderinfektion för några år sen. Då hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen, inga smärtstillande bet heller. Kändes ungefär som att någon försökte hugga ut alla inälvor med en slö kniv. Den här gången var jag förberedd på ett annat sätt, och kunde hantera smärtorna bättre. Och så småningom övergick det till smärtor som var mer i klass med rejäl mensvärk. När det gör ont nu känns det mest som vanlig magknip, och det går fort över igen. Alltså krymper inte magsäcken lika mycket längre, vilket förhoppningsvis innebär att den börjar närma sig rätt storlek.
Det är under den här perioden de allra flesta som försöker gå ner i vikt ger upp. För det är inte lätt att ha så ont. Men det är en fas man måste igenom, det är bara att stå ut och stå emot. För man vet samtidigt att man kan ”lösa problemet”, dvs få bort smärtorna, genom att äta, äta, äta. Fyller man magsäcken konstant drar den inte ihop sig och gör således heller inte ont. Men det är en oerhört kortsiktig ”lösning”, som egentligen inte löser någonting alls. Men kommer man igenom den här jobbiga fasen är resten av resan mycket lättare.
Jag är medveten om att jag i resten av mitt liv kommer vara tvungen att ha koll på mitt ätbeteende, och tänka på vad jag stoppar i mig. Jag kommer aldrig kunna slappna av helt och äta precis vad som faller mig in. Men jag ser det egentligen inte som något jobbigt. Jag har helt enkelt två val. Antingen äter jag utan att tänka – går inte ner, snarare upp, i vikt – trivs inte med mig själv. Eller så tänker jag på vad jag äter – går ner i vikt, och så småningom behåller vikten – trivs med mig själv. Ser jag det så är valet inte svårt.
Jag vill kunna trivas med mig själv, och det gör jag inte idag. Jag skäms fortfarande oerhört över min kropp och min övervikt. Trots att jag har helt mig själv att skylla, så vill jag inte se ut såhär. Jag vill kunna gå in i vilken affär som helst och pröva tex ett par byxor och veta att de kommer passa. Inte som nu – jag går till de affärer som jag vet har stora storlekar, och allt som oftast inser jag i provrummet att jag får hämta en större storlek eftersom den jag har prövat är för liten. Målet för mig är, när det gäller just byxor, att jag ska kunna ha storlek 38/40. För då vet jag att min storlek finns överallt.
Det här blev långt, och precis som förra gången var det oerhört jobbigt att skriva om min vikt. Men ju mer jag gör det, desto lättare kommer det bli. Dessutom kommer ju jag med tiden bli lättare. Den magiska gränsen just nu är att spränga 80-kilosstrecket. Jag har sprängt 90-kilosstrecket, vilket känns oerhört bra. Men fatta att få skriva en vikt som börjar med en sjua. Det har jag inte gjort på säkert 10 år.