En glad överraskning en torsdagmorgon.
För några månader sedan fick jag nog av min vikt. Jag trivdes inte alls med mig själv, och mina egna försök att gå ner i vikt gick åt skogen. När jag i den vevan ändå skulle till min läkare i ett annat ärende, passade jag på att då be honom om hjälp. Jag ville så gärna gå ner i vikt, men kunde inte klara av det själv.
Han skrev ut Reductil till mig, och skickade en remiss till en dietist. Jag började äta medicinen, och märkte ganska omgående en skillnad i mitt ätbeteende. Helt plötsligt var jag inte lika sugen längre. Självklart ändras inte allt över en natt, och jag var medveten om att jag fortfarande åt fel. Men jag kände att jag inte kunde göra så mycket själv just då, så jag inväntade dietistbesöket.
För en månad sen så träffade jag min dietist för första gången. En oerhört sympatisk tjej, som verkligen lyssnade på mig och inte dömde. Hon gav mig olika tips, vi la upp en plan för när och vad jag skulle äta, och så var det dags för det jag visste skulle komma men fasade för – vägningen.
Där stod jag, med siffrorna som helt ogenerat talade om för mig att jag vägde 93,8 kg. Och för första gången på många år så vågar jag nu skriva dessa siffror öppet. Jag har alltid skämts för min vikt, och det gör jag fortfarande, men nu är jag så motiverad att gå ner att jag kan vara ärlig trots det. Målet är ju att jag så småningom ska kunna skriva helt andra siffror, en vikt jag kan vara stolt över. Resan dit är lång, men nu har jag börjat.
Idag var det dags för nästa besök hos dietisten. Den här gången började vi med vägningen. Jag visste att jag hade gått ner i vikt sen sist, men jag visste också att jag inte riktigt skött mig som jag kanske borde. Är fortfarande dålig på att äta regelbundet, även om jag i stort sett helt har plockat bort onyttigheter – jag går förbi snacks- och godishyllorna i affären och är inte det minsta sugen, alltså köper jag inget. Sist jag åt godis var för nästan en månad sen, då jag plötsligt fick ett begär efter choklad och åt en liten liten förpackning på typ 43 gram. Och dagarna efter förstod jag varför begäret hade kommit – lingonveckan, förstås. Dessutom FÅR jag äta onyttiga saker också, men max 300 kcal i veckan. En sån förpackning innehåller knappt 250 kcal, så jag höll mig ändå inom ramen.
Nåja. Vägningen idag. Jag väger mig ju hemma också, men de siffror jag och dietisten utgår ifrån är de som vi får hos henne. Och dröm om min förvåning när jag ställer mig på vågen och ser siffrorna; 87,1 kg! Jag har alltså gått ner 6,7 kg på en månad! Till och med min dietist blev uppriktigt förvånad. ”Vi brukar räkna med ungefär 2 kg i månaden. Jösses tjejen, hur har du gjort det här?” sa hon. Tja, jag vet inte. Tror att det grundar sig på att jag numera äter mycket mindre portioner än tidigare – om än fortfarande oregelbundet – och att jag inte äter godis, glass eller annat onyttigt. Jag vet som sagt att jag FÅR disponera dessa ”extra” 300 kcal som jag vill, alltså äta precis vad som helst, men jag är ju inte sugen och låter därför bli.
Det känns jättekonstigt, men grymt skönt. Att jag själv kan välja bort, att det inte är ett ”måste”. Så har det aldrig känts innan, jag har alltid varit en typisk tröstätare. Mår dåligt – tröstäter – får ångest över att jag äter – äter lite till. Och det har såklart synts på vågen sen. När jag var som störst vågade jag inte ens gå i närheten av en våg, jag ville inte veta. Inte för att det hjälpte att undvika – det syntes ju ändå på mig hur stor jag var. Om jag ska dra till med en gissning så tippar jag på att jag vägde runt 20 kg mer än idag. Vilket innebär att jag ändå HAR lyckats gå ner i vikt tidigare. Men då aldrig på rätt sätt, vilket i slutändan inte hade inneburit någon större vinst ändå. För jag har alltid gått upp igen, om än inte alla kilon.
Det här inlägget har varit oerhört jobbigt att skriva, mycket för att jag aldrig har pratat om min vikt såhär förut. Men samtidigt har det känts skönt, för vad har jag att skämmas för egentligen? Ingenting. Jag har snarare något att vara stolt över, något att visa upp – att jag kan gå ner i vikt. Att gå ner närmare 7 kg på en månad är en jäkla prestation! Jag vet att det inte kommer gå lika fort hela tiden, men det spelar ingen roll. Jag har mitt slutmål, och på vägen dit har jag delmål.
Jag och dietisten har idag satt upp nästa delmål, som jag ska nå tills vi ses nästa gång, i december. Nu ska jag ner under 85 kg. Drygt två kilo ska jag alltså tappa på lite drygt en månad. Det ska jag klara!
15 comments to “En glad överraskning en torsdagmorgon.”
On oktober 29th, 2009 at 17:34, Sandra (musik för alla) said...
You go girl!!!
Mycket bra jobbat. Jag kämpar med min vikt också (därav allt cyklande bland annat). Jag försöker så gott jag kan på eget bevåg med hjälp av GI-metoden. Det går, väääldigt sakta men åt rätt håll. Det du tappat på en månad har jag tappat på ett halvår… Nu satsar jag allt för att komma under 80 till vår semetserresa.. jag har de senaste månaderna pendlat konstant mellan 83-81…
Behöver du stöttning eller pepp så finns jag här. Jag bloggar en del om mitt GI-ande, men har inte riktigt våga skriva ut några siffror. Kanske vågar jag det snart…
Kram!
On oktober 29th, 2009 at 18:47, Matilda - kampen ur en fobi said...
Vad duktig du är! Det är modigt av dig både att få hjälp med det och dessutom skriva om det på bloggen. Jag beundrar dig verkligen för det!
On oktober 29th, 2009 at 19:43, Mogi said...
Sandra: Vad kul att du är här inne och läser! Och jag blir så glad för dina ord. Du är riktigt duktig du med, att gå ner 6-7 kilo på ett halvår är inte fy skam det heller. Med rätt kost, motion och motivation går man ner, så enkelt är det. Oavsett om det går fort eller inte. Jag gissar dessutom att du har byggt upp en del muskler iom cyklandet, och det förklarar också varför du inte gått ner ”mer”. För muskler väger ju som bekant mer än fett.
Att skriva ut siffror är inte ett måste, jag har aldrig vågat förrän idag. Men nu ger det mig ytterligare motivation – min vikt är ”offentlig”, och jag vill så gärna att jag ska kunna få skriva de där siffrorna som jag verkligen kommer vara stolt över i slutändan.
Kram!
Matilda: Tack! Ibland måste man göra saker fast man egentligen inte vågar. För i slutändan så ger det mycket mer än det tar! Och jag ser på din blogg hur stora framsteg du gör, så du ska vara stolt över dig själv du med. :)
On oktober 29th, 2009 at 20:30, SaraBr said...
Underbart! Grattis till viktnergången! Jag förstår mycket väl de där känslorna när det kommer till vikt. Väger själv tyärr 3siffrigt och har inte riktigt haft orken av olika anledningar att bry mig och göra så mycket åt saken. Men det ska gå! Speciellt när jag ser hur karln tappar vikt nu utan att ens försöka *avis* med en mer LCHF riktad kost.
Det är så lätt att äta fel, men känslorna och vikten därefter är inte värt det. Så, mycket strongt av dig att ta itu med vikten nu. Du är värd att väga vad DU känner att du mår BRA av.
Hejja!
On oktober 29th, 2009 at 22:37, Mogi said...
Sara: Tack gumman! Jag är övertygad om att du klarar det du med. Du har motivationen i att det funkar för din karl, det är en jättebra början. Börja med att plocka bort så mycket snabba kolhydrater som möjligt, och ät mer protein och grönsaker. En gång i veckan är det fullt tillåtet att synda, max 300 kcal dock. Det motsvarar tex ett wienerbröd, så man kan njuta av det goda ändå. Ingenting är förbjudet, så länge man håller det på en ok nivå!
Sen är det skitjobbigt i början, när magsäcken krymper – det gör riktigt jäkla ont. Men då får man bita ihop och härda ut, för det går över. Det är inte över för min del än, men det är på god väg!
Kram!
On oktober 29th, 2009 at 23:42, SaraBr said...
ja det är sant, de sista dagarna har jag absolut inte haft någon matlust alls, men däremot djävelusiskt törstig(!?)
Vi får se vad som händer. Tar det lugnt. :D
On oktober 30th, 2009 at 00:10, Mogi said...
Sara: Drick mycket vatten. Uteslut så mycket annan dryck som möjligt. Ha alltid ett glas eller en flaska vatten inom räckhåll :) Och det är bra att ta det lugnt. Det måste få ta sin tid! Som min dietist sa till mig efter att jag hade berättat när jag började få viktproblem från början: ”Det tog dig 20 år att äta dig upp till den här vikten. Då måste det få ta tid, om än inte 20 år, att få bort den också.”
Och det är ju helt sant. Målet når man så småningom, oavsett hur fort eller långsamt det går. :)
On oktober 30th, 2009 at 13:02, Ann said...
Duktigt tjejen! Hejjar glatt på och försöker vara duktig jag med. Funkar sådär just nu…
Kram Ann
On oktober 31st, 2009 at 10:30, Sanna said...
Grattis!
Själv när jag sökte hjälp på vårdcentralen över min vikt, så fick jag veta att jag skulle fortsätta kämpa… på egen hand. Hjälp fick jag inte fastän jag själv har försökt i snart 10 års tid. Efter det läkarbesöket gick jag hem och grät…
Men jag är i den fasen nu (sen 5 år tillbaka) att jag varken går upp eller ner, oavsett hur mycket eller hur lite jag äter, hur nyttigt eller onyttigt det än är, så jag kanske får acceptera och försöka gilla läget.
On oktober 31st, 2009 at 15:48, Ica said...
Wow…vilken prestation! Grattis! Jag har oxå ätit Reductil för några år sedan men fick sluta med den för mitt blodtryck stack upp alldeles för högt. Jag håller tummarna för att du fortsätter att gå ner i vikt.
För mig går det inget vidare just nu.
Massor med kramisar
On oktober 31st, 2009 at 19:05, Maria(ia) said...
YEEEY !
Fasen va du är duktig !
Vet ju precis själv hur det är!
You go girl :)
Pöss å kräm från fido till måsen i påsen ;)
On november 2nd, 2009 at 02:41, josefin said...
Jag hade aldrig vågat skriva ut min vikt för det är något jag skäms över :/
Du ska vara stolt över digsjälv för du kommer att lyckas med att nå din dröm vikt!
bara man inte blir för skinny bara!
KRAM
On november 2nd, 2009 at 16:02, Mogi said...
Ann: Tack gumman! Hejar på dig också :) Kram!
Sanna: Den läkaren du träffade då hade jag sagt några väl valda ord till. Man går ju knappast till läkaren och ber om hjälp om man inte behöver det. För även om det är en hjälp med medicin så utför den inga mirakel – allt grovjobb måste man göra själv. Jag föreslår att du söker hjälp hos en annan läkare! Trivs man inte med sin vikt ska man inte heller tvingas acceptera den. Håller tummarna för dig!
Ica: Tack gumman! Reductil funkar inte för alla. Men än så länge ligger både mitt blodtryck och min puls helt normalt, ska kolla det igen nu nångång i november. Håller tummarna för dig också, fortsätt kämpa och ge inte upp! Kram!
Ia: Tack darling! Ja, du vet ju hur det är. Det är inte lätt, men så jäkla skönt när man ser resultat åt rätt håll! Jag kände knappt igen dig på bild när jag såg dig som ditt ”nya” jag. Du har verkligen gjort ett fantastiskt jobb! Pöss o kräm!
Josefin: Jag vågar inte heller – egentligen. Men jag gör det ändå. Man måste våga för att vinna, sägs det. Och för mig blir det ju ytterligare en morot att kämpa nu när jag har ”erkänt”. Om jag går ner i ”planerad takt” kommer jag nå min målvikt ungefär vid nästa nyår! Och jag tänker inte bli för skinny heller, mitt mål är att bli normalviktig, inte jättesmal. :) Kram!
On november 3rd, 2009 at 09:45, Milla said...
Starkt gjort att skriva det här inlägget gumman. Grattis till 6,7 kg. Det är fantastiskt duktigt! Ha inte för stora krav på dig nu bara. Bara att ha kommit igång är ett sånt otroligt kliv i rätt riktning. Nu är du på G!
Sköt om dig!
*dreggelpussar från barnen*
Kram!
On november 5th, 2009 at 16:20, Mogi said...
Milla: Tack darling! Försöker att inte ha för stora krav, därav alla små delmål. Då är det hanterbart, jag behöver inte fokusera på slutmålet som ligger LÅNGT borta. Jag fokuserar på några få kilon i taget.
Pussa på dina små gullungar från mig! Längtar efter att få träffa dem, och dig också såklart! Kram!