Jenny: Tack! Jag skriver med hjärtat, och blir glad varje gång jag får höra att jag berör någon med mina ord.
Jag förstår nu vilken tung ryggsäck mamma bär på, men också att den måste kännas lite lättare nu när hon har fått dela med sig av sin upplevelse. Det kan inte ha varit lätt att hålla det inom sig i så många år. Jag vet inte hur din pappa skulle reagera om du frågade honom om din bror, men förhoppningsvis vill även han berätta. Och om såren rivs upp betyder det att de inte har läkt på rätt sätt. Att då berätta kan vara ett steg på vägen att låta såren läka inifrån. Våga fråga, det ”värsta” som kan hända är att han säger nej, att han inte vill. Men då vet du åtminstone. Att leva i ovisshet är alltid jobbigt.
Inlägget här är skrivet till min pappa, men det tror jag du förstod sen när du läste på min familjesida.
Ha en underbar dag du med!

Hittade dig på Melissas blogg. Du skriver väldigt bra måste jag säga. Jag blev väldigt rörd av historien. Vad hemskt det måste ha varit för din mamma! Jag känner igen känslan lite grann då jag en dag när jag var 13 år fick reda på att min många år äldre bror dog strax efter förlossningen i v 36. Men jag har aldrig fått höra hela historian och jag är lite rädd för att dra upp gamla sår hos min pappa om jag skulle fråga (det är nämligen på hans sida så min mamma kan jag inte fråga).

Detta inlägg du skrev i din blogg var väldigt vackert. Vet inte vem du skrivit det till, men det spelar ingen roll. Att förlora någon man älskar är jobbigt.

Ha en jättefin dag och tack för att du delade med dig av historian.

Nu ligger ditt inlägg uppe hos mig också, så du vet:.)