Det gör så ont.
Saknar, saknar, saknar, saknar… och tomrummet du har lämnat inom mig värker. Jag vill ha dig här nu, vill att du lägger dina trygga armar runt mig tills tårarna slutar rinna. Vill att du viskar i mitt öra att det inte är någon fara, att allt blir bra. Jag behöver dig nu! Behöver dig nåt så fruktansvärt mycket.
Idag kan jag inte förstå hur det om en dryg månad är tre år sedan du lämnade din plats här på jorden. TRE år. Vid den här tiden för tre år sen hade vi ännu hopp om att du skulle bli frisk. Den dagen hade inte kommit än då läkaren sa de orden som raserade hela min värld. ”Det finns inget mer att göra. Vi pratar veckor, inte månader.” Och det blev inte ens ”veckor”. Åtta dagar tog det innan du tog ditt sista andetag. De åtta värsta, bästa, intensivaste, kärleksfullaste, svåraste, vackraste dagarna i mitt liv. De åtta sista dagarna, då jag gjorde allt för dig. ALLT. För att det skulle bli värdefulla dagar, både för dig i stunden och för mig att minnas.
Mamma frågade mig efteråt hur jag hade orkat göra allt det jag gjorde. Jag svarade: ”Jag orkade inte. Men jag gjorde det ändå.” För jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag hade vänt dig ryggen.
Jag minns ännu hur din hand kändes när den var varm och trygg. Sträv i handflatan, men med en så mjuk och öm beröring. Jag skulle ge allt för att få känna den mot min kind, en sista gång.
Tre år utan dig. En hel evighet, och ändå har tiden gått så fort.
Och varje tår jag fäller är en droppe av kärlek till dig.
3 comments to “Det gör så ont.”
On oktober 22nd, 2009 at 23:00, Mamma Melissa said...
Vackert skrivet -och så sant. Egentligen orkar man inte, men man gör det ändå…känner såväl igen mig!
Nu ligger ditt inlägg uppe hos mig också, så du vet:.)
On oktober 23rd, 2009 at 09:13, Jenny - mamma till underbara Vilda said...
Hej!
Hittade dig på Melissas blogg. Du skriver väldigt bra måste jag säga. Jag blev väldigt rörd av historien. Vad hemskt det måste ha varit för din mamma! Jag känner igen känslan lite grann då jag en dag när jag var 13 år fick reda på att min många år äldre bror dog strax efter förlossningen i v 36. Men jag har aldrig fått höra hela historian och jag är lite rädd för att dra upp gamla sår hos min pappa om jag skulle fråga (det är nämligen på hans sida så min mamma kan jag inte fråga).
Detta inlägg du skrev i din blogg var väldigt vackert. Vet inte vem du skrivit det till, men det spelar ingen roll. Att förlora någon man älskar är jobbigt.
Ha en jättefin dag och tack för att du delade med dig av historian.
On oktober 23rd, 2009 at 13:30, Mogi said...
Melissa: Man får energi någonstans ifrån, trots att den egentligen inte finns. Man bara gör det som måste göras utan att i just den stunden reflektera över om man orkar eller inte.
Tack för att jag fick gästblogga hos dig! Läser kommentarerna och blir så rörd av var och en.
Jenny: Tack! Jag skriver med hjärtat, och blir glad varje gång jag får höra att jag berör någon med mina ord.
Jag förstår nu vilken tung ryggsäck mamma bär på, men också att den måste kännas lite lättare nu när hon har fått dela med sig av sin upplevelse. Det kan inte ha varit lätt att hålla det inom sig i så många år. Jag vet inte hur din pappa skulle reagera om du frågade honom om din bror, men förhoppningsvis vill även han berätta. Och om såren rivs upp betyder det att de inte har läkt på rätt sätt. Att då berätta kan vara ett steg på vägen att låta såren läka inifrån. Våga fråga, det ”värsta” som kan hända är att han säger nej, att han inte vill. Men då vet du åtminstone. Att leva i ovisshet är alltid jobbigt.
Inlägget här är skrivet till min pappa, men det tror jag du förstod sen när du läste på min familjesida.
Ha en underbar dag du med!