Saknar, saknar, saknar, saknar… och tomrummet du har lämnat inom mig värker. Jag vill ha dig här nu, vill att du lägger dina trygga armar runt mig tills tårarna slutar rinna. Vill att du viskar i mitt öra att det inte är någon fara, att allt blir bra. Jag behöver dig nu! Behöver dig nåt så fruktansvärt mycket.

Idag kan jag inte förstå hur det om en dryg månad är tre år sedan du lämnade din plats här på jorden. TRE år. Vid den här tiden för tre år sen hade vi ännu hopp om att du skulle bli frisk. Den dagen hade inte kommit än då läkaren sa de orden som raserade hela min värld. ”Det finns inget mer att göra. Vi pratar veckor, inte månader.” Och det blev inte ens ”veckor”. Åtta dagar tog det innan du tog ditt sista andetag. De åtta värsta, bästa, intensivaste, kärleksfullaste, svåraste, vackraste dagarna i mitt liv. De åtta sista dagarna, då jag gjorde allt för dig. ALLT. För att det skulle bli värdefulla dagar, både för dig i stunden och för mig att minnas.

Mamma frågade mig efteråt hur jag hade orkat göra allt det jag gjorde. Jag svarade: ”Jag orkade inte. Men jag gjorde det ändå.” För jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag hade vänt dig ryggen.

Jag minns ännu hur din hand kändes när den var varm och trygg. Sträv i handflatan, men med en så mjuk och öm beröring. Jag skulle ge allt för att få känna den mot min kind, en sista gång.

Tre år utan dig. En hel evighet, och ändå har tiden gått så fort.

Och varje tår jag fäller är en droppe av kärlek till dig.

bloglovin