Jag såg en film häromkvällen. I taket lyser stjärnorna. Läste boken för ett antal år sen. För er som varken sett filmen eller läst boken kan jag berätta att den handlar om en flicka, Jenna, vars mamma är svårt sjuk i cancer och sen dör.

När jag läste boken var det innan pappa fick sin cancerdiagnos. Jag visste inte om att den hade filmatiserats, inte förrän jag läste en blogg, där skribenten skrev att det är en film man bara måste se. Eftersom jag kom ihåg att jag tyckte om boken när jag läste den, men nu inte mindes några detaljer ur den, så tänkte jag att jag ville se filmen.

Och den rörde upp så otroligt mycket känslor i mig. Jag har alltid varit sån att jag gråter till sorgliga scener, men sen pappa dog har jag haft väldigt svårt att gråta. Det har krävts mycket för att få tårarna att komma, hur ledsen jag än har varit.

Men den filmen… det hade kunnat handla om mig. Trots att jag var minst tio år äldre än huvudpersonen då min pappa blev sjuk och sedan inte överlevde sin sjukdom, så kunde jag identifiera mig med henne. Hennes tankar och känslor. Hon reagerade ofta känslomässigt precis som jag gjort.

Mot slutet av filmen kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka. De sista tjugo minuterna bara forsade de. All min sorg kom upp till ytan och överväldigade mig totalt. Samtidigt som det var så otroligt skönt att få släppa ut allt så gjorde det så ont. Jag tror inte att jag har gråtit på det här sättet sedan den dagen pappa dog.

Det som berörde mig allra mest var en enda mening. En mening som Jenna skrivit på en lapp. Den sammanfattar allt hon känner, och även vad jag känner (och har känt).

Jag tänker inte avslöja mer, utan rekommenderar att ni ser filmen. Den är fantastisk.

Och sorgen jag burit på i två år, åtta månader och tjugosju dagar blev plötsligt lite lättare.

Det här är en film jag kommer se fler gånger.

bloglovin