Omkring fem månader efter pappas död, vid den tiden då allt det praktiska var avklarat (lägenheten, alla samtal, begravning, gravsättning, bouppteckning), började jag fundera på att låta tatuera in något som skulle symbolisera pappa. Jag ville kunna bära honom med mig hela tiden.

Platsen för tatueringen var given redan från början. På insidan av handleden, ovanför stjärnorna mot handen sett. Det fanns fler anledningar att jag ville ha tatueringen på höger sida; dels skulle det se väldigt tomt ut att bara ha något litet på vänster handled, dels fanns det en symbolik – att ha min ”pappatatuering” ovanför stjärnorna – det är ju där han är nu. Någonstans långt ovan stjärnorna.

Motivet var dock inte självklart. Först tänkte jag mig hans personnummer, men den tanken kändes aldrig helt rätt, och därför avvaktade jag. Sen en dag så insåg jag att det som bäst symboliserar min pappa är hans namn. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer rätt kändes det. Men när jag väl hade bestämt mig var inte min ekonomiska situation den bästa, och därför var jag tvungen att vänta igen.

Men så i somras vände min ekonomiska kris, och jag kunde helt plötsligt försörja mig själv helt och hållet igen. I slutet av augusti/början av september kom det in extra mycket pengar, eftersom jag då fick både lön och studiemedel. Och då vaknade min tanke till liv igen. Nu hade jag ju råd att äntligen få förverkliga min dröm!

Sagt och gjort. En dag efter skolan åkte jag till East Street vid Skanstull, klev in och framförde mitt önskemål. Fick bläddra i en pärm med mängder av typsnitt, för att hitta något passande. Jag ville ha något enkelt, lättläst men ändå lite dekorativt. Ganska omgående fastnade jag för ett av typsnitten. Diskuterade med killen bakom disken, och han tyckte jag hade gjort ett bra val. Alltså noterade han detta, vi bokade en tid, och jag gick därifrån med en lyckokänsla inombords.

Igår var det så dags. Jag vaknade tidigt, kunde inte somna om, var så förväntansfull. Strax före kl 15 klev jag så åter in på East Street och satte mig för att vänta på att min tatuerare skulle ta emot mig.

Jag minns när jag skulle tatuera in mina stjärnor, hur nervös jag var innan för att det skulle göra ont. Den här gången var det bara ett totalt lugn.

Efter en stund kom min tatuerare, Paul, och hämtade mig. Han förberedde handleden med tvätt, rakning och så vidare. När motivmallen var på plats satte han igång. Jag var så avslappnad jag bara kunde bli, med tanke på att jag fick sitta med armen vriden i en ganska onaturlig och obekväm ställning. Och det gjorde knappt ont alls. Det enda som faktiskt gjorde lite ont var den lilla bit som var närmast handen. Och när han fyllde i de ställen där han först gjort konturerna. Det var först efteråt, när tatueringen var insmord och inplastad, som smärtan började infinna sig. Som om kroppen först då kom på att det borde göra ont att få en nål genom huden tusentals gånger.

När jag gick mot tunnelbanan kändes det nästan som att jag svävade ett par centimeter ovanför marken. Äntligen, äntligen, äntligen hade min dröm gått i uppfyllelse. Nu finns pappa alltid med mig, var jag än går.

Och något lustigt jag upptäckte när jag gick där på trottoaren, var att typsnittet påminner en del om pappas handstil. Det var inget jag reflekterade över när jag valde det några veckor tidigare. Fast då såg jag det aldrig med hans namn, utan det var några helt andra namn som stod i den pärmen. Första gången jag såg hans namn ”i tryck” var vid tatueringstillfället, när jag fick se skissen som tatueraren gjort. Men det var inte förrän tatueringen var på plats som jag upptäckte sammanträffandet. Den upptäckten gör att tatueringen helt plötsligt får ytterligare djup och mening.