Jag såg en film häromkvällen. I taket lyser stjärnorna. Läste boken för ett antal år sen. För er som varken sett filmen eller läst boken kan jag berätta att den handlar om en flicka, Jenna, vars mamma är svårt sjuk i cancer och sen dör.

När jag läste boken var det innan pappa fick sin cancerdiagnos. Jag visste inte om att den hade filmatiserats, inte förrän jag läste en blogg, där skribenten skrev att det är en film man bara måste se. Eftersom jag kom ihåg att jag tyckte om boken när jag läste den, men nu inte mindes några detaljer ur den, så tänkte jag att jag ville se filmen.

Och den rörde upp så otroligt mycket känslor i mig. Jag har alltid varit sån att jag gråter till sorgliga scener, men sen pappa dog har jag haft väldigt svårt att gråta. Det har krävts mycket för att få tårarna att komma, hur ledsen jag än har varit.

Men den filmen… det hade kunnat handla om mig. Trots att jag var minst tio år äldre än huvudpersonen då min pappa blev sjuk och sedan inte överlevde sin sjukdom, så kunde jag identifiera mig med henne. Hennes tankar och känslor. Hon reagerade ofta känslomässigt precis som jag gjort.

Mot slutet av filmen kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka. De sista tjugo minuterna bara forsade de. All min sorg kom upp till ytan och överväldigade mig totalt. Samtidigt som det var så otroligt skönt att få släppa ut allt så gjorde det så ont. Jag tror inte att jag har gråtit på det här sättet sedan den dagen pappa dog.

Det som berörde mig allra mest var en enda mening. En mening som Jenna skrivit på en lapp. Den sammanfattar allt hon känner, och även vad jag känner (och har känt).

Jag tänker inte avslöja mer, utan rekommenderar att ni ser filmen. Den är fantastisk.

Och sorgen jag burit på i två år, åtta månader och tjugosju dagar blev plötsligt lite lättare.

Det här är en film jag kommer se fler gånger.

Omkring fem månader efter pappas död, vid den tiden då allt det praktiska var avklarat (lägenheten, alla samtal, begravning, gravsättning, bouppteckning), började jag fundera på att låta tatuera in något som skulle symbolisera pappa. Jag ville kunna bära honom med mig hela tiden.

Platsen för tatueringen var given redan från början. På insidan av handleden, ovanför stjärnorna mot handen sett. Det fanns fler anledningar att jag ville ha tatueringen på höger sida; dels skulle det se väldigt tomt ut att bara ha något litet på vänster handled, dels fanns det en symbolik – att ha min ”pappatatuering” ovanför stjärnorna – det är ju där han är nu. Någonstans långt ovan stjärnorna.

Motivet var dock inte självklart. Först tänkte jag mig hans personnummer, men den tanken kändes aldrig helt rätt, och därför avvaktade jag. Sen en dag så insåg jag att det som bäst symboliserar min pappa är hans namn. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer rätt kändes det. Men när jag väl hade bestämt mig var inte min ekonomiska situation den bästa, och därför var jag tvungen att vänta igen.

Men så i somras vände min ekonomiska kris, och jag kunde helt plötsligt försörja mig själv helt och hållet igen. I slutet av augusti/början av september kom det in extra mycket pengar, eftersom jag då fick både lön och studiemedel. Och då vaknade min tanke till liv igen. Nu hade jag ju råd att äntligen få förverkliga min dröm!

Sagt och gjort. En dag efter skolan åkte jag till East Street vid Skanstull, klev in och framförde mitt önskemål. Fick bläddra i en pärm med mängder av typsnitt, för att hitta något passande. Jag ville ha något enkelt, lättläst men ändå lite dekorativt. Ganska omgående fastnade jag för ett av typsnitten. Diskuterade med killen bakom disken, och han tyckte jag hade gjort ett bra val. Alltså noterade han detta, vi bokade en tid, och jag gick därifrån med en lyckokänsla inombords.

Igår var det så dags. Jag vaknade tidigt, kunde inte somna om, var så förväntansfull. Strax före kl 15 klev jag så åter in på East Street och satte mig för att vänta på att min tatuerare skulle ta emot mig.

Jag minns när jag skulle tatuera in mina stjärnor, hur nervös jag var innan för att det skulle göra ont. Den här gången var det bara ett totalt lugn.

Efter en stund kom min tatuerare, Paul, och hämtade mig. Han förberedde handleden med tvätt, rakning och så vidare. När motivmallen var på plats satte han igång. Jag var så avslappnad jag bara kunde bli, med tanke på att jag fick sitta med armen vriden i en ganska onaturlig och obekväm ställning. Och det gjorde knappt ont alls. Det enda som faktiskt gjorde lite ont var den lilla bit som var närmast handen. Och när han fyllde i de ställen där han först gjort konturerna. Det var först efteråt, när tatueringen var insmord och inplastad, som smärtan började infinna sig. Som om kroppen först då kom på att det borde göra ont att få en nål genom huden tusentals gånger.

När jag gick mot tunnelbanan kändes det nästan som att jag svävade ett par centimeter ovanför marken. Äntligen, äntligen, äntligen hade min dröm gått i uppfyllelse. Nu finns pappa alltid med mig, var jag än går.

Och något lustigt jag upptäckte när jag gick där på trottoaren, var att typsnittet påminner en del om pappas handstil. Det var inget jag reflekterade över när jag valde det några veckor tidigare. Fast då såg jag det aldrig med hans namn, utan det var några helt andra namn som stod i den pärmen. Första gången jag såg hans namn ”i tryck” var vid tatueringstillfället, när jag fick se skissen som tatueraren gjort. Men det var inte förrän tatueringen var på plats som jag upptäckte sammanträffandet. Den upptäckten gör att tatueringen helt plötsligt får ytterligare djup och mening.

Till alla er som varit inne på Nöjesbloggen och läst artikeln ”Fascinerad av Mogi” och klickat på länken där:

Jag antar att ni är förvirrade över att det verkar vara en helt annan person som skriver här jämfört med personen som beskrivs i artikeln. Och det är det också. Det har nämligen trillat bort ett ”s” i länken.

Vi råkar vara två personer med samma nick, och nästan identiska domänadresser. Jag kände dock inte till henne när jag registerade min adress, som är baserad på mitt smeknamn jag haft i ett antal år. Och såvitt jag vet kände hon inte till mig heller. Nu känns det lite olyckligt att vi har så lika domänadresser, eftersom jag känner att hon inte riktigt är den typ av bloggare jag vill förknippas med. Jag är totalt ointresserad av mode. Och dessutom vill jag vara jag, och inte hela tiden förväxlas med någon annan.

Jag vet inte riktigt hur vi ska få rätsida på detta med de konstanta fellänkningarna, mer än att jag kommenterar eller mailar personen ifråga som länkat fel och ber honom eller henne ändra. För även om det är trevligt för mig med en massa besökare så är det lite synd om er som förväntat er någon helt annan när ni klickat på en länk.

Men tills vidare får jag göra som jag gjort tidigare, det vill säga ge er den korrekta länken:

Mogi (www.mogis.se)

Hoppas ni hittar rätt Mogi nu! ;)

(och ja, jag har mailat skribenten på Nöjesbloggen och bett honom ändra länken…)

(…och så har jag fått lära mig att trots samma stavning på nicken uttalas de olika. Hennes nick uttalas ”Mowgi”, och mitt uttalas ”Mågi”. Onödigt vetande, typ.)

Det är ungefär vad min tid fylls med just nu. Och alltihop är roligt!

Pysslandet är det som egentligen har fått stå tillbaka lite jämfört med annat som prioriteras före. Men ändå har jag hunnit göra en del. Jag har sytt, gjort tryck, scrappat kort. Fått nya utmaningar, och det är alltid roligt. Beställningar är bäst, för gör jag något till en person jag inte känner så måste jag dels lita på informationen jag fått från beställaren, dels vara kreativ och få ihop det på ett snyggt sätt. Om jag gör till exempel ett grattiskort och skickar till någon jag känner, så är inte utmaningen lika stor alls. För då vet jag ju såpass mycket om den personen att det är lättare att hitta något passande. Fast det är roligt att göra sånt också!

Den största utmaningen har varit spjälsängsförvaringen jag har sytt. Jag är inte helt nöjd, och kommer justera vissa saker på nästa jag syr. Men i det stora hela blev den som jag tänkt mig! Den finns att beskåda under ”Scrapping, 2009″. Det enda ”problemet” med den är att jag inte har hittat ett passande namn för den än. ”Spjälsängsförvaring” låter så tråkigt, även om det väl är den korrekta beskrivningen på vad det faktiskt är.

Så nu mina kära läsare får ni hjälpa mig! Jag behöver förslag på vad den ska heta! Det jag är ute efter i namnväg är något som låter lite klatschigt (ni vet, som produktnamn gärna gör), men samtidigt beskriver vad det är. Typ nåt i stil med ”Hang’n'Find”. Det kan vara på svenska eller engelska, det spelar ingen roll. Vinnande förslag får något fint scrappat/pysslat efter önskemål (tex kort, örngott, tavla).

På jobbfronten duggar erbjudanden tätt. Fortfarande rings det var och varannan dag och undras om jag kan komma och jobba. Det händer såpass ofta att jag nu till och med får tacka nej, för att jag redan är uppbokad någon annanstans. Sen har ju antalet möjliga arbetsdagar för min del minskat en del nu i och med att jag pluggar.

Skolan är fortfarande lika rolig. Ser fram emot varenda lektion vi har! Och jag har insett att jag vill lära mig spela bas. Elbas, alltså. Förra veckan blev vi uppdelade i grupper, och varje grupp skulle öva in en låt (Hit the road, Jack) som vi senare ska framföra för resten av klassen. Och vi skulle försöka få med så många instrument som möjligt av gitarr, trummor, piano och bas. Dessutom skulle vi rotera instrumenten så att alla fick prova på allt. Och när jag hängde på mig basen och började spela kändes det så rätt. Det var SÅ roligt att spela! Gitarr är också kul, men basen… jag vill lära mig mer! Det är ju hur coolt som helst att vara basist :)

Nu däremot är klockan mycket, och det är bäst att jag hoppar i säng så jag orkar med en lååång dag imorgon. Läkarbesök på morgonen, sen skola, sen Gosungen. Men som sagt, roligt är det ;)

Jag har en så bra period just nu. Saker och ting flyter på, jag trivs hur bra som helst i skolan, jag blir uppringd var och varannan dag och blir erbjuden jobb (vickdagar + mer timmar hos Gosungen), jag har landat i lägenheten, jag känner mig ganska trygg med mig själv, ekonomin är helt okej, jag får ofta besök av mina underbara vänner.

Ändå sitter jag här nu och vill bara gråta.

Det förvirrar mig. Varför reagerar jag så?