Idag rensade jag lite bland sängkläder, för att se vilka som ska till Rikard och vilka jag ska behålla. Hittade en stor kasse i sovrummet med vad jag trodde bara var vita ”dubbellakan” (två ihopsydda enkellakan). Då jag såg något rött skymta däri insåg jag att det fanns mer. Och när jag tittade efter hittade jag sängkläder som jag knappt mindes att jag köpt en gång i tiden. Tänkte att jag borde kollat där för längesen.
Och så mitt i alltihop hittade jag ett blommigt påslakan, ett av två likadana jag tog från pappas linneskåp strax efter hans död.
Eftersom det mesta av sängkläderna i kassen var sådant som skulle tvättas (bland annat de vita dubbellakanen, vilket jag visste om och därför inte hade kollat i den kassen tidigare), tog jag för givet att även det blommiga påslakanet var använt och därför behövde tvättas. Det andra likadana är nämligen ganska flitigt använt. Men det låg så fint ihopvikt och såg alldeles för oskrynkligt ut för att vara använt. Så jag körde ner ansiktet i påslakanet och luktade, för att känna om det luktade tvättmedel eller inte.
Och där fanns den. Den jag aldrig trodde jag skulle få känna igen. Den som försvunnit från andra textilier efter att jag använt och tvättat dem.
Pappas doft.
Jag stod kvar med ansiktet i påslakanet och grät. Helt plötsligt var pappa så otroligt närvarande. För första gången på drygt 2,5 år kunde jag få känna hans doft.
Jag plockade ner de smutsiga sängkläderna i kassen igen. Men pappas påslakan la jag varsamt på sängen. Inatt när jag går och lägger mig ska jag bädda med det och sova omfamnad av pappas doft.
För kanske sista gången någonsin.
7 comments for this post
Förstår att det är lite blandade känslor att hitta dom där sängkläderna…
Eftersom vi har rensat ut mammas kläder så finns det ju inte så mycket som luktar henne… men ibland hittar jag andra saker som luktar henne… det är både mysigt och jobbigt…
Nu fick du mig att gråta med… men det är lugnt…ibland behöver man ju gråta….
Jag har ju en hel del saker efter pappa, men allt som ”luktar”, dvs textilier, är använt och tvättat och luktar därför inte längre pappa. Inte alls konstigt, även om det bar emot att tvätta dem för första gången. Så det blev en liten chock att inse att det faktiskt FANNS något som fortfarande luktade av honom.
Tårarna var både av glädje och sorg. Glädje för att jag fick en sista möjlighet att känna hans doft. Sorg för att det var just den sista möjligheten, och för att saknaden blev så påtaglig.
Förstår att mina ord väckte en massa känslor hos dig med, men som du säger så behöver man gråta ibland.
Kram!
kanske var någon mening med att ett täcke fanns kvar. Han kanske hälsade dej välkommen hem… Kram till dej.
Ja, någon mening finns absolut. Och pappa ”är här” nu, dvs han har visat sig (den där skuggan som drar förbi) ett par gånger sen jag flyttade tillbaka. Han visade sig aldrig hos mamma.
Det intressanta är att om jag inte hade tittat noga i den där kassen (en stor genomskinlig kasse från Ikea) så hade jag bara skickat med R den. För jag trodde att det bara var vita lakan i, och det är lakan han ska ha.
Men så lovade jag honom strax före flytten att jag skulle tvätta upp de sängkläder som var i sängen när han flyttade ut. Jag skulle ju ändå tvätta en massa annat, då kunde jag likaväl ta det lilla också. Sen såg jag kassen och tänkte att ”äh, jag tvättar upp de vita lakanen åt honom också”. Och de sängkläder jag hittade där, var ändå sånt som R ska ha. Allt var hans grejer, förutom pappas påslakan. Hade jag inte tittat i kassen så hade R nog inte ens reflekterat över det påslakanet utan tänkt att jag nog trott att det var hans. Och då hade jag aldrig upptäckt det.
Så det fanns en mening med att jag tittade i den där kassen, och inte bara skickade iväg den.
När jag läste ditt inlägg började mitt hjärta hoppa. Vill också hitta något med min pappas doft men jag vet att jag inte har något sådant liggande. Det är konsigt hur sorg förändras över tiden. Trodde precis när min pappa hade gått bort att jag för alltid skulle tänka på honom varje dag men vet att nu 4år senare så finns han alltid där men jag tänker inte aktivt på honom varje dag. Jag och min sambo hängde upp alla våra fotografier förra veckan (vi flyttade för ett år sen och NU fick vi upp dem) och när jag såg bilderna på min pappa kom tårarna. Även fast det var av sorg så var det inte ledsna tårar utan mer saknaden. För hur mycket jag än vill att han ska komma tillbaka så min son får lära känna sin morfar och jag får min pappa tillbaka så går det inte. Mitt hjärta försöker acceptera det min hjärna redan vet.
Vad rörd jag blir, alldeles tårögd…
Anja: Jag håller med dig precis. För det är samma sak för mig. Pappa finns alltid med, men jag tänker inte aktivt på honom varje dag. I perioder gör jag det, men inte alltid.
Och det här med barn är det som är den största delen av sorgen för min del. Jag vet hur mycket pappa längtade efter att jag skulle få barn så han fick bli morfar igen (han har två äldre barnbarn). Och jag hann aldrig uppfylla hans längtan. Så den dagen jag får barn kommer det bli en stor sorg att de aldrig får lära känna sin morfar ”på riktigt”, och att han aldrig får lära känna dem.
roza: Tack! Det värmer så mycket varje gång någon kommenterar, och säger att mina ord berör.
Add your comment