Har haft en fantastisk helg. Jobbat fre-sön. I fredags hade jag och Zarah en härlig eftermiddag och kväll ihop, som avslutades med Singstar tillsammans med hennes mamma, bonuspappa, bonusbror och bonusfarfar. Vi vuxna fick varsitt glas vin – Z’s bonuspappa tyckte att det var självklart att även assistenten skulle ha, trots att det här var en ”familjekväll”, och jag uppskattar det enormt. Inte vinet i sig, utan att de vid sådana tillfällen ser mig som ”en del av familjen”. De har absolut ingen skyldighet att förse mig med vare sig ätbart eller drickbart i någon form då jag jobbar. Men det har hänt många gånger att de, när de ska äta middag, har sagt ”Vill du också ha? Vi lagade mat så att det skulle räcka till dig med”. Eller som i fredags, att de skulle dricka lite vin och erbjöd även mig ett glas. Att jag självklart skulle vara med och sjunga Singstar. Deras generositet, öppna famn och hjälpsamhet (mamman och bonuspappan hjälpte mig till och med att flytta!) i kombination med den fantastiska person Zarah är, gör att jag älskar mitt jobb. Jag trivs så bra!

Igår tog jag och Zarah det ganska lugnt på förmiddagen. Varvade soffa, golv och gåstol i lagom takt. Sedan fick hon lunch och så la jag henne att vila. Under tiden hon låg på övervåningen och vilade satt jag vid köksbordet på undervåningen med en kopp kaffe och en bok. Hann läsa någon sida innan Zarahs mamma bad mig om en tjänst. Hon och Zarahs bonuspappa gifte sig för ett tag sen, och nu var det dags att skriva tackkort till de som närvarat. De hade kort och en kalligrafipenna, och mamman undrade om jag möjligen var duktig på att skriva snyggt?

Jag sa att jag ju kunde försöka, jag tycker ju om att skriva och älskar att pyssla. Så jag skrev lite på ett kladdpapper, och de tyckte det var så snyggt. Jag var väl någorlunda nöjd, men de tyckte det var snyggt och det var huvudsaken. Alltså blev jag sittande med att skriva dryga 20-talet tackkort. Som tur var skulle det inte stå så mycket i varje kort. Bara en mening, och så deras namn. Som tur var hade Zarah en sådan dag där hon låg länge och vilade, så jag hann skriva färdigt innan hon började tjoa. Hennes mamma och bonuspappa var jätteglada över att jag velat göra dem den här tjänsten, vilket jag inte tyckte var någon stor sak. Bonuspappan sa skämtsamt: ”Tack snälla! Nu får jag väl köpa ut nåt åt dig, för du är väl inte tillräckligt gammal för att köpa själv? Vad ska du ha? Vin? Sprit? Cigg?” Jag skrattade bort det, och sen tänkte jag inte mer på det. Han är liksom den skämtsamma typen, och jag tyckte inte att jag hade gjort så värst mycket egentligen. Skriva ett par kort, liksom…

På eftermiddagen så tog jag och Zarah bilen och hälsade på hos Ann. Fikade, Zarah fick sitta på golvet, vi busade massor. Ann och Zarah funkar så grymt bra ihop! Och så är Zarah lite smått förälskad i Anns tonårsson också ;)

Idag har vi återigen haft en lugn förmiddag. Efter lunch drog vi iväg till Ann igen. Tog en sväng till Kungens Kurva och shoppade loss (fast jag och Zarah fönstershoppade bara). Med jämna mellanrum fann jag mig själv ståendes utan sysselsättning. För då hade Ann helt plötsligt greppat rullstolen med Zarah i och börjat gå. Så där gick jag bredvid medans min vän skötte mitt jobb ;) Men som sagt så är Ann fantastisk med Zarah, och att hon hjälper till är helt frivilligt, jag tror att det är för att hon ska kunna sno åt sig lite egentid med Zarah ;) Och Zarah älskar det. Hon slänger en blick åt mitt håll, ropar lite för att kolla så jag hänger med, och sen är det lugnt. Så länge båda två är nöjda, så är jag också nöjd. Jag delar gärna med mig av min lilla favorittjej!

Efter ett par timmar med Ann drog jag och Zarah vidare hem till min mamma, där jag lånade hennes skrivare under tiden Zarah massakrerade en veckotidning. Sen fick vi middag, och Zarah åt som en häst. Jag överdriver inte om jag säger att hon åt minst lika mycket som jag! Efter maten roade sig mamma och Zarah med att snurra grytlappar, och jag fick en stund för mig själv. Utnyttjade tiden till att gå på toa och sedan ta en cigg på balkongen. Det är så skönt att Zarah accepterar att jag går iväg lite. Jag älskar henne, och jag älskar att umgås med henne, men det blir ganska påfrestande om man ska sitta som en klisterlapp vid hennes sida hela tiden. Så någon minuts paus här och där (oftast pratar jag och Zarah under tiden, men jag får möjlighet att göra mig en kopp kaffe, gå på toa eller vad det nu kan vara) gör väldigt mycket. Då snabbtankar jag ny energi för ytterligare en stunds lek.

Att leka med Zarah blir ganska intensivt. Om man lyssnar på konversationen oss emellan när vi leker, så låter det ungefär som om man leker med vilket barn som helst. Men skillnaden är att Zarah behöver otroligt mycket assistans i sin lek. För att ta ett exempel: Duplo. Leker man med ett ”friskt” barn som vill bygga ett torn av Duplo så tar barnet en kloss och sätter ihop den med en annan kloss. Tar en ny kloss och bygger vidare med de andra klossarna. Och så vidare. En vuxens roll i leken kan då vara att ge förslag på var nästa kloss ska sitta, hjälpa till att hålla i tornet etc.

Med Zarah ser det annorlunda ut. Hon har svårt att greppa klossarna (trots att de är stora och greppvänliga), och hon kan inte sätta ihop två klossar med varandra. Alltså ger hon klossarna, en och en, till mig. Jag håller klossen som ska placeras på redan ihopbyggda klossar, och frågar Zarah var hon vill att jag ska sätta den. Jag flyttar runt den mellan de möjliga ställena, och frågar Zarah om hon vill ha den där? Eller där? Eller där? Zarah svarar ”nä” om hon inte vill ha den där, och ”mmm” om hon vill ha den där. Samtidigt som jag agerar byggare måste jag se till att de lösa klossarna ligger inom Zarahs räckvidd, och på ett sådant sätt att hon kan greppa dem. Ligger de för långt bort kan hon inte själv gå och hämta dem. Och om de ligger ”fel” kan hon inte vända dem så att det blir lättare att greppa. Och så vidare. Det kräver mycket engagemang och uppmärksamhet från min sida. Och frågor, frågor, frågor. Plus att jag måste vara beredd på att rätta till Zarahs sittställning, att ta emot henne om hon välter…  Det är jätteroligt att leka med Zarah, tro inget annat, men det tar enormt med energi.

Nåväl. När jag och Zarah kom tillbaka hem till henne efter vår lilla turné idag var klockan så mycket att det var dags att göra henne i ordning för natten. Eftersom resten av familjen inte hade avslutat middagen, så tog vi hissen upp till Zarahs rum för att göra henne i ordning där (vanligtvis gör vi det i soffan). Då fick familjen äta ifred, och Zarah fick möjlighet att varva ner lite i lugn och ro. Efter blöjbyte och pyjamaspåklädning tog vi med oss tandborste, filt och napp och knallade ner till resten av familjen igen. Lämnade över Zarah till hennes mamma, eftersom klockan var såpass mycket att mitt arbetspass var slut och det var dags för mig att åka hem.

Men så sa Zarahs mamma: ”Du… på köksbänken därborta finns det en sak till dig. Hämta den och ta med den hem, det är ett tack för att du var så snäll och hjälpte oss med korten”. Jag gick bort till köksbänken och insåg att bonuspappan inte alls skämtade igår.

För där stod en flaska vin.

Mamman tyckte jag skulle korka upp den redan ikväll, men jag sparar den till ett senare tillfälle. Den ska njutas av. Det är nämligen ett väldigt gott vin, inte svindyrt men heller inte särskilt billigt.

Och just det. Igår fick jag en golvlampa också. Och lite kläder.

Jag har det rätt bra ändå!