Mogis del av stjärnhimlen

Från och med den 1 augusti är lägenheten min, och bara min. Idag var jag och R på bostadsföretagets kontor och skrev om kontraktet. Gick hur lätt som helst. Egentligen är det 3 mån uppsägning för honom, men vi kunde välja ett tidigare datum om jag godkände det med en underskrift.

Känns lite pirrigt nu när det närmar sig med stormsteg. 2,5 vecka kvar. 18 dagar. Om ynka 18 dagar är jag äntligen tillbaka på min hemmaplan igen. ÄNTLIGEN. För första gången någonsin står jag som ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. Har haft ett eget förstahandskontrakt tidigare, för 8 år sen. Men det var i Borlänge, och där är det inte direkt svårt… Finns hur mycket lägenheter som helst där. Men i Stockholmsområdet är det år och åter år av bostadskö för att få ett kontrakt. Så det känns så SKÖNT att ha det.

Jag trivs i lägenheten. Jag trivs i området. Jag trivs med mina grannar. Men ändå är drömmen att så småningom flytta tillbaka till min riktiga hemmaplan. Orten där jag är uppväxt. Orten där jag det senaste året har bott. Jag tänker dock inte stressa med att hitta en lägenhet här. Kanske blir så att jag köper en bostadsrätt här om några år istället. Eller om jag har stått tillräckligt länge i kö för att få en hyresrätt den ”rätta” vägen.

Visst går det att byta med någon, men det känns mest som en massa onödigt krångel. Jag ska hitta en lägenhet jag vill ha, som jag kan tänka mig att bo i. Ska jag byta så krävs det ju att den hyresgästen vill ha min lägenhet också. Alternativt triangelbyte, men det är ÄNNU krångligare. Och så blev jag lite avskräckt efter att ha sett hur Katta & Bayerns nuvarande lägenhet såg ut när de skulle flytta in i den. Vi skrubbade från golv till tak i flera dagar för att få det beboeligt. Det vill jag INTE vara med om en gång till.

Nej, det känns som ett bättre alternativ att gå den ”vanliga” vägen. Antingen om jag hittar en bra hyresrätt och lyckas få den, eller om jag avvaktar några år och sedan köper en bostadsrätt istället. Vi får se. Jag trivs tillräckligt bra i min nuvarande lägenhet för att bo där i några år till.

Nu ska jag packa ytterligare någon kartong. Är nästan färdig, det jag har kvar är sådant som jag faktiskt kommer använda de 18 dagarna som är kvar. Resten är redan packat och klart. Började med det så fort jag och R hade kommit överens om ett datum… ;)

Följ min blogg med bloglovin

Sådär. Bara att börja prenumerera nu då :)

Tack Sara för din fina kommentar. Du har helt rätt i det du skriver. Och jag låter sorgen ta plats. Numera gör jag det. Första året ”hade jag inte tid” att sörja, och det kom surt efter. Nu väljer jag medvetet att inte trycka undan sorgen. Och det blir lättare för varje dag. Men ibland kommer de där tillfällena när man trillar rätt ner i det svarta hålet, och inte vet vad man ska ta sig till. När tomheten blir sådär extra påtaglig. När jag bara vill ha pappa hos mig. Men jag accepterar de tillfällena också, det är mest jobbigt just när man är mitt uppe i det. I efterhand är det okej.

Sorgen försvinner ju inte bara för att åren går, den förändras och blir lättare att hantera, men den kommer alltid finnas kvar. Det enda som skulle kunna få sorgen att försvinna är att pappa kommer tillbaka, och det gör han inte. Jag får allt vänta tills det är min tur att vandra vidare, innan jag får träffa honom igen. För jag är övertygad om att det på något sätt finns ett liv efter detta. På vilket sätt vet jag inte, men själen/anden lever åtminstone kvar. Har fått så många ”bevis” på det att jag inte kan tro annat. Har känt av döda människors närvaro, drömt en dröm som var identisk med den dröm mamma hade – samma natt – om en väninna till henne som dog bara några månader innan det, pappa har ”visat sig” hemma hos mig (som en skugga som liksom drar förbi sådär i ögonvrån, men när man vänder dit blicken är den borta), har även fått höra av mina vänner att det ”spökar” i min lägenhet (de har sett och hört ”oförklarliga” saker)… sen två saker som både jag och mamma finner mycket underliga – den ena är något som rent fysiskt inte borde kunna hända.

Båda de sakerna har med pappa att göra. Den ena utspelade sig den dagen jag och mamma hade gravsatt pappa. Efteråt stod vi på stranden, på vår minnesplats vi har för honom. Vi hade varsin röd ros med oss, som vi plockade av kronbladen på och kastade i havet. Minnesplatsen ligger vid en liten skyddad vik. Den här dagen blåste det utåt, vilket innebar att vattnet rörde sig ut mot havet. När vi kastat i rosenbladen blåste de iväg, rundade en klippa och försvann. Vi tyckte det var så vackert att bladen sökte sig ut mot havet, blommorna var ju menade för pappa och nu färdades de mot honom. Men så hände det som inte borde kunna hända. Trots att både jag och mamma såg att det fortfarande blåste utåt, så dök rosenbladen helt plötsligt upp igen. De rundade samma klippa de nyss försvann bakom, och rörde sig mot den plats där vi stod. Där guppade de sedan en stund på vågorna, innan de åter försvann bakom klippan, för att denna gång inte återkomma. Jag ser ingen naturlig förklaring på hur detta kunde ske, eftersom det helt tydligt blåste utåt, hela tiden. Jag och mamma väljer att tro på att det var pappa som ville säga oss något.

Visst, om det bara hade hänt den enda gången så kanske jag hade kunnat tro att naturen ville spela oss ett spratt. Men när vi på årsdagen för gravsättningen, ett år senare, besökte en plats på andra sidan samma vik, hände något liknande. Den här gången hade vi med oss varsin vit ros. Istället för att plocka bladen och kasta dem i havet valde vi nu att kasta i rosorna precis som de var. Vi stod på varsin klippa, med säkert 15-20 meters mellanrum då vi kastade rosorna i havet. Efter bara några minuter såg vi hur rosorna helt plötsligt låg och guppade tillsammans inne bland de stora stenarna vid strandkanten. Ytterligare en liten stund senare så lade sig rosorna som ett kors. Det har jag till och med bildbevis på, ska leta reda på de bilderna så ska ni få se. Mycket märkligt var det. Och som jag skrev förut, om det bara hade varit den här händelsen hade jag nog försökt bortförklara den. Men när två liknande händelser sker, med exakt ett års mellanrum, förvisso vid samma vik men vid två helt skilda platser… ja, då vet jag inte hur jag ska förklara det på ett rationellt sätt. Jag väljer att tro att det var pappas sätt att visa att han ville säga något. Vad vet jag inte, men något. Ge mig en trovärdig naturlig förklaring till detta, så godtar jag den. Men så länge jag inte får en sådan förklaring, så tror jag på mitt sätt. Varför skulle det inte kunna vara som jag tror?

Svårt att sova. Saknar pappa något oerhört just nu. Gråter för första gången på länge. Det är så tomt…