Kommentarer till Ett liv efter döden?

Av: Mogi

Mogi — Thu, 09 Jul 2009 20:42:14 +0000

Ica: Jag har en vän vars granne är medial, och jag är väldigt sugen på att boka in ett besök hos henne för att få veta mer. Tycker sånt här är jätteintressant. Och när du berättar om hur din vän ser andar så blir jag ännu mer övertygad om att det är pappa jag ser. Jag ”vet” ju inte att det är han, men det är hela tiden den känslan jag får när skuggan drar förbi. Och den skuggan visade sig aldrig före pappas död.
Som sagt så letar jag inte medvetet efter en logisk/naturlig förklaring, jag tror på det jag tror på helt enkelt. Men mitt undermedvetna jobbar nog stenhårt på att hitta det där logiska ;) Tror inte heller att andarna vill ont, jag har aldrig varit rädd när pappa har visat sig eller jag har upplevt andra saker. Tvärtom, när pappa visar sig blir jag lugn.

Kram!

Av: Ica

Ica — Thu, 09 Jul 2009 20:00:04 +0000

Jag tycker inte alls att din förklaring låter orimlig. Tror precis som du att det finns ett liv efter döden och andarna finns runt omkring oss, alla har bara inte förmågan att känna och se dom. Så jag tror absolut att det var din pappa som var med er där i viken. Jag har faktiskt bokat ett besök hos en andlig vägledare. En av mina kompisar var där och det lät så otroligt och intressant så jag bara kände att jag måste oxå gå dit. Min kompis är ju medial och hon har sin mamma och mormor med sig hela tiden och kommer hon till ett ställe där det finns andar så ser hon dom. Hon beskriver det precis som du, en grå skugga som drar förbi. Men hon har varit med om mycket andra saker oxå. Även jag har varit med om att det stryker förbi en grå skugga men när man tittar så finns det inte en människa i närheten. Det finns så mycket som inte har en logiskt förklaring och jag tror inte man ska leta efter någon heller. Man känner och ser, det man känner och ser helt enkelt. Andarna vill oftast inget ont utan är där för att skydda en.

Ha det gott

Av: Mogi

Mogi — Mon, 06 Jul 2009 20:30:55 +0000

Milla: Jag letar egentligen inte efter ett konkret svar, funderar mest över hur det kunde bli som det blev. Jag tror absolut att det var pappa som ville säga något. Menade mest att så länge jag inte blir överbevisad (om nån nu skulle vilja göra det) så är det min förklaring som gäller och ingen annan ;)
Vilken fin gest att döpa ditt och Fredriks barn efter din morfar! Vet att du pratade om det redan för flera, flera år sen, att du ville göra det. Malte är dessutom ett jättefint namn! Får jag en son i framtiden kommer han heta Elon, kanske inte i förstanamn, men det kommer finnas med. Några kollegor på ett av mina jobb tyckte absolut att han skulle heta Elon som tilltalsnamn, för det är ju ett sååå fint namn! :) Puss!

Sara: Som jag nyss skrev till Milla, så tycker jag att min förklaring är fullkomligt rimlig :) Men alla tänker vi väl just när det händer såna saker att det ”måste” finnas en naturlig förklaring. Skönt också att jag inte är ensam om hur jag tänker kring livet efter döden. Tror precis som du att de döda finns kvar runt oss så länge vi behöver det. Ska bli intressant att se om pappa är ”kvar” nu när jag snart flyttar hem till min lägenhet igen. Här hos mamma har han aldrig visat sig, nämligen.
Minnena med rosorna är fantastiska. De vårdas ömt i hjärtat, tillsammans med minnet från när jag tog med min systerson till minnesplatsen för att han skulle få sitt avslut med morfar. Den gången var pappa också med, det kände både jag och systersonen. Vi var ju där på pappas födelsedag, så det var ju klart att han ville vara med och fira! Inte kan man väl missa sitt eget ”kalas”? ;) Kram!

Av: SaraBr

SaraBr — Mon, 06 Jul 2009 15:27:48 +0000

Håller med Milla i att det är skitsamma om det finns en ”rimlig förklaring”. Vissa saker behöver liksom inte ha det. Sedan är jag övertygad om att det finns ett liv efter detta, men också att de döda finns omkring oss tills de vet och känner att de kan gå vidare. När vi liksom är trygga nog. Jag har varit med om många konstiga fenomen.

Minnena med roserna på minnesplatsen. Vårda dem ömt. De låter underbara. *kramar*

Av: Milla

Milla — Mon, 06 Jul 2009 07:44:30 +0000

Ibland är det skitsamma om det nu skulle finnas en rimlig förklaring på fenomenet med rosorna. Det är känslan som du och din mamma fick vid strandkanten som betyder nåt. Jag tycker inte du ska känna att du behöver leta efter ett konkret svar. Du vet ju faktiskt redan…
Jag har inte ”sett” min älskade morfar, men jag vet att han har stenkoll på allt som sker i mitt liv och jag kan känna av hans stolthet och kärlek i vissa moment i vardagen. Får jag och Fredrik en liten son nu i höst så kommer han att heta Malte. Dels för att vi älskar namnet, dels för min del oxå som en hyllning.
Puss på dig!