Mogis del av stjärnhimlen

Var på loppis med M, J och N häromdagen och kom hem med dessa fynd, till det totala priset av 100:-! Fyra svarta tallrikar, en smidesljusstake, ett asiatisk-inspirerat ljus/ljusstake och ett par Muminstrumpor :)

Idag är ingen bra dag. Mamma har besök här, en kvinna som stannar till på fredag. En väldigt social kvinna som gärna pratar. Och jag orkar inte vara social. Det gick bra en stund, sen ville jag bara fly. Erbjöd mig att åka och handla för att få komma bort en stund. Och sedan jag kom hem igen har jag spenderat i princip hela tiden på mitt rum.

Jag är så stressad över flytten nu. Jag vill flytta, det är inte det. Det jag är stressad över är att det är fyra dagar kvar, och jag vill bara ha lugn och ro fram till dess. Även om jag är jätteglad över att få komma tillbaka till min lägenhet så är det en stor grej för mig, hela den här flyttkarusellen. Det är så mycket som behöver samordnas, trots att det är relativt få grejer som ska flyttas. Hyra av lastbil, ragga folk som kan hjälpa till att bära, fixa fram en pirra till tvättmaskinen, packa alla saker… Det enda jag har kvar av det är det sistnämnda. Har packat mycket, men inte allt.

Och det är jag stressad över. Jag vet att jag kommer hinna klart, det är inga problem. Men jag behöver lugn och ro för att kunna göra det. Och det har jag inte nu.

Har haft mycket ångest idag, mer än vad jag har haft på länge. Och allt har inte med besöket att göra, även om det är en bidragande orsak. Inte kvinnan i sig, bara det att det är en person mer här i lägenheten, som gör mig stressad. Har hört henne och mamma prata på balkongen hela kvällen, och har bara velat ha det tyst, tyst, tyst! Vill bara vara ifred.

(Och jo, jag fick svar på min fråga jag skrev om i förra inlägget. Svaret i sig säger att min tolkning var fel. Om jag tror på det svaret? Jag vet inte. Det kanske är så som det sägs, kanske inte. Jag är inte helt övertygad. Det är något med svaret som får mig att känna att det inte är helt sant. Inte en uppenbar, klar lögn, men en slags tillputsad sanning. Jag vet inte, kanske borde jag ta svaret precis för vad det är, helt ordagrant, men jag läser in saker mellan raderna. Det skulle kunna vara precis som det står, men något säger mig att det inte riktigt är så. Det finns mer. Men jag tänker inte lägga mer energi på det. Om det är som jag misstänker så kommer den personen upptäcka det också, förr eller senare. Och då är det inte mitt problem. Det här är personens val och därför får personen stå för det och ta konsekvenserna. I slutändan är det jag som går segrande därifrån.)

Jag är medveten om att mina läsare troligen inte alls förstår vad det är jag pratar om, men jag vill inte gå in på det mer detaljerat än såhär. Gör jag det hänger jag ut personer, och det är inte min avsikt. Det jag vill är att ventilera, om så bara med mig själv. Jag är inte ute efter att någon ska hålla med eller säga emot mig. Jag behöver bara få ur mig mina tankar. Släpper jag inte ut det blir ångesten bara värre. Och det här är min blogg, min plats att ha åsikter på. Om någon tycker det är fel, må så vara. Då behöver man inte läsa här mer. Jag skriver inte här för att få andra att tycka som jag, för att locka tusentals läsare, för att klättra på topplistor, för att tjäna pengar. Jag tjänar inte ett öre på min blogg, och är fullkomligt nöjd med det. Jag vill bara ha en plats där jag kan få vara jag.

Som sagt – dålig dag idag. Blir positivare inlägg när jag mår bättre. Jag kommer tillbaka med nya krafter. Tills dess – ta mig för den jag är. Även de dåliga sidorna. Jag är inte mer än människa…

Har fått reda på lite intressanta saker idag. Det har fått mig att lägga ihop två och två. Och är det som jag tror, så finns det en person som har missbedömt mig å det grövsta. Det enda jag väntar på nu är ett svar. Och jag hoppas verkligen att jag tror fel. Men jag kan inte se så många andra möjligheter, tyvärr. Så om jag får ett svar, och det är ett ärligt sådant, lär det mest vara en bekräftelse på att jag tror rätt. Och det vill jag inte. För då är en annan person inblandad också, och jag orkar inte gå igenom helvetet där en gång till för att bevisa min oskuld. Det räcker med en gång.

Jag tycker inte om personer som medvetet förstör för mig. Inte alls. Det är därför jag så innerligt hoppas på att jag har fel den här gången. Att det finns en annan anledning.

Och på tal om något helt annat, här är bildbeviset på rosorna som ligger som ett kors:

De dagar jag mår dåligt ”isolerar” jag mig helst. Jag orkar inte prata med någon och vill inte höra omvärldens ljud. Jag kan bli fruktansvärt stressad av helt vanliga ljud såsom regnet, bilar som kör förbi, steg i trapphuset etc.

Däremot lyssnar jag gärna på musik. Då kan jag själv styra över vilken sorts ljud jag vill ha i mina öron. Och det ska vara med hörlurar. Har jag hörlurar ger det dubbel effekt, eftersom de också stänger ute de ljud jag för stunden inte klarar av.

Jag har vissa låtar jag vid dessa tillfällen hellre lyssnar på än andra. Vad som helst funkar inte. Det finns särskilt en låt jag kan lyssna på om och om igen. Texten ger mig ny styrka och påminner mig om att jag inte befinner mig i det här helvetet ensam. Det ger mig en liten, men ändå existerande känsla av trygghet. Jag är inte ensam.

Låten ifråga är skriven och framförd av Jonas Gardell, och heter just ”Du är inte ensam”. För er med Spotify finns den att lyssna på [ här ]. Försökte hitta den på YouTube också, men där fanns den inte.

Här har ni texten:

Det finns de som gjort dig illa
och det finns de som inget vet
Det finns de som gjort en grej av
att skrika ut din hemlighet

Det finns de som stal din stolthet
det finns de som tog ditt mod
och de som ingenting förstod

Och dig som ingen känner
dig som ingen ser
du som saknar vänner
och knappt vill andas mer
Hör på mig, min kära
hur ska jag få dig att förstå?
Du måste resa dig och gå

Du är inte ensam
det finns nån som går med dig
Han vill att du ska veta
att han har det som du
som du

Vägen tom och öde
gryningsljuset klart
Du står vid busshållplatsen
och bussen kommer snart
Nu lämnar du allt gammalt
här tar din barndom slut
Nu tar du vägen ut

Och när du har rest dig
vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom

Och allt de ville ge dig
har du rivit och förstört
Allt de hade att säga
har du redan hört

Men du är inte ensam
det finns de som följer dig
De vet hur det är
för de har själva varit där
De har själv varit där

Det finns nåd för nya världar
mycket större än den här
Nya skapelser och tider
nåd för allt som blir och är

Och alla deras lögner
betyder ingenting
Tro mig när jag säger
skammen var aldrig din

Du är inte ensam
det finns de som går med dig
Du är aldrig ensam
det finns de som följer dig
Du är inte ensam
det finns de som vet hur det är
Nej, du är aldrig ensam
de har själva varit där
de har själva varit där

Och när du har rest dig
vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom

Ibland är det så skönt att ha ett sådant jobb som jag har. Är inte låst till en specifik plats eller specifika tider. Jo, min schemalagda tid är jag förstås ”låst” till. Och passen börjar och slutar alltid hemma hos Gosungen. Fast det är sällan jag är på plats mellan de exakta klockslag då mina arbetspass börjar och slutar. Gosungens mamma och bonuspappa har nämligen infört nån slags ”flex”, de kan t.ex. be mig komma en timme senare här och låta mig sluta tidigare där. Jag får fortfarande betalt för min schemalagda tid, och de har rätt att ha assistent dessa timmar. Men ibland väljer de själva att låta oss assistenter få flexa lite. :) Jag räknar dock alltid med att jobba de timmar jag har på mitt schema, blir det ändringar som är till min fördel så ser jag det som en bonus.

Dock är det ett givande och tagande, eftersom jag brukar ställa upp när de behöver barnvakt. Har nog aldrig sagt nej när de har frågat, under de 4½ år som jag har haft hand om Gosungen. Ska vara barnvakt i början av augusti nu närmast.

Men som sagt, när jag jobbar är jag fri att göra i princip vad som helst med Gosungen. Shoppa? Visst, Gosungen hänger med. I klädaffärerna gör hon sitt bästa för att riva ner så många klädesplagg som möjligt (och jublar när hon lyckas). IKEA? Gosungen älskar det. Får hon bara en gul kasse är hon fullkomligt nöjd. Storhandla? Inga problem. Köra ett pass i tvättstugan? Absolut, Gosungentycker det är jätteroligt att hjälpa till att plocka i och ur tvätt. Träffa vänner? Självklart, Gosungen är grymt social och gillar att träffa folk. Sen hittar vi förstås på saker som bara är för henne också. Men jag kan liksom förena nytta med nöje om det är så. Som när vi packade flyttkartonger häromdagen. Det är så skönt att slippa vara bunden till tråkiga rutiner (visst, vi ska äta frukost/lunch/middag och jobbar jag dag så bör Gosungen vila en stund också, men det finns inga specifika tider för det, vi tar det som det kommer helt enkelt… är vi hungriga äter vi, är Gosungen trött vilar hon).

Idag har Gosungen och jag gjort följande:

• Haft låååång lördagsfrukost (yoghurt & banan för Gosungen, kaffe för mig som redan ätit hemma)
• Suttit i solen på verandan och ”läst” tidningen (Gosungen har massakrerat den till småbitar som hon så snällt har erbjudit mig med ett ”varsågod” och ett leende)
• Åkt bil hem till min lägenhet, jag bor här nu i helgen eftersom R är bortrest (Gosungen har klappat Sissa och matat henne med morot, skrivit på datorn och kollat på tv)
• Åkt tillbaka hem till Gosungen, ätit lunch (våfflor, Gosungen smällde i sig nästan två hela!)
• Gosungen har vilat, själv, i dryga halvtimmen
• Under tiden Gosungen vilade satt jag i solen på verandan med en kaffekopp i näven och bara njöööt
• Suttit i soffan, gosat och kollat på film
• Suttit ute på verandan igen, i skuggan den här gången, och kastat leksaker (Gosungen kastade, jag hämtade…)
• Suttit i soffan igen, jag gjorde flätor på Gosungen
• Gosungen med familj åkte iväg på middag, jag fick sluta tre timmar tidigare

Sämre arbetspass kan man ha va? Hela dagen har vi bara gjort vad som fallit oss in, det vill säga vad Gosungen har haft lust att göra. Den lilla utflykten hem till mig var förvisso på mitt initiativ, eftersom jag kom på att jag hade glömt ge Sissa ögondroppar imorse. Men det har liksom inte varit minsta antydan till stress. Hur skönt som helst.

Imorgon är jag ledig, men på måndag är det dags för ännu ett härligt arbetspass!

Har världens träningsvärk idag. Först fattade jag inte alls var den kunde ha kommit ifrån, jag har väl inte gjort nåt ovanligt? Bara jobbat, och det brukar jag ju inte få träningsvärk av? Jobbat. Ja just det. Igår tog jag med Gosungen hem till mig (mammas lgh) för att jag ville förena nytta med nöje och packa lite. Gosungen gillar att rota med grejer, så jag tänkte att hon kunde ”hjälpa” mig lite. (Och hon tyckte såklart att det var jätteroligt.)

Problemet är att det inte finns någon hiss här. Det är alltså en trappa man måste upp för. Sexton trappsteg. Och jag tänkte att det var ju lättare att dra upp rullstolen med Gosungen i, istället för att först lyfta ur henne, bära upp henne, låsa upp dörren med en 18-kilos Gosunge i famnen, bära in henne till soffan och sätta henne där, gå ner för trappan igen och dra upp rullstolen. Halvvägs upp i trappan insåg jag att det inte var en så bra idé trots allt, det var tungt som fan. Men då var det lite sent att ångra sig, så det var bara att dra upp henne den sista biten också.

Man kan ju tycka att jag lärde mig något av mitt misstag. Nejdå. När vi skulle ner igen tänkte jag ”äh, det är alltid lättare nerför, då behöver jag bara hålla emot”, och började gå ner, med Gosungen i rullstolen. Ja, just det. Den här trappan svänger, och trappstegen är således bredare i ena änden och smalare i andra. Rullstolens bakre hjul är stora, och går inte att svänga i sidled. Alltså hamnade vi snett i trappan, och Gosungens fötter var nära att fastna under ledstången. Krångel för att få rullstolen längre ut i trappan. Inte bara en gång, utan tre-fyra gånger.

Nåja, ner kom vi. Bara för att inse att det spöregnade ute. Paraplyet låg såklart uppe i lägenheten. Min första tanke var ”men fan, måste jag upp och ner med rullstolen en gång till?!”. Sen insåg jag min egen dumhet. Herregud, Gosungen kan faktiskt sitta själv i trappuppgången den minut det tar att springa upp och hämta paraplyet. Sagt och gjort, på med rullstolens bromsar, förklara för Gosungen att hon fick sitta och vänta lite medan jag sprang upp. Springa uppför trappan och prata med Gosungen samtidigt eftersom hon sitter och ropar på mig. Låsa upp dörren, in och hämta paraplyet, låsa dörren igen, och springa nerför trappan.

Gosungen tittade mycket roat på mig där jag kom flåsandes nerför trappan. Nåväl. Krångla upp paraplyet, inomhus såklart eftersom det endast finns mycket lite ”tak” utanför porten, och jag tänkte försöka undvika att vi blev blöta. Öppna porten, krångla ut rullstolen, mig själv och det uppfällda paraplyet. Gå till bilen? Nej, vi var ju tvungna att gå till soprummet som ligger vid porten bredvid. Gosungen överraskade nämligen med en mindre väldoftande blöja under tiden vi befann oss i lägenheten, och den ville jag inte ha liggande tills jag kom hem igen.

Fick gå närmast dubbelvikt för att både jag och Gosungen skulle få plats under paraplyet. Småspringa för att vara ute kortast möjliga tid i spöregnet. Insåg då att jag hade foppatofflor på mig. Jaha. Bara att försöka undvika att springa i vattenpölar. Oerhört lätt när man springer dubbelvikt samtidigt som man skjuter en rullstol framför sig. Slänga soppåsen, springa till bilen. Nästa problem. Hur lyfter man ett barn från en rullstol in i bilen samtidigt som man håller i ett paraply? Det gör man inte. Alltså – med en hand lossa alla spännen och övrigt som Gosungen sitter fast med i rullstolen, samtidigt som man försöker hålla paraplyet någorlunda rakt över sig själv och rullstolen. Fälla ihop paraplyet och slänga in det på bilgolvet, få in Gosungen fort som attan i bilen och spänna fast henne där. Känna hur regnet blöter ner min rygg och mina ben. Sådär, dags att åka.

Nä, just det. Rullstolen ska ju med. Fälla in bålstöden, fälla upp fotstödet, fälla ner handtaget. Öppna bakluckan. Lyfta in den tunga rullstolen. Stänga bakluckan och springa till förarsidan för att slänga sig in i bilen. Kasta en snabb blick i backspegeln bara för att inse att jag ser ut som en dränkt katt.

Nåja. Vi kör mot Gosungens hem, och jag börjar fundera på hur blöt jag kommer bli när jag ska göra om samma procedur omvänt, med att få ut rullstolen och Gosungen ur bilen. Men självklart slutar det regna när vi kommit mindre än en kilometer. Och när vi börjar närma oss huset Gosungen bor i skiner solen. Naturligtvis.

Och jag undrar varför jag har träningsvärk idag?!

090702:

 

Skulle åka en "snabb" sväng till Panduro. Det första som händer är att bussen pajar så vi måste byta...

 

 

Där står den trasiga bussen. Resten av resan gick utan problem, men totalt tog det typ 30 min längre tid än det skulle. Suck!

 

070705:

 

 

 

 

 

På hemväg. Vid busshållplatsen är det en stor sådan här buske, och det var fullt av humlor som surrade. Lyckades fånga en på bild, om än en suddig sådan.