Klockan har nyss passerat midnatt och det är lördag. Idag är det alla hjärtans dag, men inte bara det. Världens mest fantastiska systerson (MIN!) fyller 18 år idag och blir myndig. Jag fattar inte vart alla dessa år har tagit vägen, minns ju när han föddes. Betyder det att jag håller på att bli gammal?! Men i vilket fall som helst, han är underbar och jag hoppas att jag kan få fira med honom vid tillfälle. Typ gå ut och dricka öl eller nåt. Känns skitskumt att han FÅR göra det nu. Min lilla prins! Lilla och lilla förresten, han växte om mig för flera år sen redan… ;)

Jag har lovat honom att vi ska åka och ”hälsa på” hans morfar vid tillfälle också, dvs åka ut till havet där han är begravd, till minnesplatsen jag och mamma har för honom. Systersonen har tagit sin morfars död så otroligt hårt, jag tror nästan han är den som har tagit det hårdast. Han har sagt flera gånger att han vill se platsen där hans morfar vilar, att han vill ha ett ställe att gå till. Det har gått dryga två år nu, och han har inte fått göra det än. Så jag måste ta tag i det. Det är det minsta jag kan göra för honom. Han älskade sin morfar över allt annat, och jag vet att den kärleken var så ömsesidig den bara kunde vara. Så det gör så ont i mig att se systersonen ledsen. Min sorg är stor, men hans är större.

Strax efter att pappa dog så var min syster, systersonen, systerdottern och barnens mormor (jag och mina syskon har inte samma mamma) i lägenheten för att få lite minnessaker och annat de kunde tänkas vilja ha eller behöva. Att se systersonen gå runt i rummen, bland alla saker som var hans morfars, var ingen lätt syn. Han la på en mask utåt, men jag såg i hans ögon att det var fruktansvärt jobbigt för honom. Samtidigt tror jag att han behövde få vara där. Han fick plocka precis vad han ville, och det gjorde han också. Det fantastiska var att se honom gå och plocka små saker som han nog egentligen inte hade någon användning för, men som han ville ha för att de betydde något. Och det var det viktigaste. I våra ögon var det kanske onödiga småprylar, men i hans ögon var det minnen av morfar. Med de sakerna kan han ha en bit av sin morfar med sig hela tiden. Och det vet jag att hans morfar hade velat också.

Systersonen bär på mycket för att vara så ung, men jag hoppas att ett besök hos hans morfar kan lätta lite på den bördan. Det kan bli ett slags avslut för honom. Att få sitta en stund vid strandkanten, på klipporna, och höra vågorna plaska. Att få känna morfars närvaro. Att få kasta en blomma i havet som gåva till morfar. Vi kan vara där så länge han vill. Vi kan kramas och gråta tillsammans. Eller bara vara sida vid sida, tysta och fundera. Han får bestämma. Jag tar honom dit, sen är det han som avgör vad som ska hända och hur lång tid det tar.

Jag funderar på om vi kanske ska åka dit på pappas födelsedag. Det är en så symbolisk dag. Får fråga systersonen vad han vill. Det är om 10 dagar, så han har en stund på sig att tänka. Nu däremot ska jag krypa ner under täcket och försöka sova lite. Ska jobba hela helgen med gullungen!

Och ja, jag SKA försöka bli bättre på att uppdatera här oftare. Påminn mig! Jag tänker oftast ”men jag skrev ju nyss” och när jag sen tittar efter så har det gått en vecka. Och fortsätt skriv söta kommentarer i gästboken så kanske det hjälper också ;) Puss på er!