Mogis del av stjärnhimlen

Idag är det pappas födelsedag. Den tredje utan honom. Imorgon är det två år och tre månader sen han somnade in. På ett sätt känns det som att tiden har rusat fram, på ett annat känns det som att det var alldeles nyss det hände. Men idag har varit den bästa av de tre födelsedagarna.

Dagen har gått i ett för mig. Jobbade 7-15, sen åkte jag direkt och hämtade upp min älskade systerson. Jag skickade sms till honom förra veckan och frågade om han ville åka med mig och hälsa på sin morfar idag. Det ville han. Vi har inte träffats sen i somras, även om vi såklart har haft kontakt på annat sätt under den tiden. Men när jag såg honom komma gående var det som att se sig i en spegel. Vi är väldigt lika, han skulle likaväl kunna vara min lillebror. Det finns så mycket av hans morfar i honom.

I famnen hade han en bukett blommor. Han berättade att han hade träffat på några kompisar när han just hade köpt blommorna, och de hade skojat och frågat om han skulle träffa en tjej. ”Nej, jag ska hälsa på min morfar” hade han svarat. Då visste inte kompisarna riktigt vad de skulle säga.

Under resan till minnesplatsen pratade vi mycket om hans morfar. Han hade, som jag anat, många frågor om vad som egentligen hände. Äntligen fick han svar på dem. Jag var också noga med att berätta att allt gick så lugnt till. Hans morfar var aldrig rädd eller orolig i slutet, inte så länge jag och mamma fanns vid hans sida. Att han nog inte själv visste hur illa det var, utan att han trodde att han skulle återhämta sig. Då berättade systersonen att han hade skickat ett sms till sin morfar, samma vecka som han somnade in. Han hade frågat om morfar ville att han skulle vara där, och hade fått svaret ”Nej, det behövs inte, jag är snart pigg igen”.

Sen pratade vi också om sista gången de träffades, då de spenderade en dag tillsammans på Grönan. Det var bara några månader innan han dog. Jag sa att det var ett bra sista minne att ha, att jag tror att han mår bäst av att minnas morfar så. Han hade inte känt igen morfar den sista tiden, det var mest bara ett skal av honom som fanns då. Den evigt ordvitsande och glada personen fanns inte kvar i det skalet. Nog för att systersonen hade klarat att se det, men minnena hade blivit jobbigare då.

När vi väl kom fram till minnesplatsen lät jag systersonen styra. Vi stod länge sida vid sida och bara tittade ut över havet. Pratade lite om morfar, både glada och mindre glada minnen, men mest stod vi tysta. Då och då kom det en ny fråga från systersonen, som han fick svar på. Men det kändes så skönt att vi bara kunde vara. Det var som att tiden stod stilla, det fanns inga krav. Det enda som hördes var våra andetag, vågor som skvalpade, is mot klippor, susande i vassen. Jag vet inte hur länge vi stod så. Det kanske var tio minuter, kanske fyrtiofem. Men tiden var oviktig.

Sen frågade systersonen var han skulle lägga buketten. Då det var så mycket snö vågade vi oss inte för nära strandkanten, eftersom vi inte visste riktigt hur långt upp vattnet nådde under snön. Jag sa att det inte spelar någon roll var buketten låg, bara han hittade ett ställe som kändes bra för honom att lägga den på. Efter lite funderingar gick han några meter åt sidan, till en av klipporna. Strax nedanför klippan grävde han försiktigt en grop i snön, och placerade buketten där. Efter det skrev han sin morfars namn i snön på klippan. Det var en så fin gest. Först tänkte jag ta kort på det, men sen kände jag att nej, det här är ett minne han och jag ska bevara inom oss. Det ska inte beskådas av andra. Det här var hans stund med morfar.

Vi stod kvar ytterligare en stund, och jag visade honom en underbar bild på hans morfar. Den finns att se här på hemsidan, under ”Familj”, scrolla längst ner på den sidan så kan ni se den. Systersonen kunde inte låta bli att skratta när han såg den, för det var precis sådär galen hans morfar var. Den bilden speglar honom så fantastiskt bra. En dag ska jag låta systersonen läsa det som står där om hans morfar. Inte än, men när tiden är inne och han är redo så ska han få läsa. Det är en jobbig text att läsa, och jag tror att han måste få sortera alla sina tankar först och landa i det som är nu.

När vi kände att våra fötter hade börjat förvandlas till is, och då mörkret så smått börjat falla, så vände vi tillbaka till bilen. Under hemresan sa vi inte mycket, men det behövdes inte heller. Systersonen hade många intryck och tankar att bearbeta, och jag lät honom göra det. Men nu känns det som att han äntligen har fått det avslutet han har längtat så efter. Han har fått en plats att gå till, en plats som bara några få känner till. Han har äntligen fått ro. Och han fick det på den bästa av dagar – hans morfars födelsedag.

Ibland kommer lite djupare tankar. Jag mår bra nu, har ingen downperiod just nu. Så ni behöver inte oroa er :) Men det dök upp en sak ganska nyligen som fick mig att fundera lite. Då det är för personligt att lägga upp det publikt här, så väljer jag att lägga det i ett LÅST INLÄGG (Släktskap eller inte?). Senaste lösenordet gäller. Har du inte lösenordet och vill läsa, skicka ett mail eller skriv ett privat inlägg i gästboken.

I övrigt så är det ganska lugnt just nu. Fick hoppa in och leda mammas kör igår då deras körledare fick förhinder. Det gick kanonbra, och de är så duktiga! Jag har vikarierat som körledare där innan, och det har verkligen hänt saker sen sist. Kören har utvecklats mycket, och de lär sig mycket lättare nu. De var inte dåliga förut, inte alls, men man fick ofta traggla saker många gånger innan det satt som det skulle. Nu räckte det oftast med att jag visade dem en gång, och så blev det rätt. Fortfarande inte perfekt, men riktigt, riktigt bra! Så de timmarna igår kväll bara flög iväg. Hur kul som helst!

Jag har för övrigt konstaterat att det nog är dags att börja använda lift när man ska lyfta Gosungen nu. Vet inte riktigt vad hon väger, men någonstans mellan 25-30 kg är det allt. Och jobbar man en hel helg blir det MÅNGA lyft. Om jag ska göra en grov uppskattning så är det nog runt 40 lyft om dagen, och då räknar jag inte alla ”smålyft” där man rättar till hennes sittställning osv. I söndags kväll hade jag grymt ont i ryggen när jag kom hem, och det sitter kvar än. Antingen så har jag lyft fel, eller så är det helt enkelt för många tunga lyft. Jag skulle tro att det är en kombination.

Det finns en lift hemma hos Gosungen, de fick hem den för ett tag sen. Men vi har inte testat den än, eftersom det än så länge har gått bra att lyfta henne ändå. Det GÅR fortfarande att lyfta henne enbart med egen kraft, men det kommer inte gå så länge till. Så det är nog bra om vi vänjer henne vid liften, så att hon har accepterat den när det inte går att lyfta henne själv längre. Ska prata med hennes mamma om det imorgon när jag jobbar.

Nu ska jag hoppa in i duschen , sen blir det en kväll framför tv’n skulle jag tro. Ska försöka vila ryggen så mycket det går, så jag klarar av jobbet imorgon. Glöm inte bort gästboken nu ;) Puss på er!

Klockan har nyss passerat midnatt och det är lördag. Idag är det alla hjärtans dag, men inte bara det. Världens mest fantastiska systerson (MIN!) fyller 18 år idag och blir myndig. Jag fattar inte vart alla dessa år har tagit vägen, minns ju när han föddes. Betyder det att jag håller på att bli gammal?! Men i vilket fall som helst, han är underbar och jag hoppas att jag kan få fira med honom vid tillfälle. Typ gå ut och dricka öl eller nåt. Känns skitskumt att han FÅR göra det nu. Min lilla prins! Lilla och lilla förresten, han växte om mig för flera år sen redan… ;)

Jag har lovat honom att vi ska åka och ”hälsa på” hans morfar vid tillfälle också, dvs åka ut till havet där han är begravd, till minnesplatsen jag och mamma har för honom. Systersonen har tagit sin morfars död så otroligt hårt, jag tror nästan han är den som har tagit det hårdast. Han har sagt flera gånger att han vill se platsen där hans morfar vilar, att han vill ha ett ställe att gå till. Det har gått dryga två år nu, och han har inte fått göra det än. Så jag måste ta tag i det. Det är det minsta jag kan göra för honom. Han älskade sin morfar över allt annat, och jag vet att den kärleken var så ömsesidig den bara kunde vara. Så det gör så ont i mig att se systersonen ledsen. Min sorg är stor, men hans är större.

Strax efter att pappa dog så var min syster, systersonen, systerdottern och barnens mormor (jag och mina syskon har inte samma mamma) i lägenheten för att få lite minnessaker och annat de kunde tänkas vilja ha eller behöva. Att se systersonen gå runt i rummen, bland alla saker som var hans morfars, var ingen lätt syn. Han la på en mask utåt, men jag såg i hans ögon att det var fruktansvärt jobbigt för honom. Samtidigt tror jag att han behövde få vara där. Han fick plocka precis vad han ville, och det gjorde han också. Det fantastiska var att se honom gå och plocka små saker som han nog egentligen inte hade någon användning för, men som han ville ha för att de betydde något. Och det var det viktigaste. I våra ögon var det kanske onödiga småprylar, men i hans ögon var det minnen av morfar. Med de sakerna kan han ha en bit av sin morfar med sig hela tiden. Och det vet jag att hans morfar hade velat också.

Systersonen bär på mycket för att vara så ung, men jag hoppas att ett besök hos hans morfar kan lätta lite på den bördan. Det kan bli ett slags avslut för honom. Att få sitta en stund vid strandkanten, på klipporna, och höra vågorna plaska. Att få känna morfars närvaro. Att få kasta en blomma i havet som gåva till morfar. Vi kan vara där så länge han vill. Vi kan kramas och gråta tillsammans. Eller bara vara sida vid sida, tysta och fundera. Han får bestämma. Jag tar honom dit, sen är det han som avgör vad som ska hända och hur lång tid det tar.

Jag funderar på om vi kanske ska åka dit på pappas födelsedag. Det är en så symbolisk dag. Får fråga systersonen vad han vill. Det är om 10 dagar, så han har en stund på sig att tänka. Nu däremot ska jag krypa ner under täcket och försöka sova lite. Ska jobba hela helgen med gullungen!

Och ja, jag SKA försöka bli bättre på att uppdatera här oftare. Påminn mig! Jag tänker oftast ”men jag skrev ju nyss” och när jag sen tittar efter så har det gått en vecka. Och fortsätt skriv söta kommentarer i gästboken så kanske det hjälper också ;) Puss på er!