Som jag har väntat! Sedan jag fick kallelsen från sjukhuset för en dryg månad sen har jag räknat dagarna. Och ni som har mig på Facebook och MSN har sett nedräkningen även där den senaste tiden. Och nu är det bara några timmar bort! Om knappt åtta timmar sitter jag i väntrummet och väntar på min tur. Den här månaden har känts så otroligt lång, men så blir det väl när man väntar på något. Jag har inte riktigt greppat att det äntligen är dags. Har duschat och skrubbat med Descutan, så nu är jag så ren jag bara kan bli. Det blir en omgång imorgon bitti också, sen är jag redo.

Inför förra operationen var jag så nervös att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på. Jag var livrädd för hur det skulle kännas, hur jag skulle må både under och efter operationen. Då ville jag bara backa ur och skita i alltihop. Men den här gången VET jag. Det som är mest obehagligt är egentligen bedövningen. Det är lite obehagligt när de lägger snittet också, då känner man hur handflatan liksom delar sig. Det gör inte ont, men det känns riktigt skumt. Sen är det lite obehagligt när de skär av ligamentet som löper tvärs över handleden, det känns ungefär som när man skrapar tandsten. Men bedövningen är det enda som faktiskt KÄNNS. Inte själva sticket, men när medlet sprutas in… ni som någon gång har varit hos tandläkaren och fått bedövning där vet vad jag pratar om.

Nu är jag bara så förväntansfull. Inte så att jag längtar efter att ligga där på operationsbordet, eller smärtan efteråt, eller det gigantiska bandaget, eller suturtagningen… men jag längtar efter tiden som kommer då handen är läkt. Det är en så fantastisk känsla att slippa alla dessa domningar! Jag har haft ont en del i vänsterhanden och har det ibland än. Tummen gör riktigt ont när jag gör vissa rörelser, och vid 3-4 tillfällen har jag haft ont i hela handen. Inte bara en ömhet, utan det har varit precis samma smärta som det var före operationen. Samma smärta jag har i den sjuka handen. Det gör mig lite fundersam. Jag är inte orolig, för troligen är det helt normalt att det kan bli så, men för säkerhets skull ska jag fråga på sjukhuset imorgon. Att det fortfarande ömmar över ärret är jag inte ett dugg orolig för, det vet jag att det kan göra i flera månader till. Det är dessutom inget problem, jag klarar en del tryck. Om jag till exempel trycker med fingrarna kan jag ta i ganska ordentligt innan det känns. Men om jag ska ta mig upp från sittande på golvet, och liksom sätter handflatorna mot golvet och skjuter ifrån för att komma upp, så gör det ont. Det krävs alltså ganska mycket kraft för att framkalla smärta. Det är bara den andra smärtan jag inte riktigt kan släppa funderingarna på. Men troligen så är det inget farligt.

Nu ska jag gå ut och ta kvällens sista cigg. Sen får jag inte röka igen förrän efter operationen. Jag får heller inte äta någonting efter midnatt. Däremot får jag dricka mitt älskade kaffe imorgon bitti. Tyvärr utan mjölk, och då är det inte lika gott, men jag behöver mitt koffein! Kaffe GÅR att dricka svart, men är godast med mjölk.

Uppdaterar nog en sväng imorgon när jag är tillbaka från sjukhuset. Med handen i stooooort paket :) Puss på er så länge!