Mogis del av stjärnhimlen

Om en oerhörd lättnad.

För tolv timmar sen klev jag in i det första väntrummet på sjukhuset. Hann knappt sätta mig innan jag blev uppropad, nästan 10 min före utsatt tid. Fick gå in i omklädningsrummet och svida om till den urtjusiga sjukhusstassen – en urtvättad, formlös, lång, vit skjorta, en blå operationsrock och grå korviga strumpor. Synd att jag inte hade kamera med mig in, det hade varit en fantastisk syn, haha. Sen blev jag hämtad och lotsad in i nästa väntrum.

Hann läsa några sidor i en skvallertidning innan narkosläkaren kom och drog formalia med mig. Jag skulle ju inte sövas, men det är standard att det är narkospersonal med under operationen OM det skulle behövas. Sen gick han, och så hann jag läsa en sida till innan det kom en sköterska med piller jag skulle ta i förebyggande syfte. Två starka Alvedon och en Voltaren. Svepte min lilla cocktail och hann lyfta på tidningen lagom till att kirurgen kom in och kollade läget. Hon frågade om jag ville ha lugnande innan, men jag klarade ju av det förra gången utan, så jag valde att avstå. Men hon sa att om jag ändrade mig när jag väl låg på operationsbordet skulle jag säga till så skulle de sätta kanyl i så fall. Kändes bra att veta. Jag frågade också om värken jag har känt i vänsterhanden, och hon sa att i och med att ligamentet som delades vid operationen har växt ihop och nu är något längre än innan, så är jag mer rörlig i tummen än vad jag varit innan. Anledningen till att det gör ont är för att ligamentet inte riktigt har anpassat sig än, men det var helt normalt.

Sen gick hon iväg för att förbereda det sista i operationssalen, och några minuter senare blev jag hämtad av en sköterska. På vägen kompletterades min stass med en accessoar i form av en oerhört flashig blå mössa. Uppiffad till max klev jag så in i operationssalen och fick hoppa upp på scenen, dvs operationsbordet. Omsvärmad av en kirurg och fyra sköterskor som såg till att allt kändes bra. Fick frågan igen om lugnande, men avböjde även den här gången. Sen fick jag ligga och sträcka armarna åt varsitt håll medan jag utrustades med en blodtrycksmanschett på vardera överarm, samt en ”strumpa” på högerarmen. Efter det tvättades min högerhand noga, och sen la kirurgen bedövningen, vilket var lika obehagligt som jag mindes det från förra gången.

Då hade ännu inte det gröna operationsskynket satts upp, så jag passade på att kika när de fyra sticken var avklarade (vägrade titta innan, sprutor är ingen hit). SHIT vad handen såg ut! Det blödde ur de fyra injektionshålen och bedövningen gör att det liksom svullnar upp. Så i handflatan hade jag fyra ”bulor”, såg helt groteskt ut. Sen när bedövningen hade börjat verka sattes så skynket upp och kirurgen klämde lite i handflatan för att se så att jag verkligen var bedövad. Och det var jag, kände att hon rörde vid handen men inte mer än så.

Sen var det dags att skapa blodtomt fält, vilket gjordes genom att de satte ett högt tryck på blodtrycksmanschetten, ungefär så hårt att jag trodde armen skulle gå av, och en gummilinda lindades hårt runt underarmen. Det var inte alls behagligt! Inte värre än bedövningen, men inte mycket bättre. Sen satte huvudattraktionen igång. Samma skumma känsla när handflatan liksom delade sig, men ingen smärta. Tyckte det gick fortare den här gången. Sen var jag å andra sidan mer förberedd och visste vilka moment som skulle komma när, plus att jag var så otroligt trött (sov bara en knapp timme inatt) så jag nästan slumrade till. Var så avslappnad att narkossköterskan som satt på min sida av skynket frågade mig flera gånger om jag mådde bra. Och det gjorde jag! Blev nästan lite förvånad  när kirurgen sa att hon nu satte näst sista stygnet. Redan färdigt?

När jättebandaget var på plats fick jag åter komma till väntrum nr 2, och det efterlängtade fikat! Hade druckit en snabb kopp kaffe imorse, men kaffe utan mjölk är inte särskilt gott. Hungrig som en varg var jag också, så de två ostmackorna jag fick smakade ljuvligt. Satt där och filosoferade en stund under en filt, och sedan kom kirurgen med alla papper jag skulle ha med mig hem. Ett papper till distriktssköterskan om suturtagning den 17 dec, en patientenkät som ska tillbaka till sjukhuset om 2-3 veckor, instruktioner om rörelseträning för handen, och så läkarintyget. Hon frågade mig innan operationen hur länge jag trodde jag behövde vara sjukskriven, och jag kände att det nog behövs minst 6 veckor, kanske till och med 8. Men hon sjukskrev mig i alla fall till 17 januari, vilket är 6 veckor. Efter det, om jag känner att jag behöver 2 veckor till, så tar jag det via min husläkare.

Och nu är jag hemma igen, mycket nöjd över dagen. Ont har jag, men jag har just petat i mig omgång två med Alvedon/Ipren, och då är smärtorna på en klart hanterbar nivå. Har för mig att jag inte kunde använda vänsterhanden alls första dagen, men nu har jag suttit och skrivit hela det här inlägget med båda händerna. Det känns förvisso, men det gör inte jätteont. Svullen är jag dock, fingrarna ser ut som små prinskorvar! De är liksom nästan jämntjocka hela vägen. Minns inte att det var så med vänsterhanden, men mamma hävdar att det var det, så jag har nog bara förträngt det. Summa summarum så är jag jätteglad för att det äntligen är gjort nu. Jag har sett fram emot det här sen i början av augusti, då jag fick veta att jag var beviljad operation. Och nu, fyra månader senare, är båda operationerna avklarade. Så fantastiskt. Och jag märker redan skillnad på högerhanden! Det gör ont, men inte en enda domning har det varit.

Nu ska jag slänga mig i tv-soffan igen (har typ legat där hela dagen, men..) och titta på Bonde söker fru. Lite kvalitetstv såhär på kvällskvisten ;) Puss på er!