Idag har Linn varit här och fikat. Mycket trevligt! Det var nog två år sen vi sågs senast. Men det kändes som att det knappt hade gått någon tid alls! Det är så härligt med såna vänner, när man tar vid där man slutade senast utan att det känns konstigt. Visst har det hänt mycket i båda våra liv sen sist, men ändå var allt som vanligt på nåt sätt.

Linn och jag har känt varandra sen 1993, hon är en av mina äldsta vänner. Vår vänskap började trevande för ganska precis 15 år sen, närmare bestämt i november -93 då jag såg att hon hade satt in en annons i en tidning om att hon ville ha brevvänner. Jag skickade ett brev till henne, och vi fortsatte sedan brevväxla. Det blev ganska många brev, och det blev ganska intressant efter ett tag. Jag minns inte hur det började, men efterhand blev breven längre och längre. Jag minns att vi tyckte det kändes som att vi skrev en bok när breven låg på runt 15-20 sidor. Då kunde vi inte ana att det några år senare skulle handla om brev på flera hundra sidor. Det längsta brevet var på över 800 sidor! Helt sjukt mycket! Jag har sparat alla brev, och de tar upp ett antal papperskassar. Minns att vi vid ett tillfälle till och med kontaktade Guinness Rekordbok, och det var nära att vi kom med där, om vi bara hade orkat fullfölja processen. Men det dog ut någonstans längs vägen, och det är ju lite synd. Hade varit en kul merit att få figurera i den boken.

Våren 1995 träffades vi för första gången. Om jag inte minns fel var det någongång i mars. Det var lite omständigt att få till det mötet, då vi bodde 45 mil ifrån varandra; jag i Stockholm och hon i Kalmar. Men vi fattade tycke för varandra även irl, så att säga. Efter den gången tillbringade vi många skollov hos varandra! Det blev också många telefonsamtal, även om vi inte kunde ringa varandra så ofta som vi egentligen hade velat. På den tiden kostade det ju mycket mer att ringa rikssamtal än att ringa lokalsamtal, så vi utarbetade ett system att prata en gång i veckan i ungefär en timme, och så ringde vi varannan gång. Dessutom fick vi för oss att vi skulle spela in oss själva på band, som vi sedan skickade till varandra. Tillsammans med respektive kompisar flamsade vi loss totalt och sen skickades bandet, och mottagaren fick sig många goda skratt. Jag har senare lyssnat på en del av de banden (det blev ett antal genom åren), och det slår mig hur störda vi måste ha varit. Tänk er ett gäng tonåringar som flippar totalt – det var precis så det var.

Som om vi inte fick nog med flamsandet när vi befann oss på separata håll, så spelade vi även in oss när vi träffades. Det blev några ”radioprogram”, varav det mest minnesvärda är ”Minirättegången”. Jag skrattar än idag när jag hör det. Det går inte att beskriva graden av flummighet, man måste höra det för att förstå. Kommer jag någongång på ett sätt att få över det från kassettband till dator så lovar jag att lägga upp smakprov. Vi fick även för oss att sätta ny text på befintliga låtar, och det blev stördare än stördast. Ett exempel är ”När vi gräver guld i USA”, som i vår version hette ”När vi dödar pingviner” och handlade om hur vi åkte till Nordpolen för att titta på eskimåer och pingviner. Jag minns särskilt en textrad; ”Då hörs en röst från djupet: Finns det någon som kan hjälpa mig upp? Jag snubblade ju över en stor tupp! Hjälp mig så ska jag döda pingviner”…. enough said?

När vi sedan kom upp i vuxen ålder så gled vi nog ifrån varandra lite, i och med att det inte längre fanns skollov att ses på, plus att vi flyttade åt olika håll; jag till Borlänge och hon till Göteborg. Sedan har jag roat mig med att flytta runt halva Sverige (åtminstone känns det så), men hon har varit trogen samma stad hela tiden. Ändå har våra vägar korsats då och då, och vänskapen har fått den där lilla gnistan som behövts för att hålla den vid liv. Nu råkade hon befinna sig i Stockholm i några dagar, och eftersom det var så längesen vi sågs så var det extra kul att få hit henne på fika. Och som sagt så känns det som att de här två åren sen sist knappt har funnits. Nu har jag dessutom lovat att jag ska ta mig ner till Götet snart och hälsa på henne. Och det tänker jag hålla! Det ska inte behöva dröja två år till nästa gång :)

Idag har alltså varit en bra dag! Förutom Linn så har min lilla favorithund Dublin och hans matte Erika varit här en sväng. Jag vet inte vad det är med den där lilla hårbollen, men han har definitivt fångat mitt hjärta (jag tycker egentligen inte särskilt mycket om små hundar, och han är verkligen liten), och det är dessutom ömsesidigt. När han är här är det nästan bara jag som gäller för honom. Riktigt mysigt är det :)

Imorgon kommer en av pappas bästa vänner hit på fika. Jag har inte träffat honom sen begravningen, så det ska bli kul att återse honom igen. Sen på kvällen ska jag och mamma gå och lyssna på Tyresökörens julkonsert. På onsdag ska jag träffa R, på torsdag verkar det som att jag ska träffa Angelica, och på fredag har jag lovat att vara hundvakt åt Dublin när hans matte är på julfest med sin (och mammas) kör. Så sent som igår hade jag ingenting utom Linn inbokat, resten av veckan var helt blank. Nu är det helt plötsligt fullt upp! Men det är roligt när det händer saker. Jag börjar tröttna på att gå sjukskriven nu, och ser verkligen fram emot 18 januari då jag får jobba med min älsklingsunge Zarah igen. Har fått några pass i januari, och det ska bli så roligt! Jag saknar henne massor, och jag tror mig veta att det är ömsesidigt. Måste höra av mig till hennes mamma snart och hoppas få in ett besök hos dem innan jul.

Nu känns det som att det här inlägget är typ alldeles för långt, så det är bäst jag avslutar innan det tar samma dimensioner som breven… ;) Puss på er!