Posts in month: december, 2008

För några dagar sen började jag få ont i handen. Svullnaden precis runt såret ville inte gå ner, och det värkte ut mot tummen och neråt handleden. Och vid ett tillfälle när jag bytte tejp och plåster så såg jag lite var i själva såret. Inte så bra, men jag tvättade rent och sen kom det inget mer var. Smärtan var fortfarande kvar och ville inte ge sig. Det oroade mig, och jag kände att jag ville kolla upp det. Såhär kändes det inte efter förra operationen.

Så jag ringde ortopeden – de hade stängt för julen. Ringde vårdcentralen istället. Sköterskan i telefon tyckte att det inte lät bra alls, och att jag nog borde komma och träffa en läkare. Jag fick en tid igår, och traskade iväg. Läkaren tittade på såret, tryckte på några ställen och frågade om det gjorde ont (JAA!!). Sen sa han att det var rödare än det borde vara, det hade trots allt gått nästan 3 veckor sen operation. Så han trodde att det var en infektion i såret, och skrev ut en kur antibiotika.

Nu har jag hunnit få i mig nästan två hela dagsdoser (ska ta sista tabletten för idag snart), och det märks skillnad. Jag har fortfarande ont, det är fortfarande svullet och rött, men smärtan är inte lika intensiv längre. Det var ingen meskur läkaren satte mig på heller, 3 tabletter á 750 mg dagligen. Tur att jag har lätt för att svälja tabletter, för de är STORA! Typ dubbelt så stora som en Alvedon :) Men Heracillin is the shit. Några dagar till, sen kommer handen vara bra igen. Eller ja, den kommer vara så bra som vänsterhanden var vid samma tidpunkt efter operation. Och det är jag fullkomligt nöjd med.

Apropå fullkomligt nöjd, det var precis vad jag var i torsdags efter konserten med The Real Group. Shit vad bra de är! Jag kan skryta lite med att jag satt mindre än en halvmeter ifrån Emma Nilsdotter (sopranen) i början av konserten, som om det skulle vara något att skryta med… ;) Men under första låten stod de utspridda bland publiken och sjöng, och jag råkade sitta på den plats som var närmast Emma. Så jag kanske inte ska skriva in det i min meritförteckning, haha.

Vi fick till och med sjunga allsång lite grann. De hade ett arr av Staffan Stalledräng där de hade bytt ut texten mot mer eller mindre störda varianter. En av dem har jag haft som Facebookstatus nu ett tag – ”Staffan var en duktig dräng, vi tackom nu så gärna. Klippte själv sin navelsträng, allt för den ljusa stjärna”. Publiken sjöng med i omkvädet (”vi tackom nu så gärna/allt för den ljusa stjärna) och i refrängen. Sen hade de också ett Pingu-arr. Ni vet, Pingu? Och den störda signaturmelodin? Kolla här annars:

Hur som, de var i alla fall utklädda till pingviner (hur söta som helst, jag har några kort på det som jag kommer lägga upp i fotodagboken) och sjöng sin variant av Pingu-signaturen. Det roliga, förutom själva pingvintemat – de rörde sig såklart som pingviner också – var att man såg hur folk i publiken liksom satt och ”diggade” med. Liksom, vem har inte sett Pingu nångång? Och den där låten fastnar verkligen :)

Efter konserten svävade jag som på små rosa moln. Och jag kommer garanterat att se dem så fort jag får möjlighet igen! Fast jag saknar Margareta, det finns ingen sopran som slår henne. Lyssna på klippet nedan så förstår ni…

Sa jag att den låten också fastnar…? ;)

Mamma har sagt ett tag att jag inte fick boka upp den här kvällen med något annat, för det var ett ”jippo” hon hade planerat för oss. Jag har grubblat på vad det skulle kunna vara, men inte kommit fram till något. Ett ”jippo” kan ju vara vad som helst. Jag har försökt luska lite vilken tid det handlade om, men allt hon har sagt är ”vi måste åka vid 18-tiden”. Jaha, okej.

Så idag kom förklaringen. Julafton är först om 6 dagar, men idag fick jag en julklapp. På paketet stod att jag nu skulle få veta vad det var för ”jippo”, och att det inte kunde vänta till julafton eftersom det då inte skulle vara lika kul. Hmm, tänkte jag och öppnade. Och inuti låg biljetter till julkonserten med The Real Group! Yay! Jag nämnde för mamma för ganska längesen att jag så gärna skulle vilja gå och se dem, och jag visste att de skulle ha julkonsert. Men jag hade inte råd, och tänkte att det fick väl bli nästa år istället. Och så får jag biljetter dit! Är SÅ glad! Min mamma är bäst :)

Igår var jag och tog stygnen efter operationen. Det var inte särskilt behagligt, det sticker och svider eftersom man liksom måste dra i dem för att kunna klippa upp. Dessutom hade ett av stygnen gått upp, så såret hade inte läkt riktigt som det skulle. Eller rättare sagt, större delen av såret hade läkt alldeles utmärkt, men ungefär en centimeter av det var fortfarande öppet. Men distriktssköterskan tejpade ihop och satte nån slags självhäftande plastfilm över, och sa att jag skulle ha det så i ungefär en vecka, så skulle det läka jättefint.

Problemet var bara att den där plasten inte var så hållbar ur självhäftningssynpunkt. Efter några timmar började den lossna i kanterna, och minsta lilla svettning gjorde att den lossnade mer och mer. Löste det temporärt genom att linda gasbinda några varv runt handen, men insåg att det aldrig skulle sitta kvar en vecka ändå. Så idag har jag varit på Apoteket och införskaffat liknande plast, eller plåster är det väl egentligen. Hade lite suturtejp kvar hemma sen förra operationen också, så jag har haft hemsjukvård med mig själv idag. Passade på att rengöra både hand och sår innan jag satte på ny tejp och nytt plåster, eftersom sköterskan missade det totalt igår. Så nu ser det riktigt fint ut :) Det finns fyra plåster kvar i förpackningen, så jag kan byta varje dag och på så sätt ha det fräscht hela tiden. Måste dock köpa mer suturtejp, har bara en liten remsa kvar nu och det räcker inte långt.

Har till och med kunnat scrappa lite! Fick en beställning av Katta för ett tag sen, på tre bokmärken. Eriks pedagoger på förskolan ska få dem i julklapp. Ska uppdatera scrappingsidan snarast, finns en del kort som är tillverkade och levererade, men som inte ligger uppe där än. Har gjort julkort i år också, men dem lägger jag inte upp än eftersom de inte har nått mottagarna. Och en del av mottagarna läser på den här hemsidan ;) Men kika in på scrappingsidan så kommer det finnas nya kort och bokmärken att beskåda där!

Katta och Malva var här en sväng idag för att hämta beställningen, och jag fick gosa med bebis en stund. Malva är sju månader nu, och det är en så härlig ålder! Hon är så med hela tiden, och alltid glad. Rund som en köttbulle och med skrattgrop i ena kinden, de blåaste ögonen och ett gurglande skratt – det går inte att låta bli att älska henne :)

Nej, nu ska jag ta itu med scrappingsidan, sen blir det en ny sväng till Apoteket och sen ska jag bara njuta av musikalisk fulländning ikväll! Puss på er!

Borderline personlighetsstörning yttrar sig på olika sätt. Den som fått sjukdomen känner sig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet. Psykoterapi och medicinering används för att förhindra återfall. Om du misstänker borderline bör du kontakta din vårdcentral eller öppenpsykiatrin. Två procent av befolkningen befinner sig i ett gränsland mellan lättare och svårare psykiska besvär. Det kallas borderline personlighetsstörning eller emotionell instabilitet.

Tillståndet är knepigt att förklara och behandla. Dubbelt så många kvinnor som män sägs ha borderline. Ungefär var tionde som drabbas dör i förtid, oftast genom självmord.

Både arv och miljö påverkar att du ska hamna i gränstillståndet. En inneboende ängslighet, impulsivitet eller känslomässig osäkerhet kan göra dig sårbar för negativa faktorer i din omgivning. Om du dessutom växer upp i en otrygg eller hotfull miljö, kan borderlinestörningen utlösas.

Borderline är ingen sjukdom eller egenskap som man antingen har eller inte har. Gränsen mellan sjukt och friskt flyter. Personlighetsstörningen kan också förändras och försvinna med tiden.

Symtom
* Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra svänger hela tiden kraftigt fram och tillbaka.
* Du känner dig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet.
* Du kan ha svårt att tygla dessa känslor och uttrycker dig oftast aggressivt. Du är impulsiv. Humöret är oberäkneligt och föränderligt.
* Du tycker inte att du duger. Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar eller självmisshandel, inklusive självmordsförsök.
* I allmänhet lyckas du ändå dölja dina känslor och förställa dig för att passa in socialt. Därför går det oftast bra för dig i skolan eller i arbetslivet.
* I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven.
* Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor.
* Om du upplever psykotiska episoder, är de oftast korta och präglas närmast av förföljelsetankar.
* Andra kan uppleva dig som ombytlig, anpassande och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig.

Förebyggande
Du kan inte själv förebygga borderline.

Egenvård
Du kan förhindra ett återfall genom att följa behandlingar med psykoterapi och/eller medicinering.

Sök vård
Om du misstänker borderline bör du kontakta vården. Du kan tala med din husläkarmottagning eller kontakta öppenpsykiatrin. Vid akuta problem finns det mobila team eller så kan någon anhörig hjälpa dig att komma till en psykiatrisk akutmottagning.

Undersökning
Det finns inget blodprov, laboratorietest eller liknande som kan visa om du är i borderlinetillståndet. Hos psykiatern får du i stället svara på frågor och kanske fylla i olika intervjuformulär. Det är viktigt att ta reda på om du verkligen lider av borderline och inte av något annat psykiskt sjukdomstillstånd så att du kan få rätt hjälp och stöd. Om man misstänker att du också lider av annan sjuklighet kan du få genomgå fler undersökningar. Tester kan göras före en eventuell behandling och med olika mellanrum efter behandlingen.

Behandling
Om du lider av borderline har du svårt att upprätthålla en terapeutisk kontakt. Borderline-patienter vill ofta gärna idealisera terapeuten, blir lätt frustrerade och reagerar överdrivet  kraftigt på besvikelser.

Psykoterapi
Psykoterapi kan ändå fungera men då måste den vara skräddarsydd för din typ av problem. Terapeuten måste vara skicklig och kombinera olika metoder för att uppnå bästa resultat.

Dialektisk beteendeterapi (DBT)
Det räcker inte heller att få en intellektuell förståelse och lära sig tänka annorlunda. Du måste lära dig ett annat sätt att förhålla dig till andra människor och att hantera de starka känslor som väller upp. Här har så kallad dialektisk beteendeterapi (DBT) visat goda resultat. Metoden utvecklades i USA i mitten av 1980-talet. Den består av kognitiv beteendeterapi, undervisning och psykoterapi individuellt och i grupp. I första hand går behandlingen ut på att hjälpa dig att uthärda känslorna av isolering, depression och ångest utan att tillgripa självdestruktivt beteende.

Läkemedel
Det finns läkemedel som förhindrar återfall.

Eftervård
Ibland krävs intagning på sjukhus. När du kommit ut kan du fortfarande behöva ytterligare stöd i form av dagvård, grupp-, par- eller familjeterapi.

Råd till anhöriga
Du som är anhörig kan också behöva stöd. Det kan du få från en stödorganisation. De kan ge dig information och hjälpa dig att få kontakt med andra i en liknande situation. Om din anhörige har fått kontakt med vården kan du också få stöd från den personal som ansvarar för din anhöriges vård.

Källa: http://www.vardguiden.se/templates/Article.aspx?Articleid=8364

Länk till en http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_40714.svd

(Och nej, det här handlar inte om mig, jag har inte Borderline. Däremot är det uppenbart att en person jag ”känner” har det.)

Idag har Linn varit här och fikat. Mycket trevligt! Det var nog två år sen vi sågs senast. Men det kändes som att det knappt hade gått någon tid alls! Det är så härligt med såna vänner, när man tar vid där man slutade senast utan att det känns konstigt. Visst har det hänt mycket i båda våra liv sen sist, men ändå var allt som vanligt på nåt sätt.

Linn och jag har känt varandra sen 1993, hon är en av mina äldsta vänner. Vår vänskap började trevande för ganska precis 15 år sen, närmare bestämt i november -93 då jag såg att hon hade satt in en annons i en tidning om att hon ville ha brevvänner. Jag skickade ett brev till henne, och vi fortsatte sedan brevväxla. Det blev ganska många brev, och det blev ganska intressant efter ett tag. Jag minns inte hur det började, men efterhand blev breven längre och längre. Jag minns att vi tyckte det kändes som att vi skrev en bok när breven låg på runt 15-20 sidor. Då kunde vi inte ana att det några år senare skulle handla om brev på flera hundra sidor. Det längsta brevet var på över 800 sidor! Helt sjukt mycket! Jag har sparat alla brev, och de tar upp ett antal papperskassar. Minns att vi vid ett tillfälle till och med kontaktade Guinness Rekordbok, och det var nära att vi kom med där, om vi bara hade orkat fullfölja processen. Men det dog ut någonstans längs vägen, och det är ju lite synd. Hade varit en kul merit att få figurera i den boken.

Våren 1995 träffades vi för första gången. Om jag inte minns fel var det någongång i mars. Det var lite omständigt att få till det mötet, då vi bodde 45 mil ifrån varandra; jag i Stockholm och hon i Kalmar. Men vi fattade tycke för varandra även irl, så att säga. Efter den gången tillbringade vi många skollov hos varandra! Det blev också många telefonsamtal, även om vi inte kunde ringa varandra så ofta som vi egentligen hade velat. På den tiden kostade det ju mycket mer att ringa rikssamtal än att ringa lokalsamtal, så vi utarbetade ett system att prata en gång i veckan i ungefär en timme, och så ringde vi varannan gång. Dessutom fick vi för oss att vi skulle spela in oss själva på band, som vi sedan skickade till varandra. Tillsammans med respektive kompisar flamsade vi loss totalt och sen skickades bandet, och mottagaren fick sig många goda skratt. Jag har senare lyssnat på en del av de banden (det blev ett antal genom åren), och det slår mig hur störda vi måste ha varit. Tänk er ett gäng tonåringar som flippar totalt – det var precis så det var.

Som om vi inte fick nog med flamsandet när vi befann oss på separata håll, så spelade vi även in oss när vi träffades. Det blev några ”radioprogram”, varav det mest minnesvärda är ”Minirättegången”. Jag skrattar än idag när jag hör det. Det går inte att beskriva graden av flummighet, man måste höra det för att förstå. Kommer jag någongång på ett sätt att få över det från kassettband till dator så lovar jag att lägga upp smakprov. Vi fick även för oss att sätta ny text på befintliga låtar, och det blev stördare än stördast. Ett exempel är ”När vi gräver guld i USA”, som i vår version hette ”När vi dödar pingviner” och handlade om hur vi åkte till Nordpolen för att titta på eskimåer och pingviner. Jag minns särskilt en textrad; ”Då hörs en röst från djupet: Finns det någon som kan hjälpa mig upp? Jag snubblade ju över en stor tupp! Hjälp mig så ska jag döda pingviner”…. enough said?

När vi sedan kom upp i vuxen ålder så gled vi nog ifrån varandra lite, i och med att det inte längre fanns skollov att ses på, plus att vi flyttade åt olika håll; jag till Borlänge och hon till Göteborg. Sedan har jag roat mig med att flytta runt halva Sverige (åtminstone känns det så), men hon har varit trogen samma stad hela tiden. Ändå har våra vägar korsats då och då, och vänskapen har fått den där lilla gnistan som behövts för att hålla den vid liv. Nu råkade hon befinna sig i Stockholm i några dagar, och eftersom det var så längesen vi sågs så var det extra kul att få hit henne på fika. Och som sagt så känns det som att de här två åren sen sist knappt har funnits. Nu har jag dessutom lovat att jag ska ta mig ner till Götet snart och hälsa på henne. Och det tänker jag hålla! Det ska inte behöva dröja två år till nästa gång :)

Idag har alltså varit en bra dag! Förutom Linn så har min lilla favorithund Dublin och hans matte Erika varit här en sväng. Jag vet inte vad det är med den där lilla hårbollen, men han har definitivt fångat mitt hjärta (jag tycker egentligen inte särskilt mycket om små hundar, och han är verkligen liten), och det är dessutom ömsesidigt. När han är här är det nästan bara jag som gäller för honom. Riktigt mysigt är det :)

Imorgon kommer en av pappas bästa vänner hit på fika. Jag har inte träffat honom sen begravningen, så det ska bli kul att återse honom igen. Sen på kvällen ska jag och mamma gå och lyssna på Tyresökörens julkonsert. På onsdag ska jag träffa R, på torsdag verkar det som att jag ska träffa Angelica, och på fredag har jag lovat att vara hundvakt åt Dublin när hans matte är på julfest med sin (och mammas) kör. Så sent som igår hade jag ingenting utom Linn inbokat, resten av veckan var helt blank. Nu är det helt plötsligt fullt upp! Men det är roligt när det händer saker. Jag börjar tröttna på att gå sjukskriven nu, och ser verkligen fram emot 18 januari då jag får jobba med min älsklingsunge Zarah igen. Har fått några pass i januari, och det ska bli så roligt! Jag saknar henne massor, och jag tror mig veta att det är ömsesidigt. Måste höra av mig till hennes mamma snart och hoppas få in ett besök hos dem innan jul.

Nu känns det som att det här inlägget är typ alldeles för långt, så det är bäst jag avslutar innan det tar samma dimensioner som breven… ;) Puss på er!

Fick en smärre chock idag när jag skulle rätta till bandaget. Vad i hela friden?! Handflatan var BLÅ. Först tänkte jag att det kunde vara färg från pennan som kirurgen använde när hon ritade upp i min hand hur snittet skulle läggas. Naturligt nog svettas man en del när man har ett stort bandage på handen, och färgen är väl inte vattenfast, så jag tänkte att det kanske hade flutit ut på nåt sätt. Sen lyfte jag lite på bandaget och kikade neråt, och det var lika blått där. Då insåg jag att det var ett blåmärke. Och det är inte ett nådigt sådant!

Jag minns från förra operationen, att det var ett blåmärke runt själva såret. Eller ja, jag minns det från när bandaget togs av vid suturtagningen. Det var ett ganska litet blåmärke ändå, inte mycket längre än såret och det gick kanske några millimeter ut åt sidorna. Men det här är nåt i hästväg! Det går upp till kanten på bandaget. Då kan jag tillägga att bandaget går nästan ända upp till fingrarna (en centimeter ifrån som mest), och såret slutar mitt på handflatan. Det ser helt groteskt ut!

I övrigt så känns det som att det börjar läka nu. Det spänner en del i såret, precis som det gjorde förra gången. Ont har jag än, men idag har jag låtit bli att ta några värktabletter, eftersom jag ändå inte skulle ut på äventyr. Smärtan är inte värre än att jag kan stå ut med den. Och jag tycker fortfarande att jag kan använda handen mer den här gången. Det underlättar betydligt vid på- och avklädning, samt när jag ska torka mig efter en dusch. Jag har fortfarande stora svårigheter att greppa med handen, pincettgreppet funkar inte alls. Men jag kan liksom kroka i ett finger i det plagg som ska på eller av, och sen dra upp eller ner det utan problem. Svullnaden i fingrarna har gått ner något också.

Däremot upptäckte jag en riktigt skum grej tidigare idag. När jag stack ner fingret under bandaget för att kolla blåmärket så kände jag att det var en del av handflatan som var iskall. Resten av handen, inklusive fingrarna, var varm. Mycket skumt. Vad kan det bero på? Men jag tänkte att jag skulle avvakta till imorgon, om det är likadant då så ringer jag ortopeden och frågar. Men några timmar senare kände jag efter igen, och då var det varmt även där. Så om inget oväntat händer behövs inget samtal. Skönt.

Idag har verkligen varit en slappdag. Var så trött igår kväll efter en heldag med rep och konsert (den gick jättebra!) att jag däckade i soffan strax efter 21. Slumrade till och från där, sen gick jag och la mig i sängen och toksov till seeent idag. Sen har jag knallat runt i pyjamas hela dagen och bara varit. Tog en dusch för några timmar sen, det är ungefär det mest avancerade dagen har bjudit på. Nog för att det är lite underhållande att titta på handen när den är inplastad och ihoptejpad, men ni kan ju ana vilken nivå det har varit på resten av dagen om DET är det mest roande…

Nej, kära vänner, det blir nog inte roligare än såhär idag. Jag är allmänt seg och slö, och ska nog ta och krypa i säng ganska omgående när jag har lagt upp det här. Kanske blir det ett roligare inlägg imorgon! Puss på er!

När jag inte trodde det kunde bli mer pajkastning och sandlådenivå visade det sig att det gick. Och jag tror dessutom tyvärr att det kan gå ännu lägre. Men den klockrenaste delen av det som utspelades här igår måste jag dela med mig av. Egentligen skulle jag väl kunna berätta allt, även den konversationen som föranledde besöket, men jag hänger inte ut någon. Oavsett om den personen förtjänar det eller ej. Jag håller hellre en konversation öga mot öga. Kan ju i allafall, för att ni ska förstå själva citatet, förklara att det handlade om en kartong som stått här ett tag. En kartong som personen har blivit ombedd att hämta vid tre tillfällen. Till slut, efter många om och men och ytterligare pajkastning, kom personen, och fick först höra ett sanningens ord från min mamma, om hur man behandlar andra. Det blev en del skrik från den andra personen, och så kom då detta klockrena citat:

M (mamma): ”Det här är MIN lägenhet, här pratar jag så mycket jag vill. Sluta skrik åt mig, annars kastar jag ut dig. Och sen kastar jag ut din låda genom balkongen.”
P (personen): ”DÅ ANMÄLER JAG DIG!”
Slut citat

Som sagt, tillåt mig småle lite. Ursäkta mig, men anmäla? För vad? Kast med liten kartong? Jag satt i soffan och kunde knappt hålla mig för skratt. Vem behöver komediserier med en sådan här person i närheten? Förvisso, fars kan vara roligt men då önskar jag en annan rollbesättning, tack. Så ledsen hördu, det du försöker kasta på oss fastnar tyvärr inte. Leta upp några som inte känner till så mkt om den ”förra” tiden och kör det här spelet med dem. Att gå runt med så mycket hat i blicken kan heller inte vara hälsosamt. Och du kanske ska försöka säga vad DU själv tycker och anser istället för att säga ”men mina vänner tycker..”"men mina vänner vet..”"men blablabla” Berätta gärna din åsikt, men blanda inte in deras. Om de tycker något är de mer än välkomna hit så kan vi prata.

Jag har mer, vill du höra?

I  övrigt har jag och lite annat AcQuirefolk stöttat Fria Röster under deras lunchkonsert idag. Jag fick mig till och med tilldelad en solostämma och en överstäma. Mycket najs. På kvällskvisten var vi i konsertlokalen (Ribbyskolan i Västerhaninge, vår årliga JulCaprice som går av stapeln imorgon (idag, klockan är över midnatt) kl 16.00. För mer information, se http://www.acquire.se/. Vi var några (6)  tappra själar; fyra arbetsföra, en med käpp och så jag med hand i paket. Men det gick alla tiders! Ska bli kul att komma dit imorgon.

Och det råder ingen speciell brist på skjuts för en skadskjuten Mogi :) Blev hämtad vid ytterdörren av S-I och körd till lokalen, han erbjöd även returresa. När vi skulle hem hann körledaren flika in att jag ju kunde åka med honom. Då hörs det från L:s håll – ”Nej nej, jag kör hem henne!” Det blev iaf att jag åkte med L, eftersom gubbarna inte hade filosoferat klart. Men L nöjde sig inte med att köra hem mig, nejdå. Hon har även erbjudit sig att hämta mig imorgon förmiddag också! Vilka fantastiska körvänner jag har!

Nu har jag fått ur mig det väsentligaste av händelserna sen sist, så nu ska jag och jättehanden sjunka ner en bit längre i sängen och SOVA! Puss på er så länge!

För tolv timmar sen klev jag in i det första väntrummet på sjukhuset. Hann knappt sätta mig innan jag blev uppropad, nästan 10 min före utsatt tid. Fick gå in i omklädningsrummet och svida om till den urtjusiga sjukhusstassen – en urtvättad, formlös, lång, vit skjorta, en blå operationsrock och grå korviga strumpor. Synd att jag inte hade kamera med mig in, det hade varit en fantastisk syn, haha. Sen blev jag hämtad och lotsad in i nästa väntrum.

Hann läsa några sidor i en skvallertidning innan narkosläkaren kom och drog formalia med mig. Jag skulle ju inte sövas, men det är standard att det är narkospersonal med under operationen OM det skulle behövas. Sen gick han, och så hann jag läsa en sida till innan det kom en sköterska med piller jag skulle ta i förebyggande syfte. Två starka Alvedon och en Voltaren. Svepte min lilla cocktail och hann lyfta på tidningen lagom till att kirurgen kom in och kollade läget. Hon frågade om jag ville ha lugnande innan, men jag klarade ju av det förra gången utan, så jag valde att avstå. Men hon sa att om jag ändrade mig när jag väl låg på operationsbordet skulle jag säga till så skulle de sätta kanyl i så fall. Kändes bra att veta. Jag frågade också om värken jag har känt i vänsterhanden, och hon sa att i och med att ligamentet som delades vid operationen har växt ihop och nu är något längre än innan, så är jag mer rörlig i tummen än vad jag varit innan. Anledningen till att det gör ont är för att ligamentet inte riktigt har anpassat sig än, men det var helt normalt.

Sen gick hon iväg för att förbereda det sista i operationssalen, och några minuter senare blev jag hämtad av en sköterska. På vägen kompletterades min stass med en accessoar i form av en oerhört flashig blå mössa. Uppiffad till max klev jag så in i operationssalen och fick hoppa upp på scenen, dvs operationsbordet. Omsvärmad av en kirurg och fyra sköterskor som såg till att allt kändes bra. Fick frågan igen om lugnande, men avböjde även den här gången. Sen fick jag ligga och sträcka armarna åt varsitt håll medan jag utrustades med en blodtrycksmanschett på vardera överarm, samt en ”strumpa” på högerarmen. Efter det tvättades min högerhand noga, och sen la kirurgen bedövningen, vilket var lika obehagligt som jag mindes det från förra gången.

Då hade ännu inte det gröna operationsskynket satts upp, så jag passade på att kika när de fyra sticken var avklarade (vägrade titta innan, sprutor är ingen hit). SHIT vad handen såg ut! Det blödde ur de fyra injektionshålen och bedövningen gör att det liksom svullnar upp. Så i handflatan hade jag fyra ”bulor”, såg helt groteskt ut. Sen när bedövningen hade börjat verka sattes så skynket upp och kirurgen klämde lite i handflatan för att se så att jag verkligen var bedövad. Och det var jag, kände att hon rörde vid handen men inte mer än så.

Sen var det dags att skapa blodtomt fält, vilket gjordes genom att de satte ett högt tryck på blodtrycksmanschetten, ungefär så hårt att jag trodde armen skulle gå av, och en gummilinda lindades hårt runt underarmen. Det var inte alls behagligt! Inte värre än bedövningen, men inte mycket bättre. Sen satte huvudattraktionen igång. Samma skumma känsla när handflatan liksom delade sig, men ingen smärta. Tyckte det gick fortare den här gången. Sen var jag å andra sidan mer förberedd och visste vilka moment som skulle komma när, plus att jag var så otroligt trött (sov bara en knapp timme inatt) så jag nästan slumrade till. Var så avslappnad att narkossköterskan som satt på min sida av skynket frågade mig flera gånger om jag mådde bra. Och det gjorde jag! Blev nästan lite förvånad  när kirurgen sa att hon nu satte näst sista stygnet. Redan färdigt?

När jättebandaget var på plats fick jag åter komma till väntrum nr 2, och det efterlängtade fikat! Hade druckit en snabb kopp kaffe imorse, men kaffe utan mjölk är inte särskilt gott. Hungrig som en varg var jag också, så de två ostmackorna jag fick smakade ljuvligt. Satt där och filosoferade en stund under en filt, och sedan kom kirurgen med alla papper jag skulle ha med mig hem. Ett papper till distriktssköterskan om suturtagning den 17 dec, en patientenkät som ska tillbaka till sjukhuset om 2-3 veckor, instruktioner om rörelseträning för handen, och så läkarintyget. Hon frågade mig innan operationen hur länge jag trodde jag behövde vara sjukskriven, och jag kände att det nog behövs minst 6 veckor, kanske till och med 8. Men hon sjukskrev mig i alla fall till 17 januari, vilket är 6 veckor. Efter det, om jag känner att jag behöver 2 veckor till, så tar jag det via min husläkare.

Och nu är jag hemma igen, mycket nöjd över dagen. Ont har jag, men jag har just petat i mig omgång två med Alvedon/Ipren, och då är smärtorna på en klart hanterbar nivå. Har för mig att jag inte kunde använda vänsterhanden alls första dagen, men nu har jag suttit och skrivit hela det här inlägget med båda händerna. Det känns förvisso, men det gör inte jätteont. Svullen är jag dock, fingrarna ser ut som små prinskorvar! De är liksom nästan jämntjocka hela vägen. Minns inte att det var så med vänsterhanden, men mamma hävdar att det var det, så jag har nog bara förträngt det. Summa summarum så är jag jätteglad för att det äntligen är gjort nu. Jag har sett fram emot det här sen i början av augusti, då jag fick veta att jag var beviljad operation. Och nu, fyra månader senare, är båda operationerna avklarade. Så fantastiskt. Och jag märker redan skillnad på högerhanden! Det gör ont, men inte en enda domning har det varit.

Nu ska jag slänga mig i tv-soffan igen (har typ legat där hela dagen, men..) och titta på Bonde söker fru. Lite kvalitetstv såhär på kvällskvisten ;) Puss på er!

Som jag har väntat! Sedan jag fick kallelsen från sjukhuset för en dryg månad sen har jag räknat dagarna. Och ni som har mig på Facebook och MSN har sett nedräkningen även där den senaste tiden. Och nu är det bara några timmar bort! Om knappt åtta timmar sitter jag i väntrummet och väntar på min tur. Den här månaden har känts så otroligt lång, men så blir det väl när man väntar på något. Jag har inte riktigt greppat att det äntligen är dags. Har duschat och skrubbat med Descutan, så nu är jag så ren jag bara kan bli. Det blir en omgång imorgon bitti också, sen är jag redo.

Inför förra operationen var jag så nervös att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på. Jag var livrädd för hur det skulle kännas, hur jag skulle må både under och efter operationen. Då ville jag bara backa ur och skita i alltihop. Men den här gången VET jag. Det som är mest obehagligt är egentligen bedövningen. Det är lite obehagligt när de lägger snittet också, då känner man hur handflatan liksom delar sig. Det gör inte ont, men det känns riktigt skumt. Sen är det lite obehagligt när de skär av ligamentet som löper tvärs över handleden, det känns ungefär som när man skrapar tandsten. Men bedövningen är det enda som faktiskt KÄNNS. Inte själva sticket, men när medlet sprutas in… ni som någon gång har varit hos tandläkaren och fått bedövning där vet vad jag pratar om.

Nu är jag bara så förväntansfull. Inte så att jag längtar efter att ligga där på operationsbordet, eller smärtan efteråt, eller det gigantiska bandaget, eller suturtagningen… men jag längtar efter tiden som kommer då handen är läkt. Det är en så fantastisk känsla att slippa alla dessa domningar! Jag har haft ont en del i vänsterhanden och har det ibland än. Tummen gör riktigt ont när jag gör vissa rörelser, och vid 3-4 tillfällen har jag haft ont i hela handen. Inte bara en ömhet, utan det har varit precis samma smärta som det var före operationen. Samma smärta jag har i den sjuka handen. Det gör mig lite fundersam. Jag är inte orolig, för troligen är det helt normalt att det kan bli så, men för säkerhets skull ska jag fråga på sjukhuset imorgon. Att det fortfarande ömmar över ärret är jag inte ett dugg orolig för, det vet jag att det kan göra i flera månader till. Det är dessutom inget problem, jag klarar en del tryck. Om jag till exempel trycker med fingrarna kan jag ta i ganska ordentligt innan det känns. Men om jag ska ta mig upp från sittande på golvet, och liksom sätter handflatorna mot golvet och skjuter ifrån för att komma upp, så gör det ont. Det krävs alltså ganska mycket kraft för att framkalla smärta. Det är bara den andra smärtan jag inte riktigt kan släppa funderingarna på. Men troligen så är det inget farligt.

Nu ska jag gå ut och ta kvällens sista cigg. Sen får jag inte röka igen förrän efter operationen. Jag får heller inte äta någonting efter midnatt. Däremot får jag dricka mitt älskade kaffe imorgon bitti. Tyvärr utan mjölk, och då är det inte lika gott, men jag behöver mitt koffein! Kaffe GÅR att dricka svart, men är godast med mjölk.

Uppdaterar nog en sväng imorgon när jag är tillbaka från sjukhuset. Med handen i stooooort paket :) Puss på er så länge!