Om veterinärchock, lättnad och en fantastisk text
Var ju hos veterinären med Sissa idag. Åkte dit med en tanke i bakhuvudet att lillgumman kanske inte skulle följa med tillbaka. Och det var skitjobbigt. Jag har verkligen bollat det fram och tillbaka, vänt och vridit på det, synat det i sömmarna. Ändå satt jag där i bilen och visste inte alls hur jag skulle göra. Vad är rätt? Vad är fel? Och hur vet jag vad som är vad?
Men så kom vi in i undersökningsrummet. Ögonspecialisten kom efter en stund. Hon frågade hur jag tyckte att ögat verkade, och hur Sissa mår allmänt. Jag sa att jag tycker ögat ser bättre, men inte bra, ut och att Sissa är precis sitt vanliga jag annars. Så lyfte jag upp Sissa ur transportburen för att veterinären skulle få sig en titt. Hon tittade, sen rynkade hon pannan och såg fundersam ut, och så kom det ett ”Oj.” När vi var där förra veckan så var hon övertygad om att ögat aldrig någonsin skulle bli bra igen. Och nu läker det jättefint. Hon förstod inte alls hur det hade gått till, för sannolikheten att det skulle hända var i princip noll. Förra måndagen var ögat alldeles knallrött, med en varklump i mitten. Idag såg man ögonfärgen i ytterkanterna, det röda var mycket mindre och i mitten fanns bara en liten sårskorpa som med största sannolikhet skulle ramla av vilken dag som helst.
Där stod jag, beredd på det absolut värsta, och så fick jag ett sånt här glädjebesked. Sissa KAN faktiskt bli frisk! Veterinären ville att vi skulle fortsätta med Ciloxan (ögondroppar) tills flaskan är slut, och då borde inflammationen ha försvunnit tills dess. Fuktgivande droppar måste vi fortsätta ge henne morgon och kväll resten av hennes liv. Gör vi det så spelar det ingen roll att Sissa inte blinkar själv med det ögat, det förhindrar ändå att inflammationen kommer tillbaka. Några hundraprocentiga garantier har vi förstås inte på det, men veterinären var ganska säker på att vi kan hålla en ny inflammation stången. Men som sagt, då måste vi ge henne fuktdroppar varje morgon och varje kväll. Men det förenklar det hela så mycket. Så länge hon bor hos R så ger han henne dem innan han åker till jobbet och sen när han kommer hem på kvällen. Jag behöver inte åka över mitt på dagen varje dag. Så länge hon får Ciloxan så måste jag göra det, eftersom hon ska ha dem 3 ggr/dag. Men det är kanske i en vecka eller max två. Det är överkomligt.
Så jag är otroligt lättad nu. Men jag har nog inte riktigt fattat än. Jag var SÅ inställd på att det skulle bli avlivning. Och helt plötsligt så kommer Sissa kunna leva ett i princip helt normalt liv. Men jag är så glad för det. Jag vet inte vad som händer i framtiden, vad som helst kan hända, men i dagsläget behöver jag inte oroa mig för att inte få ha min lilla flicka kvar. Och det är så skönt. Jag kan andas igen.
För att återgå till rubriken; om en fantastisk text. Häromveckan när S var här spelade mamma en låt för oss. Texten satte sig så djupt i oss båda, att jag måste dela med mig av den. ”Älskade Barn” heter den och är skriven av Karin Green. Här kommer den:
Kära lilla älskade barn i världen
låt mig få hålla Dig hårt
Kära lilla älskade barn i världen
låt mig få stilla Din gråt
Du är en lysande stjärna på skaparens himmel
med kärlek inom Dig så stor
så ge inte upp, Du min älskade unge
Du är större än Du tror
Du kom från en plats av kärlek och ljus
och tog det goda för givet
Nu står Du förvirrad i världens brus
och undrar så övergivet
Vad är det som händer, vad är det som sker
Varför är det ingen som ser
att livet är ljus, att livet är mer,
att kärlek är allt som är
Kära lilla älskade barn i världen….
Du knöt Dina händer och stängde Din dörr
för att skydda Dig från världen
och livet blev kallt som aldrig förr
på den långa, långa färden
Du blev till en främling i Din ensamhet
där Du gömde Dig länge och väl
Men längtan fanns kvar i minnet som bar
på kärleken i Din själ
Kära lilla älskade barn i världen….
Så fantastiskt vacker.
Leave a Comment