Om två år av saknad
Idag är det två år sen pappa somnade in. Det är ofattbart att det har gått två år. Har haft honom i mina tankar dagligen sen den dagen. Men lustigt nog, eller ironiskt nog, eller hur man nu ska se det, så tog det långt in på eftermiddagen idag innan jag insåg vilken dag det faktiskt var. Trots att jag har funderat kring, och fasat över, den här dagen så länge nu.
Men ändå känns det ganska okej. Jag har tänt ljus för pappa på balkongen. Saknar honom lite extra idag, men inte värre än ”vanligt” egentligen. Sorgen är inte större idag än någon annan dag. Det är bara lite mer uppenbart idag. Den här dagen för två år sen, vid den här tiden, hade jag nyligen lämnat pappas lägenhet i upplösningstillstånd. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, alla tankar och känslor bara invaderade och förvirrade. Några timmar tidigare hade jag sett min pappa bäras iväg på bår. På ett sätt var jag medveten om vad som faktiskt hänt, på ett annat sätt totalt oförstående. Min pappa kunde väl ändå inte vara död?! Jag visste att han var det, men kunde inte ta in det. Det var för överväldigande.
Idag är det bara så…. skumt, liksom. Jag minns dagen för två år sen med exakthet, som om det var igår. Ändå känns det så ofantligt långt borta. Men idag är jag nära pappa. Jag har på mig hans fleecetröja, som inte längre luktar pappa, men som bär hans minne i varje fiber. Närmare honom än så här kan jag inte komma just nu. Och jag hoppas att han tänker på mig också, var han än är. Jag hoppas att han har det bra. Att han har hittat någon att dra alla sina dåliga ordvitsar för. Att han kan sitta och dricka en öl på en solvarm balkong. Att någon bjuder honom på entrecote och bearnaisesås. Att han får göra det han älskade under sin tid här på jorden. Det är vad jag tror, önskar och hoppas. Han förtjänar det.
Så, pappa. Har du det bra? Kan du känna min gränslösa kärlek till dig där du befinner dig nu? För du vet hur mycket jag älskar dig.
Leave a Comment