Om djupa tankar
Idag är en dålig dag. En dag med mycket tankar, mycket saknad. Idag är det så tomt utan pappa. Det är det förvisso alla dagar, men idag är det så påtagligt. Sorgen är så stark att jag nästan kan ta på den. Det är inget speciellt som hänt som får det att kännas extra jobbigt, men jag vet att årsdagen av hans insomnande närmar sig. Snart är det två år sen han dog. TVÅ ÅR. Dagar som denna förstår jag inte hur jag har kunnat klara mig utan min pappa i två hela år. Samtidigt är det obegripligt var tiden har tagit vägen. Så dubbelbottnade känslor. Å ena sidan känns varje dag utan honom som en evighet, å andra sidan känns det som tiden bara flyger fram. Jag menar, två år?! Hur har det kunnat gå så fort?
Dagar som idag påminns jag om pappa överallt. Så många saker och händelser som får mig att minnas hur han var. Han känns så närvarande att jag kan förnimma hans doft. Jag vill bara kunna krypa upp i hans famn, insupa doften och känna honom hålla om mig. Det gör så ont att veta att jag aldrig mer kan göra det. Aldrig någonsin. Pappa är borta för alltid. Han finns inne i mig, men fysiskt är han inte här. Jag skulle göra vad som helst bara för att få röra vid honom en gång, en enda gång. En sista gång. Jag minns hur svårt det var när han till slut blev hämtad. Så länge han var kvar hemma kunde jag sitta hos honom. Om så bara för en stund. Men han fanns där. Jag kunde gå in till honom bara för att få hålla honom i handen igen. Bara för att få lägga min hand på hans kind. Bara för att titta på honom. När de bar ut honom visste jag att det var sista gången jag skulle få se min pappa. Det gjorde så ont.
Idag vill jag kunna göra det. Jag vill ha min pappa här. Idag är jag arg på den jävla cancern som tog hans liv. Varför skulle den drabba just honom? Pappa hade inte levt färdigt när han dog. Idag känns det så orättvist att han inte fick göra allt han ville göra. Jag önskar att jag kunde skriva om historien. Att jag kunde få ha min pappa här igen. Men jag vet att det inte går, och det är en smärtsam vetskap. Han är borta. Jag är ledsen. Jag saknar honom. Jag vill ha honom här.
Pappa, jag älskar dig. För alltid.
Uppdaterat 23.20: Pratade med en vän i telefon, kände att jag behövde prata med någon som kunde skingra mina tankar för en stund. Och denne någon förstår vad jag går igenom. Jag vet inte om du läser här, men gör du det så vill jag bara säga: Tack för att du finns. Och tack för att du förstår utan att jag behöver förklara. Trots att vi inte pratade om just det, så känns allt lite lättare nu. Jag kommer igen med ny styrka imorgon.
Leave a Comment