Mogis del av stjärnhimlen

Sen i torsdags är den här lägenheten invaderad av tre norrländska kvinnor. En av dem är kompis till mamma, en är kompisens dotter och en är dotterns kompis. Urtrevliga människor! Idag invaderade även Li. Också en kompis till mamma, men samtidigt en kvinna jag har kommit väldigt nära trots att det skiljer åtminstone 40 år mellan oss. Så det har varit full fart här i några dagar! Visserligen har alla spritts ut på diverse äventyr, så jag har allt fått tid för mig själv också. Och igår åkte jag till min lägenhet för att hämta en (1) våg och en (1) kokbok. Jag kom hem med förvisso en (1) våg, men med två (2) kokböcker och sex (6) pocketböcker, samt ett brev från Försäkringskassan.

Jamen DET måste jag ju berätta. Jag har fått en ursäkt, ja ni läste rätt, från Försäkringskassan! Fick papper om utbetalning för sept/okt. Första dagen, den 22 sept (den dagen jag opererades) var såklart en karensdag, men så långt var jag med. Sen var själva utbetalningen uppdelad i två delar, 23/9-5/10 samt 6/10-22/10. Så långt var jag fortfarande med, även om en viss skepsis börjat ge sig till känna. Sen tittade jag på summorna. Summan för den andra delen stämde bra, men den för den första? Det motsvarade alltså ersättning för 9 dagars jobb, och för det hade jag nu fått den häpnadsväckande summan av 198:- FÖRE skatt.

Jag kunde för mitt liv inte få ihop det. 198:- för 9 dagar?! Så jag ringde upp Försäkringskassan och frågade. Det visade sig att då jag inte har ett fast schema utan går på timbasis så fanns det ju inget schema lagt efter 22 sept. Då tänkte någon där att de utifrån årsarbetstiden skulle räkna ut hur mycket jag har arbetat i snitt per dag. Helt rätt tänkt. Och summan blev 2 timmar. 9 dagar x 2 timmar skulle det då ha blivit. Men den som förde in det i rullorna missade nog att resultatet faktiskt skulle vara lön för 18 timmar. Så det var den mänskliga faktorn som hade missat bara. Men hon jag pratade med, som inte ens var den som begick misstaget, bad så hemskt mycket om ursäkt flera gånger. Jag sa att det ju inte var hennes fel, utan snarare var jag ju glad för att jag hade fått klarhet i det! Några dagar senare satt pengarna på mitt konto. Tack för det, säger jag!

Shopping blev det lite idag. Jag skulle ”bara” ha ett par pyjamasbyxor, men kom hem med (förutom de byxorna) en bh, två par trosor samt julklappar till Blomsterflickan, N och Buspojken. Riktigt najs faktiskt. Tror det är första gången jag har köpt julklappar INNAN december. Jag brukar vara den som förvisso inte är ute i sista minuten, men ändå inte så långt därifrån. Tur också att det inte är så många julklappar som ska köpas i år. Viktigast är klapparna till barn förstås. Och såna finns det en del i min vänkrets, men såna är det ju så roligt att shoppa till också :)

Igår fick jag också ändan ur och ringde till Busslink. Har sett annons i lokaltidningen två veckor i rad och tänkt att jag ska ringa. Men så har jag fegat ur, och det har inte blivit av. Men nu tänkte jag ”nu eller aldrig” och så slog jag numret. Fick prata med en jättetrevlig kvinna på rekryteringen. Hon fick mina uppgifter, och när hon nämnde vilket bussgarage som verkar bli aktuellt för mig så kommenterade jag det med att det garaget var ett andra hem för mig när jag var liten. Förklarade att båda mina föräldrar har kört buss, och just i det garaget. Hon tyckte det lät jättebra att jag faktiskt hade lite insikt i vad jobbet som bussförare innebär, många som söker har inte en aning. Hon skulle skicka en ansökan till mig per post, och tyckte att jag skulle skriva där om mina föräldrar, eftersom första intrycket för rekryterarna är viktigt. Det är tydligen rätt stor konkurrens om platserna på utbildningen. Det drar igång en kurs i januari, men den var tydligen fulltecknad redan. Nästa kurs är i februari, och förhoppningsvis kommer jag in på den. Det vore så perfekt i tiden! Då är högerhanden läkt och nästan återställd. Så håll tummarna för mig nu!

I torsdags var jag en sväng till Nacka och fick influensavaccin. Har aldrig tagit en sådan spruta innan, och hade inte tänkt göra det i år heller, om det inte vore så att vi som jobbar inom den kommunen får det gratis. Gratis är ju gott! Tydligen kunde man  få en massa biverkningar och bli ganska sjuk efteråt, men jag har inte känt någonting mer än en ömhet precis där injektionen gavs. Det är lite ömt än, men det känns mindre och mindre.

I onsdags var jag och mamma på en rättegång. Och… jag vet inte ens vad jag ska säga. Det var bara en jäkla soppa. Orkar inte ens engagera mig längre. Men men, ibland visar sig sanningen när man minst anar det! Och jag är glad att sanningen har nått mig nu också. Det gör det så mycket lättare för mig. Och trots allt är det inte jag som förlorar på det här, därför finns det ingen anledning att deppa. Men den andra personen hoppas jag att den kan inse vissa saker. Till exempel att man kommer längre om man säger sanningen, och om man inte ställer krav på sina vänner. Kommer den insikten aldrig så är inte heller det mitt problem. Jag står utanför och betraktar spektaklet på avstånd. Och jag kan lägga min energi på annat som betyder mer. My win, his/her loss.

Nej, nu är det dags att sluta de blå här. Måste ladda inför onsdag då det är operation igen! Hurra! Äntligen!

Idag är det två år sen pappa somnade in. Det är ofattbart att det har gått två år. Har haft honom i mina tankar dagligen sen den dagen. Men lustigt nog, eller ironiskt nog, eller hur man nu ska se det, så tog det långt in på eftermiddagen idag innan jag insåg vilken dag det faktiskt var. Trots att jag har funderat kring, och fasat över, den här dagen så länge nu.

Men ändå känns det ganska okej. Jag har tänt ljus för pappa på balkongen. Saknar honom lite extra idag, men inte värre än ”vanligt” egentligen. Sorgen är inte större idag än någon annan dag. Det är bara lite mer uppenbart idag. Den här dagen för två år sen, vid den här tiden, hade jag nyligen lämnat pappas lägenhet i upplösningstillstånd. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, alla tankar och känslor bara invaderade och förvirrade. Några timmar tidigare hade jag sett min pappa bäras iväg på bår. På ett sätt var jag medveten om vad som faktiskt hänt, på ett annat sätt totalt oförstående. Min pappa kunde väl ändå inte vara död?! Jag visste att han var det, men kunde inte ta in det. Det var för överväldigande.

Idag är det bara så…. skumt, liksom. Jag minns dagen för två år sen med exakthet, som om det var igår. Ändå känns det så ofantligt långt borta. Men idag är jag nära pappa. Jag har på mig hans fleecetröja, som inte längre luktar pappa, men som bär hans minne i varje fiber. Närmare honom än så här kan jag inte komma just nu. Och jag hoppas att han tänker på mig också, var han än är. Jag hoppas att han har det bra. Att han har hittat någon att dra alla sina dåliga ordvitsar för. Att han kan sitta och dricka en öl på en solvarm balkong. Att någon bjuder honom på entrecote och bearnaisesås. Att han får göra det han älskade under sin tid här på jorden. Det är vad jag tror, önskar och hoppas. Han förtjänar det.

Så, pappa. Har du det bra? Kan du känna min gränslösa kärlek till dig där du befinner dig nu? För du vet hur mycket jag älskar dig.

Idag är en dålig dag. En dag med mycket tankar, mycket saknad. Idag är det så tomt utan pappa. Det är det förvisso alla dagar, men idag är det så påtagligt. Sorgen är så stark att jag nästan kan ta på den. Det är inget speciellt som hänt som får det att kännas extra jobbigt, men jag vet att årsdagen av hans insomnande närmar sig. Snart är det två år sen han dog. TVÅ ÅR. Dagar som denna förstår jag inte hur jag har kunnat klara mig utan min pappa i två hela år. Samtidigt är det obegripligt var tiden har tagit vägen. Så dubbelbottnade känslor. Å ena sidan känns varje dag utan honom som en evighet, å andra sidan känns det som tiden bara flyger fram. Jag menar, två år?! Hur har det kunnat gå så fort?

Dagar som idag påminns jag om pappa överallt. Så många saker och händelser som får mig att minnas hur han var. Han känns så närvarande att jag kan förnimma hans doft. Jag vill bara kunna krypa upp i hans famn, insupa doften och känna honom hålla om mig. Det gör så ont att veta att jag aldrig mer kan göra det. Aldrig någonsin. Pappa är borta för alltid. Han finns inne i mig, men fysiskt är han inte här. Jag skulle göra vad som helst bara för att få röra vid honom en gång, en enda gång. En sista gång. Jag minns hur svårt det var när han till slut blev hämtad. Så länge han var kvar hemma kunde jag sitta hos honom. Om så bara för en stund. Men han fanns där. Jag kunde gå in till honom bara för att få hålla honom i handen igen. Bara för att få lägga min hand på hans kind. Bara för att titta på honom. När de bar ut honom visste jag att det var sista gången jag skulle få se min pappa. Det gjorde så ont.

Idag vill jag kunna göra det. Jag vill ha min pappa här. Idag är jag arg på den jävla cancern som tog hans liv. Varför skulle den drabba just honom? Pappa hade inte levt färdigt när han dog. Idag känns det så orättvist att han inte fick göra allt han ville göra. Jag önskar att jag kunde skriva om historien. Att jag kunde få ha min pappa här igen. Men jag vet att det inte går, och det är en smärtsam vetskap. Han är borta. Jag är ledsen. Jag saknar honom. Jag vill ha honom här.

Pappa, jag älskar dig. För alltid.

Uppdaterat 23.20: Pratade med en vän i telefon, kände att jag behövde prata med någon som kunde skingra mina tankar för en stund. Och denne någon förstår vad jag går igenom. Jag vet inte om du läser här, men gör du det så vill jag bara säga: Tack för att du finns. Och tack för att du förstår utan att jag behöver förklara. Trots att vi inte pratade om just det, så känns allt lite lättare nu. Jag kommer igen med ny styrka imorgon.

Den här veckan har verkligen varit mycket sång. Körrep i måndags (som alltid), extra körrep i tisdags, en massa eget övande, konsert idag, dop imorgon. Och så kör på måndag igen. Och extra rep med sopraner och altar från mammas kör, inför Sånger för livet, på onsdag. Helgrep med min kör nästa söndag. Och så fortsätter det. Men det är roligt! Grymt roligt!

Konserten idag är nog den mest seriösa vi har gjort, någonsin. En massa ny musik av Johannes Beyer. Ny i bemärkelsen; inte framförd offentligt tidigare. Större delen av konserten var piano- och violinmusik. Och så gjorde AcQuire en avdelning med sång. Vi sjöng tre kanon och två andra sånger, och vi var nog den lättsammaste delen. Vi har dessutom framfört dessa sånger tidigare, för publik alltså. Vi har även spelat in dem på skiva, en skiva som Johannes dotter Sabine har producerat. Skivan, och dagens konsert, har som syfte att fira att Johannes Beyer idag skulle ha fyllt 100 år om han levt. Ni som läser här har troligen ingen aning om vem han är, och det hade jag inte heller haft om inte AcQuire hade samarbetat med Sabine Beyer och hennes symfoniorkester tidigare. ;) Men det är väldigt vacker musik!

Det blev dock inte riktigt som förväntat för mig idag. När jag kom dit visade det sig att två av tre altar inte kunde komma, så min körledare ville att jag skulle hoppa in och sjunga altstämman. Jomenvisstsåatt… En och en halv timme innan konsertens början stod jag alltså och övade in en för mig helt ny stämma. Men det gick! Det gick till och med riktigt bra! Några felsjungningar, men troligen inget publiken märkte. Men det var en sån anspänning, att när jag slappnade av efter framförandet så kom huvudvärken. Kunde inte gå ifrån och ta nåt mot den heller, eftersom det var fler framföranden efter oss. Så jag satt och genomled den sista halvtimmen kisandes och eländig. Men det kändes lite bättre när jag kom ut i luften sen. Och så fick jag skjuts hem också, så jag slapp sitta och skumpa på pendeln. Väl hemma, efter lite mat och en Ipren, så känns huvudet bättre igen. Skönt, då är jag inte döende åtminstone… ;)

Imorgon är det N’s dop! Och jag ska sjunga… OCH kompa mig själv på piano. Är inte så lite nervös för det! Det roliga är att jag inte ska sjunga någon ”typisk” dopsång, utan M och J har önskat ”Sweet child of mine”… Guns’N'Roses på ett dop. Udda! Men roligt! Jag gör dock en egen version av den, med endast pianokomp, och ett lite annat tempo än originalet. Mogiversionen alltså. Hoppas någon spelar in det så jag får höra hur det blev sen. När jag sitter där lär jag vara så nervös att jag inte kan tänka klart och lyssna in hur det verkar låta. Jag kommer bara köra på och hoppas det blir bra :) Så håll tummarna för mig sådär vid tolvtiden imorgon!

Just det. Igår flyttade Charlie till sin nya familj. De verkar vara rara allihop, och han kommer få det jättebra där. Men lite tomt är det allt utan honom! Tufve såg lite ensam ut när det bara stod EN bur på golvet istället för två. Men huvudsaken är att Charlie har det bra. Och det kommer han få. Så jag oroar mig inte. Saknar bara lite! Och apropå marsvin så ser Sissas öga bara bättre och bättre ut för varje dag. Det är nästan inte rött alls, och sårskorpan i mitten blir mindre hela tiden. Hoppas verkligen det håller sig så när vi slutar behandla med Ciloxan sen. Men jag tänker som så att så länge hon är pigg och glad och den ”gamla vanliga” Sissa så kommer jag inte fundera på avlivning. Först vid tecken på att hon verkar lida, tänker jag börja tänka i de banorna. Och i dagsläget lider hon inte alls. Hon verkar inte ens ha lite ont. Hon rycker visserligen fortfarande undan huvudet när man ska ge henne ögondropparna, men det är ganska lama protester för att visa att hon inte tycker om det. Det är inte alls som för en dryg vecka sen, när hon drog undan huvudet så fort man kom i närheten med handen. Bara positivt alltså!

Nu ska jag försöka sova så jag kommer upp imorgon och hinner i tid till dopet. Så som sagt – håll tummarna för mig!

Var ju hos veterinären med Sissa idag. Åkte dit med en tanke i bakhuvudet att lillgumman kanske inte skulle följa med tillbaka. Och det var skitjobbigt. Jag har verkligen bollat det fram och tillbaka, vänt och vridit på det, synat det i sömmarna. Ändå satt jag där i bilen och visste inte alls hur jag skulle göra. Vad är rätt? Vad är fel? Och hur vet jag vad som är vad?

Men så kom vi in i undersökningsrummet. Ögonspecialisten kom efter en stund. Hon frågade hur jag tyckte att ögat verkade, och hur Sissa mår allmänt. Jag sa att jag tycker ögat ser bättre, men inte bra, ut och att Sissa är precis sitt vanliga jag annars. Så lyfte jag upp Sissa ur transportburen för att veterinären skulle få sig en titt. Hon tittade, sen rynkade hon pannan och såg fundersam ut, och så kom det ett ”Oj.” När vi var där förra veckan så var hon övertygad om att ögat aldrig någonsin skulle bli bra igen. Och nu läker det jättefint. Hon förstod inte alls hur det hade gått till, för sannolikheten att det skulle hända var i princip noll. Förra måndagen var ögat alldeles knallrött, med en varklump i mitten. Idag såg man ögonfärgen i ytterkanterna, det röda var mycket mindre och i mitten fanns bara en liten sårskorpa som med största sannolikhet skulle ramla av vilken dag som helst.

Där stod jag, beredd på det absolut värsta, och så fick jag ett sånt här glädjebesked. Sissa KAN faktiskt bli frisk! Veterinären ville att vi skulle fortsätta med Ciloxan (ögondroppar) tills flaskan är slut, och då borde inflammationen ha försvunnit tills dess. Fuktgivande droppar måste vi fortsätta ge henne morgon och kväll resten av hennes liv. Gör vi det så spelar det ingen roll att Sissa inte blinkar själv med det ögat, det förhindrar ändå att inflammationen kommer tillbaka. Några hundraprocentiga garantier har vi förstås inte på det, men veterinären var ganska säker på att vi kan hålla en ny inflammation stången. Men som sagt, då måste vi ge henne fuktdroppar varje morgon och varje kväll. Men det förenklar det hela så mycket. Så länge hon bor hos R så ger han henne dem innan han åker till jobbet och sen när han kommer hem på kvällen. Jag behöver inte åka över mitt på dagen varje dag. Så länge hon får Ciloxan så måste jag göra det, eftersom hon ska ha dem 3 ggr/dag. Men det är kanske i en vecka eller max två. Det är överkomligt.

Så jag är otroligt lättad nu. Men jag har nog inte riktigt fattat än. Jag var SÅ inställd på att det skulle bli avlivning. Och helt plötsligt så kommer Sissa kunna leva ett i princip helt normalt liv. Men jag är så glad för det. Jag vet inte vad som händer i framtiden, vad som helst kan hända, men i dagsläget behöver jag inte oroa mig för att inte få ha min lilla flicka kvar. Och det är så skönt. Jag kan andas igen.

För att återgå till rubriken; om en fantastisk text. Häromveckan när S var här spelade mamma en låt för oss. Texten satte sig så djupt i oss båda, att jag måste dela med mig av den. ”Älskade Barn” heter den och är skriven av Karin Green. Här kommer den:

Kära lilla älskade barn i världen
låt mig få hålla Dig hårt
Kära lilla älskade barn i världen
låt mig få stilla Din gråt
Du är en lysande stjärna på skaparens himmel
med kärlek inom Dig så stor
så ge inte upp, Du min älskade unge
Du är större än Du tror

Du kom från en plats av kärlek och ljus
och tog det goda för givet
Nu står Du förvirrad i världens brus
och undrar så övergivet
Vad är det som händer, vad är det som sker
Varför är det ingen som ser
att livet är ljus, att livet är mer,
att kärlek är allt som är

Kära lilla älskade barn i världen….

Du knöt Dina händer och stängde Din dörr
för att skydda Dig från världen
och livet blev kallt som aldrig förr
på den långa, långa färden
Du blev till en främling i Din ensamhet
där Du gömde Dig länge och väl
Men längtan fanns kvar i minnet som bar
på kärleken i Din själ

Kära lilla älskade barn i världen….

Så fantastiskt vacker.

Jag känner mig hög. Eller tokfull. Visst var jag på fest igår, men det är inte det som sitter i än. Jag har tagit Stilnoct, som jag först var väldigt skeptisk eftersom det inte tog på mig vid ett tidigare tillfälle när jag åt dem. Men nu! Det är som natt och dag. Känner effekt av den inom någon minut eller två, inom 20 minuter sover jag om jag lägger mig. Och lägga mig ska jag göra så fort jag har skrivit klart det här. För den här speedade känslan jag har nu är smått otrevlig. Så länge jag sitter ner är det relativt ok, men när jag reser mig… jag får yrsel och vinglar när jag går så det ser ut som om jag är packad. Benen och armarna hänger inte riktigt med, vilket resulterar i att jag går in i närmaste stillastående föremål, vägg eller vad som helst. Skumt.

Stod och skulle förbereda kaffebryggaren för imorgon med vatten och pulver, så det bara är att trycka på knappen sen. När jag stod och räknade alla mått kaffe jag hade i filtret, så kom jag på mig själv med att tänka ”en för mamma, en för pappa” osv. Jodå, jag mår bra. Verkligen. Haha.

Vad gäller Sissa så ser hennes öga faktiskt något bättre ut nu. Man börjar kunna se hennes riktiga ögonfärg längst ute i kanterna. Och det i mitten ser inte riktigt lika groteskt ut heller. Det betyder att dropparna funkar, men det betyder också att när vi slutar med dropparna lär det med största sannolikhet bli groteskt igen. Imorgon förmiddag ska jag och Sissa till veterinären igen, och jag är så grymt kluven. Jag har konstaterat att ögat aldrig blir som förr. Jag har konstaterat att det sannolikt kommer orsaka henne lidande framöver. Även om hon ”bara” får fuktgivande (behövs antagligen så länge hon inte blinkar självmant, och det gör hon inte än) så ska hon ha dem 3 ggr/dag. Pratade med R idag och vi kom fram till att vi kan försöka med det en vecka till och avvakta, om veterinären föreslår något sånt. Annars lutar det tyvärr åt avlivning. Men det som får mig att tveka där är att Sissa är så OTROLIGT pigg i övrigt. Hon äter bra, hon dricker bra, hon är glad och nöjd och kelig som aldrig förr (förutom när man ska ge henne dropparna, då rycker hon bara undan huvudet och vill inte alls att man ska pilla där).

Men hur sjutton ska jag göra? Om hon hade varit hängig och dålig rent allmänt hade beslutet känts så mycket lättare. Men hon är ju så pigg! Tänk om hon INTE får ont då? Jag vet ärligt varken ut eller in just nu. Måste ventilera med veterinären imorgon. Och för att orka göra det måste jag hoppa i säng nu så jag orkar upp. Men shit så svårt det ÄR. Jag kommer ligga med tankarna ända tills jag somnar, säkert i drömmarna också, och direkt när jag vaknar. Hur skulle DU ha gjort?