Nu har det gått snart en vecka sen jag tog stygnen. Nio stygn. Konstaterar såhär i efterhand att de värsta momenten kring den här operationen var bedövningen och suturtagningen. Att ta stygnen sved ganska ordentligt, men det gick fort och smidigt. Distriktssköterskan sa att såret hade läkt jättefint och att allt såg bra ut. Sen satte hon på fem små tejpbitar, gav mig några extra tejpremsor och så fick jag gå. Kändes så tomt! Från ett jättebandage till några små fjuttiga tejpbitar. Och tummen stod rätt ut. Den hade ju haft den ställningen i två veckor, så det tog några timmar innan den hittade normaltillståndet. :)

Idag känns det bara bra. Såret är i princip helt läkt nu. Det spänner fortfarande, och det lossnar en del torra skinnbitar längs sårkanten, men i övrigt så ser det hur fint som helst ut. Och handen funkar ganska okej. Får fortfarande inte lyfta tungt (helst inte mer än motsvarande en liter mjölk), och vissa rörelser går inte att göra. Men det är en sån frihet nu. Känns helt fantastiskt bra. Och jag är fortfarande, efter nästan tre veckor, lika fascinerad över att handen inte har domnat en enda gång. Inte en gång. Pratade med mamma om det idag, och jag sa att om så besvären kommer tillbaka imorgon så är det så värt det.

När jag var på vårdcentralen passade jag på att boka en tid hos min läkare för att förlänga sjukskrivningen. Fick en tid samma dag som min nuvarande sjukskrivning går ut, så det kunde inte bli bättre. Tänkte prata med honom om min medicinering också. Har inga fler uttag på den dosen jag äter just nu, men ett uttag kvar på en lägre dos. Känner att jag mår såpass mycket bättre nu, har ätit medicinen i åtta månader och det börjar bli dags att trappa ner. Så jag tänkte se vad han föreslår. Vore skönt att börja gå ner till en lägre dos, äta den ett tag och så småningom sluta helt. Det jag däremot fortfarande har stora problem med är sömnen. Jag har ingen direkt ångest för att sova, men jag kan helt enkelt inte somna i rimlig tid på kvällarna. Den medicinen jag äter ska göra att man blir trött, men på mig har det snarare den effekten att jag blir dåsig och har svårt att komma upp på morgnarna. Så jag funderar på att be om recept på någon sömntablett, så att jag kan försöka komma i fas. Får se vad han säger om det.

I övrigt har det varit full fart den här veckan. Kör x2, födelsedagskalas hos Ann (Rasmus fyllde 15 år i fredags), filmkväll, bebisgos med en tvåveckors Theodor. Och så har jag pysslat ihop tre kort som jag fick beställning på. Har ett kort till som ska göras, men det behöver inte vara klart än på nästan två veckor. Men det känns skönt att äntligen kunna pyssla igen! Har haft sån abstinens efter det. Men att sitta och scrappa med en hand i paket är ingen höjdare.

Jag har också hunnit skicka in papper till högskolan, en ansökan om fortsatt studieuppehåll. Jag vill ta en termin till ledigt, eftersom jag är osäker på när operation nr 2 blir av. Och blir den i januari kommer jag inte kunna klara skolan till en början. Att sitta och anteckna på flera timmar långa föreläsningar funkar inte. Det tar för mycket kraft från handen.

Ja just det, jag hade ju Susannes yngsta dotter Isabelle boende här från måndag till onsdag också. Susanne var på konferens, och ville inte att Bella skulle vara hemma själv. Då hade Bella frågat om hon fick sova här, och det var klart hon fick det! Och det var inga problem alls att ha henne här, hon skötte sig själv och det var kul att få umgås lite med henne. Så hon får gärna sova här fler gånger!

Nu är klockan 23.43, och det är väl bäst att jag lägger upp det här på hemsidan innan klockan passerar midnatt. Jag menar, det är ju så jobbigt att ändra datum längst upp… ;) Puss på er! Och glöm inte att skriva en rad eller två i gästboken. Är så glad för alla kommentarer jag får!