Nu börjar jag tröttna rejält på mitt bandage, aka boxningshandsken. Men nu är det snart dags att äntligen få bort det. Klockan har just passerat midnatt mellan lördag och söndag (därav datumet i rubriken, fast det fortfarande känns som lördag i mitt huvud). Alltså är det måndag imorgon, och då ska jag till vårdcentralen och ta stygnen. Och – det viktigaste av allt – få ett mindre bandage. Det jag har nu har börjat sitta riktigt löst, vilket iofs är ett bra tecken, då har svullnaden gått ner. Men det ser inte mycket ut för världen, även om jag har försökt skydda det så mycket som möjligt så blir det ju smutsigt. Och det börjar fransa sig. Vill nog inte ens veta hur ofräscht det är under. Jag har ju inte tvättat handen (med undantag för fingrarna) på snart två veckor. Förvisso är det ju skyddat i och med bandaget, men man svettas ju liksom. Och jag känner hur torr huden är. Kliar som sjutton, inte i själva såret lustigt nog, utan på ovansidan av handen. Så det är bara fördelar med att få byta bandage! :)

I övrigt mår handen ganska bra nu. Jag kan använda den riktigt mycket. Det är bara tyngre lyft, lyft där jag måste greppa med tummen, samt vissa rörelser som inte funkar. Och så begränsar ju bandaget rörligheten lite. Men det bästa av allt – handen har inte domnat alls sen operationen! Jag är fortfarande fascinerad. Högerhanden domnar ju stup i kvarten, och det är liksom det jag är van vid. Så när höger domnar väntar jag mig att vänstern också ska göra det, men det händer inte. Och det är så skönt. Lustigt hur man vänjer sig! Jag är så van vid domningar och värk att jag fascineras av att det inte är så. Att jag inte har mycket kraft eller styrka i vänstern än är inget jag reflekterar över heller, eftersom det har varit normaltillstånd innan också. Det kommer jag nog också fascineras över om 1½ månad eller så, när vänsterhanden har återfått full funktion igen.

Just de orden – full funktion. Jag har inte haft full funktion i någon av mina händer på ungefär 10 år. Det var ju inte jätteilla i början, de två första åren eller så. Då domnade fingrarna mest nattetid, och jag hade sällan ont. Men sen började jag jobba på en stormarknad, där jag dels satt i kassan och dels plockade varor i mejerikylen. Mycket tunga lyft med andra ord. Det förvärrade händernas tillstånd en hel del. Jag minns att det var då jag började använda lindor. Eller rättare sagt såna strumpor, där man liksom gjorde hål för tummen och sen trädde den över handen. Det hjälpte någorlunda då. Sen har jag haft i princip bara tunga yrken även efter det. Rena döden för händerna. Men eftersom läkaren som ställde diagnosen på mig -99 eller -00 (minns inte exakt) hävdade att jag var för ung för operation då, och sa att det skulle dröja många år innan något sådant skulle bli aktuellt, så trodde jag ju på honom. Och det var bara därför jag väntade såhär länge med att söka hjälp. Var helt övertygad, som jag har skrivit innan, att jag skulle få samma svar nu. Den första läkarens kommentar tillsammans med det faktum att min mamma gick i drygt 15 år med sina besvär innan hon fick opereras, gjorde att jag helt enkelt trodde att jag fortfarande var för ung. Jag hade ju bara haft diagnosen i 8-9 år.

Så jag tror inte jag riktigt förstod läkaren jag träffade i början av augusti, när hon sa det är klart vi ska operera. Vadå klart? Är jag inte för ung? Men hennes kommentar om min dåvarande läkare, att det var rent skitsnack att jag då var för ung, eftersom jag faktiskt hade domningar och värk redan då och det ska åtgärdas, fick mig att inse att jag har gått så många år helt i onödan med det här. Då ville jag åka och nita den dåvarande läkaren. Men det löser ju inget, och jag är alldeles för väluppfostrad för det. Är så glad nu att jag faktiskt har fått operation beviljad för båda händerna och att den ena redan är avklarad. Visst, jag har fortfarande minst fyra veckors sjukskrivning kvar framför mig. Men det värsta är gjort nu. Jag har inte direkt ont längre. Bara vissa rörelser gör ont. Och om jag gör som jag gjorde för några dagar sen… försökte döda en mygga genom att slå ihop händerna, som man brukar göra. Det var inte skönt, och det kom jag på också. Efteråt. Men i övrigt fungerar handen någorlunda. Jag kan sitta och skriva här med båda händerna igen! Så nu blir det lite längre inlägg igen, haha. Och kanske lite mer sällan, i vanlig ordning?

Jag har faktiskt tänkt uppdatera här nu i flera dagar. Det har bara inte blivit av. Saker har kommit i vägen. Var bland annat på rep inför Sånger för livet i Immanuelskyrkan i torsdags. Fyra timmar med duracellkaninen Lönnå. Hur orkar han? I slutet av repet satt vi körsångare och kämpade med att hålla oss vakna. Men Kjell Lönnå, 72 år, såg ut att ha lika mycket energi som när vi började. Helt sjukt. Men roligt var det! 22 november är det dags för den stora galan i Globen. Finns biljetter kvar om det är någon som är intresserad av att komma och lyssna! Ticnet tror jag det är som säljer. Annars kommer det tv-sändas i SVT, kl. 19.00 den 14 december (en timme), samt kl. 19.00 den 21 december (andra timmen). I år är det fokus på att det ska vara en julkonsert. Så titta och lyssna! Antingen live eller på tv. :)

Imorgon (idag) ska jag och mamma åka och fika hos Angelica och gratta henne i efterskott. Hon fyllde år nu i veckan som var. Ska bli kul att träffa henne igen, det var ett tag sen sist. Hennes mamma var faktiskt här och fikade en snabbis för några veckor sen, och det var lite roligt. Vi bodde grannar förut, och då umgicks min mamma och Angelicas mamma rätt flitigt. Sen flyttade Angelicas familj till hus, och sen dess har hennes mamma pratat om att hon ju måste komma hit och fika! Men det har liksom inte blivit av, på sisådär fem-sex år ;) Fast vi har varit där när Angelica eller någon annan i hennes familj har fyllt år. Så vi har ju träffats iaf. Och jag och Angelica ses ibland också. Fast nu var det som sagt länge sen.

Men nu ska jag ta och runda av här. Bara för att jag kan skriva långa inlägg behöver de ju inte bli evighetslånga liksom… ;) Puss på er!