Mogis del av stjärnhimlen

Jag har tänkt skriva här ganska länge, men det har liksom inte blivit av. Är det inte jag som är hos läkare så är det mitt marsvin Sissa. Ett jäkla spring helt enkelt. Jag kan ta det från början.

Förra veckan var jag hos läkaren för att få förlängd sjukskrivning, plus att jag ville prata om min medicinering för depressionen. Hade laddat upp med argument för sjukskrivningen, då jag hade pratat med Gosungens mamma och fått bekräftat att novemberschemat redan är lagt. Jag skulle då endast ha möjlighet att få jobba EN enda dag. Jag berättade för läkaren att jag har fått operationsdatum för högerhanden, och att jag bara skulle kunna jobba en dag, och med lite otur inte ens det. Han slängde en snabb blick på min vänsterhand och började knappa på datorn. ”Post op kvarstående värk och svullnad” blev resultatet på intyget. Så lätt gick det. Jag är sjukskriven till och med den 3:e december. Skönt.

När det gällde medicineringen så hade jag inga uttag kvar på den högre dosen. Men jag känner att jag mår så mycket bättre, att jag tror det blir bra med en lägre dos. Han tyckte det lät bra och förlängde receptet. Sen sa jag också att min sömn är en katastrof och att jag behöver hjälp med att komma i fas. ”Okej, du vill ha något att sova på?” sa han. Jag svarade att det vore bra, bara för ett litet tag, så jag kan få ordning på det. Han skrev ut insomningstabletter för TRE månader. Vi har tydligen olika syn på vad ”ett litet tag” innebär, haha. Men det känns bra iaf. Jag fick det jag önskade och mer därtill. Har jag sagt att min läkare är fantastisk?

När jag trodde det var klart med läkarbesök får jag ett meddelande av R: ”Jag tror att Sissa har ögoninflammation”. Kul. Han tyckte det såg så pass illa ut att han ville att jag skulle åka in akut med henne. Så i lördags åkte jag till Djursjukhuset Albano med henne. Mina ”vanliga” veterinärer har ju inte öppet på lördagar. Och på Albano har jag varit förut, med ett av de andra marsvinen. Fick sitta och vänta i närmare 2 timmar innan jag och Sissa fick träffa en veterinär.

Veterinären bekräftade våra misstankar – det var ögoninflammation, och en rejäl sådan dessutom. Så hon skrev ut ögondroppar och gav oss en tid hos en ögonspecialist på måndagen. Hon själv var inte så kunnig om marsvin (de är egentligen specialiserade på hund och katt där), så hon ville att någon skulle ta en extra titt och besluta vad som skulle göras. Kändes bra.

Så igår bar det återigen av till Albano med Sissa. Ögonspecialisten tittade på Sissas öga och konstaterade att ”det här ser inte bra ut alls”. Hon sa att chansen att det går över är väldigt liten, och OM det trots allt gör det så är sannolikheten att när vi slutar behandla, så kommer det komma tillbaka. Prognosen är alltså inte alls god. Det är för illa, och det har gått för fort. Då åkte vi ändå in ett och ett halvt dygn efter att R först hade upptäckt det… Hon skrev ut fuktgivande droppar, eftersom Sissa inte alls blinkar med ögat nu (det gjorde hon i lördags) så torkar det lätt ut. Hon trodde heller inte att Sissa kunde se alls med det ögat, eftersom hon inte reagerade när veterinären förde sin hand mot ögat. Men nu ska vi behandla med två sorters ögondroppar i en vecka, och komma tillbaka på måndag.

Veterinären sa att om det inte har blivit bättre då, så rekommenderar hon att man tar bort ögat. Jag sa att det är ju en kostnadsfråga, eftersom Sissa inte är försäkrad. Och vad är det för garantier att det blir bra sen? Att det inte blir komplikationer? Att Sissa inte kommer ha ont? Just nu har Sissa inte ont alls, men det vet vi ju inte hur det kommer bli framöver. Veterinären sa då att man kan låta ögat vara kvar, och att hon får leva med ett öga som ser konstigt ut. Så länge hon inte har ont är det ingen fara. Men jag tänker på Sissas bästa. Visst, hon har inte ont nu, men tänk om hon får det? Inflammationen kanske går över, eller åtminstone blir bättre, nu när vi behandlar. Men vi kan inte hålla på och ge henne ögondroppar 3 ggr/dag hur länge som helst. Den här veckan har vi löst det med att R ger henne dem morgon och kväll, och jag har fått låna bilen så jag kan åka över mitt på dagen och ge henne den dosen. Och om vi slutar behandla lär inflammationen komma tillbaka, och behandlar vi inte då så lär hon få ont så småningom. Och jag vill inte att hon ska lida.

Därför känner jag att jag är tveksam till att låta operera bort hennes öga. Det kommer kosta åtskilliga tusenlappar, och jag har ingen som helst garanti på att det kommer bli bra. Det kan uppstå en massa komplikationer. Plus att marsvin är väldigt känsliga för narkos, så risken finns att hon inte ens överlever operationen. Är det då värt allt detta krångel? För Sissas skull? Om prognosen är så dålig som veterinären säger, är det kanske bäst för Sissa om hon får somna in. Det är ett svårt beslut att ta, men som sagt så vill jag inte att hon ska lida. Och att tvinga henne att gå igenom operation och behandling bara för att JAG vill ha henne kvar, det funkar inte. Jag kan inte tänka så. Därför tänker jag avvakta den här veckan och se hur Sissa verkar må, och om ögat blir bättre överhuvudtaget. Blir det inte det, trots behandling, så är det ju totalt kört att det någonsin kan bli bra eller bättre. Då kommer jag prata med veterinären på måndag och se vad hon tycker. Säger hon att det är så att det kan orsaka lidande för Sissa, så vill jag att de låter henne somna in direkt. Hon ska inte behöva ha ont.

Det känns för jävligt, men samtidigt vet jag att sånt här kan hända. Det är inte det första djuret jag har som är sjukt. Och det är inte första gången jag står inför beslutet om det ska bli avlivning. Förra gången var jag tvungen att låta avliva. Mitt dåvarande marsvin Floppy hade drabbats av en neurologisk sjukdom och kunde inte röra sig. Han var så dålig att han inte ens behövde sprutan med överdosen av sömnmedel. Han somnade in av den lugnande sprutan innan. Och det var skitjobbigt, men jag visste att det var för hans bästa. Och jag försöker tänka likadant för Sissas del nu. Men det är svårt. Grymt svårt.

Ibland får jag skov med extremt många besökare på hemsidan. Någonstans mellan tre- och fyrdubbelt mot det ”normala”. Första gången kunde jag inte begripa vad det var som hade hänt. Var kom alla besökare ifrån? Hade min besöksräknare flippat och räknat ut nåt på egen hand? Fick förklaringen i ett gästboksinlägg, att jag hade blivit länkad på Bloggkommentatorerna. Först begrep jag inte varför de skulle länka till mig, hur hade de hittat hit? Gick in på deras sida och letade fram rätt inlägg. Aha! Det är en annan tjej, som också kallar sig Mogi, som modebloggar. Förstår inte varför alla dessa modebloggar är så intressanta, men vissa tycker det och det är väl okej.

Till saken hör att denna andra Mogi har sin hemsida på en domän som är nästan identisk med min. Bara ett ynka litet S som skiljer. Alltså har det blivit så att folk i farten missat denna lilla bokstav och klickat sig in på min sida istället för hennes. Efter detta första skov med besökare lugnade det ner sig och blev ”som vanligt” ett tag igen. Igår sköt statistiken i höjden igen, och jag kollade på Statcounter (tack S för det tipset) från vilka sidor mina besökare hade kommit. Klickade mig vidare och kikade på dessa sidor (två olika den här gången). Och jovisst, det var fellänkat igen. På den ena sidan hade skribenten ondgjort sig över vilken ”galla” denna Mogi hade skrivit, och att han/hon inte förstod hur folk kunde vilja läsa sådan smörja om mode. Och så en länk; till mig.

Jag kände mig manad att lite diskret påpeka att det nog inte var min sida som personen ville länka till, eftersom jag bloggar om allt möjligt utom just mode. Och jag är inte ute efter att ”påverka” folk (vilket var en annan kommentar om Mogis sida). Det kändes liksom inte okej att bli länkad då, och bli utsatt för folks fördomar. Fick inget svar på den kommentaren, men länken ändrades snabbt till ”rätt” Mogi. Lämnade också en kommentar på den andra sidan, men sist jag kollade stod fortfarande min sida länkad. Där var det förvisso väldigt positivt skrivet om den andra Mogi, men rätt ska vara rätt. Folk som klickar på länkar förväntar sig ju att komma till den sidan det skrivs om, inte någon helt annan. Och jag får inte ut något av en massa besökare som ändå bara ”kommit fel”. Även om det är trevligt med statistiken ;)

Så till alla er som klickat på en sådan länk och inte förstår varför ni hamnar på en helt annan sida än den som beskrevs, föreslår jag att ni klickar på den här länken för att komma till den andra [ http://www.mogis.se/ ]. Och för mina vänner – klicka på den länken om ni vill komma till ännu en modeblogg i stil med Blondinbella. Annars, låt bli. Jag låter gärna bli ;) Inget ont om modebloggare, men det är inte riktigt min kopp te, så att säga.

Igår fick jag faktiskt fart på mig själv och uppdaterade både scrappingsidan och fotodagboken! Idag har jag hunnit tillverka ett kort som jag tänkte skicka in till en tävling. Återstår att se om jag har någon chans, men försöka måste man! Väljer att inte lägga upp bild på det kortet här innan tävlingen är avgjord i alla fall. Sen får ni se, jag lovar!

Har också fått mail från en familj som är intresserade av Charlie. Har varit lite tyst på den fronten, jag får några mail ibland från folk som vill ha antingen Charlie eller Tufve, men det brukar för det mesta rinna ut i sanden eller så ångrar de sig innan de ens har sett dem. Den här kvinnan verkade dock vara riktigt intresserad och ville gärna komma och kolla på honom i helgen. Får se när det blir, och om det blir jag eller R som tar emot dem. Det löser sig. Vore bra för Charlie att få komma till en familj som verkligen har tid för honom. Han har det bra hos R, det är inte det, men det är för mycket ”ensamtid” där. Får se hur det går! Verkar de bra, och om de vill ha honom när de har fått träffa honom, så flyttar han dit i början av november. Kommer sakna honom, men huvudsaken är att han har det bra.

Nu ska jag ägna mig åt kvällens andra GT. Mamma agerar bartender, haha.

Tänk så fort vissa saker kan vända. Idag kom det efterlängtade kuvertet! Jag har fått en tid för operation av högerhanden! Just när jag misströstade som mest, och inte vågade hoppas på annat än operation i januari (alldeles för sent för min smak) så kom brevet. Den 3 december är det dags. Alldeles perfekt! Eller, så perfekt som det kan bli i ett läge som detta. ;) Konstaterade idag att det är underligt hur man kan bli så överlycklig över en operation. Men det är jag. ÄNTLIGEN kan jag börja planera min framtid. Jag har också information att ge min läkare som jag ska träffa nästa vecka, istället för att bara säga ”jo, jag väntar på en till operation, men har ingen aning om när den blir”.

Hoppas på att få vara sjukskriven hela tiden fram till 3 december. Inte för att jag egentligen ”behöver” det, konvalescensen för min del är 6-8 veckor post op (jag räknar med 8 eftersom det är så många tunga lyft i mitt jobb). Tiden mellan operationstillfällena är 10 veckor och 2 dagar. Men för enkelhetens skull. Om jag ska gå in och jobba rör det sig om som mest 11 möjliga jobbdagar, varav 10 i november. Jag kan inte ringa min arbetsgivare än och berätta när och om jag kan jobba, då jag måste veta hur länge jag är sjukskriven först. Alltså kan jag ringa dem tidigast den 22 oktober (då jag varit hos läkaren). Vid den tiden är schemat för november med allra största säkerhet redan lagt, vilket innebär att jag troligen inte får några pass alls i november. Återstår då EN möjlig dag att jobba innan nästa operation.

Det känns inte helt okej. Framförallt inte för Gosungens skull. Tänk själva – om jag då skulle jobba den 2 december (den enda möjliga dagen), så har Gosungen inte träffat mig sen den 14 september (mer än att jag kanske hälsar på någon gång). Två och en halv månad. Hon skulle bli överlycklig över att se mig, det är inte det. Men tänk då att hon bara får träffa mig den dagen, sen försvinner jag i ytterligare minst två månader. Det är inte rättvist mot henne. Och det innebär också en massa krångel för mig. Med en sjukskrivning som går ut drygt 2 veckor innan operation, blir jag borträknad från försäkringskassan. Jag räknas som frisk och arbetsför igen, och måste göra en ny ansökan, för ny sjukskrivning. Ytterligare byråkrati och en massa pappersarbete både för mig och försäkringskassan. Det vore så mycket enklare om jag fick ha sjukskrivningen löpande.  Istället för att vara ”frisk” i 16 dagar. 16 dagar då jag med största sannolikhet ändå inte kommer jobba. Får se vad läkaren säger helt enkelt.

Men i det stora hela kan den här dagen sammanfattas som bra. Vissa saker, som jag skrivit om i det låsta inlägget, finns fortfarande kvar och gnager i mig. Men de bra tankarna väger över idag. Med god marginal. Idag är jag glad.

Handen då? Jo, den mår bra. Läker fint, det är inte lika rött längre som det varit veckan efter stygnen togs. Jag börjar kunna se vit ärrvävnad på vissa ställen, det lossnar inte längre så mycket torrt skinn längs kanten. Jag kan använda handen mer och mer. Smörjer runt ärret flera gånger dagligen, för att mjuka upp. Har hittat världens bästa http://www.apoteket.se/apoteket/jsp/polopoly.jsp?d=4682&ProductSKU=100331&prodinfotype=&showBuy=true&action=showProdInfo (klickbar länk) på apoteket. Dryg, parfymfri, fantastiskt resultat, inget kladd. Lite gratisreklam sådär :) Jag köpte den lilla tuben (30g) för att testa, det är nu en och en halv vecka sedan. Jag har använt den minst 5 ggr dagligen, och det är nästan lika mycket kvar i tuben än. Dryg var ordet.

Nu ska jag sätta mig och redigera lite foton och försöka få upp dem på hemsidan. Ska uppdatera scrappingsidan också är det tänkt. Ligger lite efter, och med den fina marknadsföring M hjälper med mig just nu så måste jag ju se till att ligga i fas hela tiden! Tack älskade vän för att du finns, och för allt du gör för mig. Jag hoppas du förstår hur oerhört mycket du betyder för mig. Jag vet ännu inte hur jag ska göra för att visa det, men jag ska hitta ett sätt. Och du lär märka det ;)

Puss på er alla som läser, och tack för alla fina gästboksinlägg! Kan inte sägas nog många gånger. Varje ord jag får från er värmer, och fortsätter ni skriva gör ni mig glad. Varje gång.

Klockan är nu 03.39 och jag har ännu inte kunnat somna. Bara ytterligare ett bevis på hur urusel min sömn är. Och när jag inte kan sova kommer alla tankar. Alla de mörka. Har valt att lägga dem i ett Låst inlägg (Lågt) för det känns för privat att lägga ut det här till allmänt beskådande. Men fråga om lösen, vet jag vem du är får du det troligen. Jag har bytt lösenord nu, då det förra lösenordet finns hos folk jag inte vill ska läsa. Alltså kan du inte logga in med det gamla, inte på de tidigare inläggen heller. Lösenordet är utbytt även där. Vill du läsa, maila eller skriv ett privat inlägg i gästboken och fråga efter lösenordet. Beviljas som sagt troligen.

Nu har det gått snart en vecka sen jag tog stygnen. Nio stygn. Konstaterar såhär i efterhand att de värsta momenten kring den här operationen var bedövningen och suturtagningen. Att ta stygnen sved ganska ordentligt, men det gick fort och smidigt. Distriktssköterskan sa att såret hade läkt jättefint och att allt såg bra ut. Sen satte hon på fem små tejpbitar, gav mig några extra tejpremsor och så fick jag gå. Kändes så tomt! Från ett jättebandage till några små fjuttiga tejpbitar. Och tummen stod rätt ut. Den hade ju haft den ställningen i två veckor, så det tog några timmar innan den hittade normaltillståndet. :)

Idag känns det bara bra. Såret är i princip helt läkt nu. Det spänner fortfarande, och det lossnar en del torra skinnbitar längs sårkanten, men i övrigt så ser det hur fint som helst ut. Och handen funkar ganska okej. Får fortfarande inte lyfta tungt (helst inte mer än motsvarande en liter mjölk), och vissa rörelser går inte att göra. Men det är en sån frihet nu. Känns helt fantastiskt bra. Och jag är fortfarande, efter nästan tre veckor, lika fascinerad över att handen inte har domnat en enda gång. Inte en gång. Pratade med mamma om det idag, och jag sa att om så besvären kommer tillbaka imorgon så är det så värt det.

När jag var på vårdcentralen passade jag på att boka en tid hos min läkare för att förlänga sjukskrivningen. Fick en tid samma dag som min nuvarande sjukskrivning går ut, så det kunde inte bli bättre. Tänkte prata med honom om min medicinering också. Har inga fler uttag på den dosen jag äter just nu, men ett uttag kvar på en lägre dos. Känner att jag mår såpass mycket bättre nu, har ätit medicinen i åtta månader och det börjar bli dags att trappa ner. Så jag tänkte se vad han föreslår. Vore skönt att börja gå ner till en lägre dos, äta den ett tag och så småningom sluta helt. Det jag däremot fortfarande har stora problem med är sömnen. Jag har ingen direkt ångest för att sova, men jag kan helt enkelt inte somna i rimlig tid på kvällarna. Den medicinen jag äter ska göra att man blir trött, men på mig har det snarare den effekten att jag blir dåsig och har svårt att komma upp på morgnarna. Så jag funderar på att be om recept på någon sömntablett, så att jag kan försöka komma i fas. Får se vad han säger om det.

I övrigt har det varit full fart den här veckan. Kör x2, födelsedagskalas hos A (R fyllde 15 år i fredags), filmkväll, bebisgos med en tvåveckors Teddy. Och så har jag pysslat ihop tre kort som jag fick beställning på. Har ett kort till som ska göras, men det behöver inte vara klart än på nästan två veckor. Men det känns skönt att äntligen kunna pyssla igen! Har haft sån abstinens efter det. Men att sitta och scrappa med en hand i paket är ingen höjdare.

Jag har också hunnit skicka in papper till högskolan, en ansökan om fortsatt studieuppehåll. Jag vill ta en termin till ledigt, eftersom jag är osäker på när operation nr 2 blir av. Och blir den i januari kommer jag inte kunna klara skolan till en början. Att sitta och anteckna på flera timmar långa föreläsningar funkar inte. Det tar för mycket kraft från handen.

Ja just det, jag hade ju S yngsta dotter I boende här från måndag till onsdag också. S var på konferens, och ville inte att I skulle vara hemma själv. Då hade I frågat om hon fick sova här, och det var klart hon fick det! Och det var inga problem alls att ha henne här, hon skötte sig själv och det var kul att få umgås lite med henne. Så hon får gärna sova här fler gånger!

Nu är klockan 23.43, och det är väl bäst att jag lägger upp det här på hemsidan innan klockan passerar midnatt. Jag menar, det är ju så jobbigt att ändra datum längst upp… ;) Puss på er! Och glöm inte att skriva en rad eller två i gästboken. Är så glad för alla kommentarer jag får!

Nu börjar jag tröttna rejält på mitt bandage, aka boxningshandsken. Men nu är det snart dags att äntligen få bort det. Klockan har just passerat midnatt mellan lördag och söndag (därav datumet i rubriken, fast det fortfarande känns som lördag i mitt huvud). Alltså är det måndag imorgon, och då ska jag till vårdcentralen och ta stygnen. Och – det viktigaste av allt – få ett mindre bandage. Det jag har nu har börjat sitta riktigt löst, vilket iofs är ett bra tecken, då har svullnaden gått ner. Men det ser inte mycket ut för världen, även om jag har försökt skydda det så mycket som möjligt så blir det ju smutsigt. Och det börjar fransa sig. Vill nog inte ens veta hur ofräscht det är under. Jag har ju inte tvättat handen (med undantag för fingrarna) på snart två veckor. Förvisso är det ju skyddat i och med bandaget, men man svettas ju liksom. Och jag känner hur torr huden är. Kliar som sjutton, inte i själva såret lustigt nog, utan på ovansidan av handen. Så det är bara fördelar med att få byta bandage! :)

I övrigt mår handen ganska bra nu. Jag kan använda den riktigt mycket. Det är bara tyngre lyft, lyft där jag måste greppa med tummen, samt vissa rörelser som inte funkar. Och så begränsar ju bandaget rörligheten lite. Men det bästa av allt – handen har inte domnat alls sen operationen! Jag är fortfarande fascinerad. Högerhanden domnar ju stup i kvarten, och det är liksom det jag är van vid. Så när höger domnar väntar jag mig att vänstern också ska göra det, men det händer inte. Och det är så skönt. Lustigt hur man vänjer sig! Jag är så van vid domningar och värk att jag fascineras av att det inte är så. Att jag inte har mycket kraft eller styrka i vänstern än är inget jag reflekterar över heller, eftersom det har varit normaltillstånd innan också. Det kommer jag nog också fascineras över om 1½ månad eller så, när vänsterhanden har återfått full funktion igen.

Just de orden – full funktion. Jag har inte haft full funktion i någon av mina händer på ungefär 10 år. Det var ju inte jätteilla i början, de två första åren eller så. Då domnade fingrarna mest nattetid, och jag hade sällan ont. Men sen började jag jobba på en stormarknad, där jag dels satt i kassan och dels plockade varor i mejerikylen. Mycket tunga lyft med andra ord. Det förvärrade händernas tillstånd en hel del. Jag minns att det var då jag började använda lindor. Eller rättare sagt såna strumpor, där man liksom gjorde hål för tummen och sen trädde den över handen. Det hjälpte någorlunda då. Sen har jag haft i princip bara tunga yrken även efter det. Rena döden för händerna. Men eftersom läkaren som ställde diagnosen på mig -99 eller -00 (minns inte exakt) hävdade att jag var för ung för operation då, och sa att det skulle dröja många år innan något sådant skulle bli aktuellt, så trodde jag ju på honom. Och det var bara därför jag väntade såhär länge med att söka hjälp. Var helt övertygad, som jag har skrivit innan, att jag skulle få samma svar nu. Den första läkarens kommentar tillsammans med det faktum att min mamma gick i drygt 15 år med sina besvär innan hon fick opereras, gjorde att jag helt enkelt trodde att jag fortfarande var för ung. Jag hade ju bara haft diagnosen i 8-9 år.

Så jag tror inte jag riktigt förstod läkaren jag träffade i början av augusti, när hon sa det är klart vi ska operera. Vadå klart? Är jag inte för ung? Men hennes kommentar om min dåvarande läkare, att det var rent skitsnack att jag då var för ung, eftersom jag faktiskt hade domningar och värk redan då och det ska åtgärdas, fick mig att inse att jag har gått så många år helt i onödan med det här. Då ville jag åka och nita den dåvarande läkaren. Men det löser ju inget, och jag är alldeles för väluppfostrad för det. Är så glad nu att jag faktiskt har fått operation beviljad för båda händerna och att den ena redan är avklarad. Visst, jag har fortfarande minst fyra veckors sjukskrivning kvar framför mig. Men det värsta är gjort nu. Jag har inte direkt ont längre. Bara vissa rörelser gör ont. Och om jag gör som jag gjorde för några dagar sen… försökte döda en mygga genom att slå ihop händerna, som man brukar göra. Det var inte skönt, och det kom jag på också. Efteråt. Men i övrigt fungerar handen någorlunda. Jag kan sitta och skriva här med båda händerna igen! Så nu blir det lite längre inlägg igen, haha. Och kanske lite mer sällan, i vanlig ordning?

Jag har faktiskt tänkt uppdatera här nu i flera dagar. Det har bara inte blivit av. Saker har kommit i vägen. Var bland annat på rep inför Sånger för livet i Immanuelskyrkan i torsdags. Fyra timmar med duracellkaninen Lönnå. Hur orkar han? I slutet av repet satt vi körsångare och kämpade med att hålla oss vakna. Men Kjell Lönnå, 72 år, såg ut att ha lika mycket energi som när vi började. Helt sjukt. Men roligt var det! 22 november är det dags för den stora galan i Globen. Finns biljetter kvar om det är någon som är intresserad av att komma och lyssna! Ticnet tror jag det är som säljer. Annars kommer det tv-sändas i SVT, kl. 19.00 den 14 december (en timme), samt kl. 19.00 den 21 december (andra timmen). I år är det fokus på att det ska vara en julkonsert. Så titta och lyssna! Antingen live eller på tv. :)

Imorgon (idag) ska jag och mamma åka och fika hos A och gratta henne i efterskott. Hon fyllde år nu i veckan som var. Ska bli kul att träffa henne igen, det var ett tag sen sist. Hennes mamma var faktiskt här och fikade en snabbis för några veckor sen, och det var lite roligt. Vi bodde grannar förut, och då umgicks min mamma och A’s mamma rätt flitigt. Sen flyttade A’s familj till hus, och sen dess har hennes mamma pratat om att hon ju måste komma hit och fika! Men det har liksom inte blivit av, på sisådär fem-sex år ;) Fast vi har varit där när A eller någon annan i hennes familj har fyllt år. Så vi har ju träffats iaf. Och jag och A ses ibland också. Fast nu var det som sagt länge sen.

Men nu ska jag ta och runda av här. Bara för att jag kan skriva långa inlägg behöver de ju inte bli evighetslånga liksom… ;) Puss på er!