Posts in month: september, 2008

Är det nån som läser här som är haj på att fixa med hemsidor? Jag har tröttnat på den här layouten och vill ha något nytt, men är ingen större fena på hemsidessnickeri själv. Så jag behöver hjälp! ;) Det behöver inte vara så himla avancerat, går ju att ha den nuvarande som grund och bara fippla med koder. Men som sagt, så långt sträcker sig inte min kunskap… Jag kan uppdatera en befintlig hemsida, men att bygga en är inte riktigt samma sak. Så är det någon som har ork och lust att hjälpa mig (jag kan nog säkert göra mkt själv om jag bara får grunderna klara) vore jag evigt tacksam! Finns egentligen fler anledningar till att jag vill ha bort den här layouten, men vilka det är låter jag vara osagt. Trots allt, och mest relevant, är att jag har tröttnat.

I övrigt så är det dag 5 med bandage idag. Jag är trött på det också… ;) Men något positivt är att det gör mindre och mindre ont för varje dag som går. På måndag har det gått en vecka, och då får jag ta av översta ”lagret” av bandaget. Har liksom en slags ”strumpa” över själva bandaget. Kirurgen sa att den kan jag ta av i ”halvlek”, dvs efter en vecka (ska ju ta stygnen och få nytt bandage 2 veckor efter op), så är bandaget under fräscht. Och i och med att jag har lyckats spilla kaffe på ”strumpan” så lär det onekligen vara fräschare där under… ;)

Jag fortsätter göra mina rörelseövningar och det går bra, men det gör ont efteråt. Känns att man anstränger såret liksom. Det stramar och dunkar en liten stund, blir som en slags snabbt övergående träningsvärk. Men det kan jag leva med. Det som faktiskt är jobbigast nu är att bandaget mest känns som att det är i vägen. Men lustigt nog vänjer man sig fort! Det känns som att jag ”alltid” har haft vänsterhanden i paket, och jag har blivit riktigt snitsig på att i princip bara använda höger hand. Att skriva på datorn går lätt nu med en hand, att få på mig kläder går fortare nu än i början av veckan. Det enda som fortfarande känns helt bakvänt är när jag ska skriva. Framförallt om jag ska skriva min signatur nånstans. Att bara skriva vanlig text går hyggligt, det syns faktiskt vad det står. Men namnteckningen… den har få likheter med originalet! Men så länge ingen vill jämföra mina högerhänta kråksparkar med namnteckningen på mitt körkort kan jag ju låtsas som att det regnar…

Imorgon ska jag och mamma åka och lämna tillbaka bilen vi haft i en vecka. Nu behöver vi den inte. Att åka och handla går nästan lika smidigt med bussen. Och jag får/kan ju inte köra nu. Dröjer nog några veckor till innan jag kan klassas som lämplig bilförare igen. Men det var skönt att ha den till sjukhuset i måndags. Och framförallt – det var väldigt skönt att ha den HEM därifrån. Sen dess är den i princip bara använd till och från affären. Så nu får den bo hemma i sitt eget garage igen! :)

Sen kommer kanske Ann hit imorgon. Ska bli mysigt isf! Nu är det snart en vecka sen vi sågs. Men både hon och jag har haft annat för oss den här veckan. På söndag är jag bjuden på kalas hemma hos Susanne igen, för andra gången på en dryg vecka. Den här gången ska vi fira Patricia, som fyllde 15 år igår. Måste ta reda på vad hon önskar sig, så jag kan köpa present :)

Nu är det nog dags att börja tänka på refrängen, det är en dag imorgon också. Tekniskt sett så har klockan faktiskt passerat midnatt, så det är egentligen lördag nu och jag borde ändra datumet längst upp i det här inlägget. Men orka… ;) Puss på er!

Dag 4 med boxningshandske idag. Börjar tröttna på det nu. Men förutom att jag stör mig på bandaget (eller bagaget, som S råkade kalla det igår) känns det lite bättre nu. Det gör inte lika ont längre. Eller rättare sagt gör det ont på ett annat sätt, djupare liksom. Tydligen är det ett tecken på att det läker, så det är väl bra. Det stramar i såret och har börjat klia något, också ett gott läkningstecken. Ibland känns det som att det liksom skaver mot bandaget, det vet jag inte riktigt vad det beror på, men blir det inte värre så är det säkert också ett gott tecken.

Igår testade jag också hur det gick att duscha med ena handen inplastad. Det gick alldeles utmärkt. Jag var lite förutseende innan operationen och hällde schampoo, duschtvål och balsam i pumpflaskor så det skulle bli lättare att dosera med bara en hand. Riktigt smidig lösning faktiskt. Och jag insåg att tänderna funkar bra att hjälpa till med då man tex ska klä på sig och bara kan använda ena handen. Man kommer på små fiffiga lösningar som underlättar.

Idag har jag inte gjort många knop. Tog en sväng upp till centrum förut för att införskaffa glass, blev så toksugen. Annars har dagen spenderats fördelat mellan soffan och sängen, tv’n respektive datorn. Har också läst lite bok. Plöjer igenom Camilla Läckbergs alla böcker igen. Då det är EFIT idag har jag roat mig med att ta en del kort också. Får se om jag lyckas redigera dem med en hand. I så fall kommer de nog upp på sidan ganska så snart.

Är grymt pysselsugen också, men jag tror inte att vänsterhanden tillåter såna aktiviteter riktigt än. Kanske nästa vecka. Blir nog svårt att pyssla ändå, i och med att jag tex måste måla med fel hand. Då vet man aldrig hur det färdiga resultatet blir… ;) Men jag har iofs redan tillverkat alla kort jag ska ge bort till födelsedagsbarn och liknande, ända in i november. Så det är inte panik att jag MÅSTE tillverka kort. Jag är bara sugen….

Nu ska jag försjunka i Isprinsessan igen. Till tonerna av AcQuire. Puss på er, och tack för de fina inläggen i gästboken! Fortsätt skriv! :)

Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli rastlös REDAN. Visst, jag har ont och det är jobbigt att inte kunna använda handen som jag vill. Men jag kan faktiskt använda den mer än jag trodde. Kan stötta upp, hålla i saker (men inte greppa om det krävs kraft), klia mig och så. Annars får jag göra det mesta med ”fel” hand. Äta och skriva till exempel. Det går, men känns fel och är ganska ansträngande. Längtar tills jag får ta bort stygnen och får ett mindre bandage. Just nu känns det mest som att jag har en boxningshandske på vänsterhanden. Men den 6 oktober så blir det lättare. Ska boka tid hos distriktssköterskan på min vårdcentral för suturtagning då. Jag vet inte ens hur många stygn det är. Läkaren sa inget om det och jag tänkte inte på att fråga heller. Men det spelar egentligen ingen roll. Bort ska de iaf den 6:e, hur många det än är. :)

Men som sagt, rastlös är jag. Måste försöka hitta på något för att få dagarna att gå. Nån som är sällskapssjuk? ;) Jag var på kören igår, och det gick alldeles utmäkt. Fick låna ett notställ så jag slapp hålla i noterna. Det enda som var jobbigt var när panodilen började gå ur kroppen framåt slutet.

Idag är smärtorna värre än igår. Jag fick en Dexofen med mig från sjukhuset, den tog jag till natten och sov riktigt gott. I övrigt har jag bara tagit Panodil. Det funkade bra igår, men idag biter den inte på smärtan på samma sätt. Har fortfarande rejält ont trots maxdos. Fick dock tips av Sandra igår (bra med sjukvårdsfolk i bekantskapskretsen) att kombinera Panodil (eller Alvedon, eller annan tablett med paracetamol) med Ipren. De olika substanserna verkar tydligen på skilda sätt och ger tillsammans en bättre smärtlindring. Så jag funderar på att ta mig upp till apoteket, för andra gången på två dagar, och införskaffa Ipren. Om inte annat för att kunna ta kombinationen till natten. Dagtid kan jag stå ut med smärtan, men det är ju knappast särskilt behagligt.

I övrigt är allt bara bra. Den stora utmaningen kommer imorgon när jag tänkte duscha. Det blir roligt att klara av det med vänsterhanden i plastpåse (får inte blöta ner bandaget) och högläge… ;) Men det går nog fint det med. Nu – apoteket. Puss på er!

Är just hemkommen från sjukhuset. Operationen gick jättebra! Och jag klarade den UTAN lugnande! Det som faktiskt var jobbigast var bedövningen. Men läkaren var så bra. Hon berättade hela tiden vad hon gjorde, och ställde en massa frågor så jag fick annat att tänka på. Hon sa också att det verkligen var på tiden med operation, nerven var jätteblek och hade en väldigt markerad ”midja”. Normalt ska nerven vara vit och alldeles rak.

Nu sitter jag här med handen i ett stort förband. Bedövningen har börjat släppa och det gör ganska ont. Sitter med den nyopererade handen i hjärthöjd och känner mig smått handikappad med bara en fungerande hand. Att skriva tar en halv evighet, så det här blir ett kort inlägg. Ville mest bara berätta att det gick bra, och konstatera att jag hade alldeles rätt igår när jag trodde att jag oroade mig i onödan. ;)

Nu ska jag parkera mig i soffan och underhålla mig med tv. Skriver nog snart igen, men det blir bara korta inlägg ett tag framöver. Puss på er!

Idag har jag varit på ett väldigt speciellt dop. Det var inte mindre än TRE barn som döptes! Erik och Malva, samt deras lilla kusin Elias. Prästen frågade föräldrarna om vilka namn de hade valt till sina barn, men när han kom till Erik så frågade han Erik istället. Och Erik svarade, med viss sufflörhjälp av sin pappa, att han skulle heta ”Eik Ia”. Det vill säga Erik Ivar. :) Alla barnen var duktiga under dopet, den enda som visade sitt missnöje lite var Elias. Men sen somnade han och sov sig igenom hela själva dopceremonin. Erik tyckte det var ett roligt påhitt att tvätta håret bland en massa folk, och stod så snällt framåtböjd över dopfunten. Malva kräktes ner dopklänningen, men i övrigt var hon glad och nöjd. Prästen var lagom förvirrad och kallade barnen vid fel namn ett antal gånger (Erik fick heta Ivar, Elias fick heta Leo etc), men där hade han sufflörhjälp av Leo, som rättade honom när han sa fel.

Jag och Ssjöng två sånger också. Dels en jättesöt, som vi tror heter ”Då blev himlens alla andra stjärnor grus och sand” (det står ingen titel på den någonstans), dels ”En värld full av liv”. S spelade in båda våra framträdanden, och vi har lyssnat igenom. Låter riktigt bra med våra röster ihop. Och kantorn var fantastisk – hon lyssnade in oss och spelade nästan helt felfritt, trots att hon inte hade spelat någon av de sångerna innan, mer än lite rep hemma. Kommer lägga upp ljudklippen (eller länk till dem) här snarast. Vi fick massor av beröm av gästerna efteråt, och även av prästen. Vi passade på att marknadsföra oss lite och lämnade en lapp med kort info om oss och våra telefonnr till prästen. Så när folk bokar bröllop eller dop och önskar en solist/duo kan de kontakta oss. Vore roligt att göra det här lite mer seriöst! Vi trivs SÅ bra att sjunga med varandra och vi kompletterar varandras röster bra. Vi funderar också på att göra en ”riktig” inspelning som vi sedan kan lägga ut på nätet som marknadsföring. Kontakter finns, så vi ska höra oss för och se vad som kan göras. Skoj! :)

Nu är det 13 timmar kvar tills jag ska vara på operation. Jag har inte bara fjärilar i magen, det verkar som att fjärilarna har något slags raveparty därinne. Shit. Jag är snart där. Åtta års väntan är över om inte alls många timmar. Men jag är rädd. Orolig. Nervös. Jag VET att det kommer gå bra, men det är just den där tanken jag har skrivit om så många gånger här nu. De ska SKÄRA I MIG. Jag VET att det inte kommer göra ont, men bara det att jag kommer KÄNNA vad de gör… Jag måste verkligen be om lugnande. Visst har jag oroat mig innan, men nu kommer det på allvar. Allt det där ”måste-fixas-innan-operationen” är klart nu. Nu har jag inget mer innan det är dags. Det enda som ska göras är att jag ska skrubba mig med Descutan både ikväll och imorgon bitti. Och jag måste ta ur alla smycken. Klippa naglarna korta. Bara småsaker liksom. Om tolv timmar sitter jag i bilen och är på väg.

Håll tummarna för mig imorgon. Jag behöver det. Uppdaterar hemsidan så fort jag är ”skrivkunnig” igen (vissa saker är knepiga att göra på en dator när man bara kan använda en hand) och berättar hur det gick. Jag kommer troligen känna mig skitfånig för att jag har oroat mig en massa i onödan. Men snälla. Håll tummarna.

Jag har verkligen helt underbara människor runt mig. I måndags på fikat på kören så kom jag, Katta, S, Jennie och Sandra i vanlig ordning in på bebissnack. Efter en stund frågade Jennie när det var dags för mig att skaffa barn. Jag kommenterade det med att jag ju kanske bör ha nån att skaffa barn med först. Jennie blev helt chockad och fattade ingenting. Jag hade glömt, eller rättare sagt inte tänkt på att berätta för folk i kören om min och Rikards separation. Men nu visste alltså Jennie och Sandra (Katta och S har vetat sen precis i början).

Helt plötsligt ställer sig Sandra framför mig, tar tag i mina axlar, ser djupt in i mina ögon och säger med största allvar: ”Monika. Du har en röv i din själ.” Jag tror inte jag har skrattat så hysteriskt på länge. Det var en SÅ klockren kommentar. Förklaring? Förra terminen sjöng vi ett arr på ”Rör vid min själ (You raise me up)”. När vi fick noterna hörde jag Sandra bredvid mig chockat säga ”men vad STÅR det här egentligen?!”. Då hade hon läst helt galet. Istället för ”Rör vid min själ” läste hon ”Röv i min själ”.

Vi skrattade gott åt hennes felläsning, och sen började vi i vanlig ordning analysera det (jag och Sandra kan ha de underligaste diskussionerna, men vi brukar alltid komma fram till något och har dessutom roligt under tiden). Sandras förklaring till vad en röv i själen innebär, var ungefär: ”Om man mår dåligt, och det liksom känns skit inuti, då har man en röv i själen! Alltså är röv i själen en metafor för en depression eller liknande. Alla har vi en röv i själen ibland.”

Och nu tyckte hon alltså att jag hade en röv i själen. Det är verkligen bara hon som kan säga en sån sak, på fullaste allvar, och mena det som ett stöd. :) Men hon fick mig, och de andra, att skratta. Det var välbehövligt! Sen fortsatte hon under resten av repet att fundera på hur vi skulle hitta en ny kille till mig. Rart! :) Men jag har nog inte kommit till det stadiet än att jag är redo att dejta någon ny. Jag har annat att fokusera på först.

Det som närmar sig med stormsteg nu är operationen. Fem dagar kvar. Jag är grymt nervös. Faktiskt mer nervös än när jag har gjort andra ingrepp. Trots att jag faktiskt VET hur den här operationen går till. Jag har sett mamma med båda händerna i paket. Hon har berättat. Jag har lusläst all information jag har kommit över. Ändå är jag så otroligt nervös. Varför? Det är ingen stor operation. Jag är inte rädd för smärtan och det som kommer efteråt. Smärta har jag upplevt i många olika former innan och jag vet att jag klarar det. Men jag är så sjukt rädd för att ligga där och veta att någon skär i mig. Visst, jag tog ur p-staven för några månader sen, och då skar de också. Men det var ett typ 3 mm långt snitt och ett tryck för att få ur staven och sen var det klart. Det gick på 30 sekunder typ. Och det behövdes inte sys. Det var bara butterflyplåster, ett extra större plåster över och inget mer. Hela proceduren tog väl en dryg minut. Jag hann knappt tänka innan det var färdigt liksom.

Nej, nu tjatar jag igen. Över till något roligare. Jag är äntligen klar med dopinbjudningarna! Idag kom Marianne, Jocke och Nelli och hämtade dem. Känns lite tomt utan dem, jag har hållt på med dem så länge. Men å andra sidan är jag ruggigt trött på limegrönt och bebisstämpel nu. Trots att korten är gjorda med viss variation så är det ändå samma tillvägagångssätt på varenda kort. Samma placering av text, motiv och blommor. Samma färgsättning. Och det var 50 kort… Men nu är det färdigt och de blev toknöjda. Det är huvudsaken! Det var också premiär för mig att göra kort med text även på finska. Själva insidestexten förstod jag någorlunda, eftersom den i princip är en rak översättning av den svenska texten (de flesta kort hade svensk text, några hade finsk). Men sen hade Marianne även en dikt som hon ville ha med på insidan. Och den fattade jag typ två ord i (mamma och sylt). Men hon översatte den för mig idag, och den var jättesöt!

Nu har klockan passerat midnatt med god marginal, och jag bör nog försöka sova lite. Det är en dag imorgon också! Ska på fika hos S med familj, Isabelle fyller 13 år och ska såklart firas! Måste köpa present imorgon också. Eller ja, IDAG är det ju om jag ska vara noga. Men för mig är det imorgon eftersom jag inte har sovit än ;) Så, dags att sova!

Jo, förresten. Ett litet ps. Jag har fått lösningen på mitt mysterium om alla besökare. Har blivit länkad på en sida (http://www.glife.se/Bloggkommentatorerna/26844) som tydligen väldigt många läser. Alltid trevligt!

Har jobbat nu i tre dagar. Zarah och jag har busat massor, och det känns nästan som en sorg att jag bara har en arbetsdag kvar (såvitt jag vet) innan operationen. Sen kommer jag troligen inte jobba med henne förrän nästa år. NÄSTA ÅR! Det låter som en halv evighet dit. Men vi är nu i mitten på september, och operationen närmar sig med stormsteg. Nio dagar kvar. Sen kommer flera månaders sjukskrivning följa på det. Hur många vet jag inte, allt beror på hur fort jag får göra operation nr 2. Och det får jag förhoppningsvis veta antingen den 22:a, eller när jag ska tillbaka och ta stygnen samt göra funktionskontroll två veckor senare. Just nu har jag ingen aning.

Visst har jag funderat lite kring hur fort det KAN gå. På de informationspapper jag har fått från sjukhuset står det att om man har ett lättare jobb, typ kontorsjobb, kan man återgå till arbetet 3-4 veckor efter operation. Vid tyngre arbete rör det sig om ”ett par månader”. Men det borde väl innebära att den andra operationen borde kunna göras efter 3-4 veckor, om läkningen går som den ska? I och med att man då ska ha såpass mycket funktion i handen att man kan gå till jobbet… Eller? När mamma gjorde sina operationer var den första i mellandagarna och den andra i mars. Men det kan ju ha att göra med hur många andra operationer kirurgerna hade inplanerade? Det här är ju ingen akut operation direkt. Men om det ska gå TRE månader mellan första och andra operationen, och sen MINST två månaders sjukskrivning efter operation två, då är det ju FEM månader totalt som jag inte kan jobba. Jag vet inte om det är två månader, eftersom det bara står ”ett par månader”. Det kanske är fler än så? Tre? Fyra? Då är det ju VÅR när jag väl är aktuell för arbetsmarknaden. Shit. Jag hoppas verkligen att det går att korta ner. Jag kommer bli galen av att gå hemma så länge. För att inte tala om hur fattig jag kommer bli…

Åter till rubriken, om besökare. När jag kom hem från jobbet satte jag mig vid datorn för att kolla den vanliga hemsides-/bloggrundan. Kollade min egen hemsida för att se om någon kanske hade skrivit i gästboken. Och då kom chocken. Jag har normalt runt 40-50 unika besökare per dag, en bra dag kan det vara dryga 80. Men nu.. i skrivande stund är det 199 unika besökare BARA IDAG. Etthundranittionio stycken. Jag fattar ingenting. Vadan denna rusning? Och varför har inte en enda skrivit i gästboken? 199 besökare, och inte ens EN har skrivit. Jag vill ju veta vilka det är som är här och kikar! Skriv i gästboken och berätta! Vad tittar ni på när ni är här? Vad tycker ni om det? Vad skulle ni vilja läsa mer om? Är det något ni saknar som jag borde ha med? Något onödigt som jag kan ta bort? Jag vill ha respons! Vore ju kul om åtminstone några ville svara. :)

Nu börjar klockan bli mycket igen, och jag tänkte försöka få ihop ett eller ett par kort innan jag lägger huvudet på kudden för natten. Kanske uppdatera fotodagboken lite också, har massor av foton som ligger och samlar damm…. ;)Puss på er!

Nu är klockan mitt i natten, men jag tänkte ändå uppdatera lite om vad som har hänt på sistone. Har kommit lite pikar från en viss person om att det kanske, möjligtvis, eventuellt uppdateras lite för sällan här… ;)

Jag har hunnit bli ett år äldre. Födelsedagen firades med några fantastiska vänner! Fika och en massa prat. Är så glad att jag har er! Och just det… jag skulle ju inte tro att jag skulle ha en lugn födelsedag hemma, för S drog med mig på en casting. Det var riktigt skoj! Vi fick göra en massa grejer framför en kamera, och jag vet inte vem av oss som kände sig mest fånig… Om vi sen blev uttagna skulle vi få åka till Thailand en vecka, med allt betalt plus fickpengar. Gissa om vi hoppades! Nu blev det dock inte så, men vi gjorde vårt bästa och det var ju huvudsaken. Tror iofs att vi kommer gå på fler castingar i framtiden!

En massa fina presenter fick jag också! Bland annat pysselsaker, presentkort, pengar, minne till datorn, busskort… och så ett jättefint halsband av S. Innan jag fick öppna paketet så berättade hon vad presenten stod för – ”Vänner har man alltid med sig i hjärtat, även om de inte är fysiskt närvarande. Den här presenten är för att du ska kunna bära med dig en del av mig så att jag är närvarande fysiskt ändå.” Och så var det ett SÅ fint smycke. Ett silverhjärta på en silverkedja. Jag har burit det sen dess.

Nu har jag fått tid för operation också. Tog 17 dagar från att jag var hos ortopeden innan kallelsen kom. Snabbt jobbat! Den 22 september kl. 07.30 är det dags. Då jag fick kallelsen en månad i förväg kändes det som att det ju var låååång tid kvar. Men nu är det 11 dagar kvar, och nervositeten börjar göra sig gällande. Nu börjar jag inse allvaret. Herregud, någon ska SKÄRA i mig! Och jag ska sitta still i 20 minuter med LOKALBEDÖVNING! Hur sjutton ska det gå till?! Jag kommer ju få ångest och sitta där och skaka… undrar om man kan få lugnande innan kanske? Jag har genomgått två operationer tidigare (hälseneförlängning då jag var 5 månader samt 3,5 år) men då var jag ju sövd. Och de små operationerna när jag satte i/tog ur p-staven räknas knappt. De var över på någon minut.

Däremot har jag genomgått två stora undersökningar av tarmar och mage med gastroskopi och coloskopi. När de gjorde gastroskopin och förde ner en slang i halsen på mig var jag så rädd att jag bara grät – men jag fick inget annat än bedövning i svalget (för att minska kräkreflexen). Den undersökningen var över på ca 10 minuter, och jag hade en sköterska som satt och höll mig i handen och strök mig över håret, så det hade ju kunnat vara värre… Men fy vad obehagligt det var! Man får inte svälja, men hela tiden känner man hur man vill kräkas, och då sväljer och sväljer man. Så jag hade ont i halsen i flera dagar efteråt. Det vill jag INTE göra om. Då får de droga ner mig eller söva mig i så fall.

När jag genomgick coloskopin så frågade sköterskan det första hon gjorde om jag ville ha lugnande. JA! Den här undersökningen tar ungefär 20 minuter, man måste ligga still på sidan hela tiden och det gör ont. Så jag fick lugnande direkt. Hon sa ”du kommer känna dig väldigt yr”, jag kände ingenting först. Efter fem sekunder var jag på fyllan… :) Dessutom fick jag lustgas under hela undersökningen, så även fast det gjorde ont och var väldigt obehagligt att ha en lååång slang uppkörd i… ja… så hade jag åtminstone roligt under tiden. Vet att jag låg och babblade en massa, men jag minns inte vad jag sa. Efteråt så kom två sköterskor och sa att de skulle hjälpa mig tillbaka till rummet där jag hade mina kläder. ”Vadå hjälpa?! Jag kan gå själv!” sa jag. Sen reste jag mig upp… och insåg att jag knappt kunde stå på benen utan stöd. Hög på lustgas fortfarande :)

Och nu ska det skäras… bedövat, jovisst. Men ändå! Jag kommer ju KÄNNA vad de gör, även om det inte gör ont. Ska be om lugnande iaf, så får vi väl se om de är generösa. Antingen det, eller så får de sitta med en panikångestbrutta som skakar som ett asplöv… ;)

Åh, idag fick jag massage. Var hos min granne Bettan som är massör. Hon körde en helkroppsmassage och löste upp en massa spänningar. Sååå skönt! Fast nu har jag träningsvärk… Men har bokat in en ny tid nästa vecka. Vill passa på innan jag ska opereras. Att försöka ta sig upp på och av en massagebänk när man är nyopererad är nog ingen höjdare direkt… Jag får ju inte använda handen nämnvärt innan stygnen tas efter två veckor.

Just det, i lördags var jag på pubkväll i mitt gamla område. Det var så skoj att träffa alla grannar så igen! Vi brukar ha hysteriskt roligt på dessa pubar. Och nu vet nog de flesta grannarna om min och Rikards separation också. Apropå separationen… från början sa vi att vi skulle ta en paus och se hur det känns framöver, att vi kanske kan fortsätta. Men förra veckan satt vi och pratade, och konstaterade att vi båda trivs SÅ bra med att vara vänner, och det är onödigt att riskera vänskapen på att göra ett nytt försök med förhållandet som kanske går åt skogen. Jag är dock förvånad över att vi är så rörande överens om ALLT just nu, och att det känns så rätt. När kommer det där jobbiga?

Förvisso finns det en jobbig sak med det hela. Marsvinen. Jag kan inte ha dem hemma hos mamma, så Rikard har lovat att han ska ta hand om dem. Jag har varit där och städat burarna, men det är han som har ansvarat för den dagliga skötseln. Nu när jag ska opereras så kommer han få ta över hela ansvaret. Jag kan inte städa tre burar med bara en hand. Dessutom är det infektionsrisk så länge såret inte är helt läkt. Alltså kan jag inte ens kela med dem. Och det rör sig om flera månader framåt. Det känns inte rätt mot dem. Rikard tar jättebra hand om dem, men samtidigt jobbar han massor och är sällan hemma. De behöver egentligen mer sällskap än så. Och även om han har sagt att det är okej att han tar hela ansvaret så känns det inte okej för mig. Så idag tog jag beslutet att de ska få nya hem. Först tänkte jag att det nog är bäst att alla fyra får flytta, men efter lite samråd med Rikard och tankar om att han kommer sakna dem, att jag inte vill ge upp dem egentligen, så kom vi fram till att tjejerna får stanna. De går i samma bur och har på så sätt ändå sällskap av varandra. Killarna går i varsin bur, och även om de HÖR varandra så SER de inte. Alltså har jag satt ut Tufve och Charlie på annons idag. Det skär i hjärtat, men samtidigt vet jag att det är för deras bästa. Och med bara en bur kvar blir det heller inte lika mycket jobb för Rikard. Plus att jag har mina två fina flickor kvar. Nikita, hamstern, vandrade över regnbågsbron förra veckan. Det är allt lite tomt utan henne. Den så extremt sociala men så anti-keliga flickan. Men hon var drygt 2 år gammal, så det var ändå inte helt oväntat. En hamster blir oftast inte äldre än så. Men saknad är hon! Tömde hennes bur idag och satte ut även den på annons.

Nu till något roligare. Jag fick en beställning på 50 dopkort, som jag har suttit och pillat med de senaste veckorna. Nu är äntligen alla kort färdiga, bortsett från att 6 kort fortfarande saknar insidestext. Denna text ska dock vara på finska på dessa kort, och jag är inte en sån fena på finska att jag kan översätta den svenska texten… ;) Så där väntar jag bara på att få den. Nästa vecka ska korten levereras! Och då har jag inte lika fullt upp längre, så kom med beställningar!! :)

Nu är klockan ännu mer mitt i natten, och jag ska jobba imorgon, så det är nog bäst att jag tar och lägger mitt lilla huvud på kudden och sussar sött. Men nu är du väl ändå nöjd, Marianne? ;) Allt för dig! Puss!