Mogis del av stjärnhimlen

Som de flesta nu vet, så har jag och R separerat. Beslutet var gemensamt, det känns rätt och vi är fortfarande vänner. Vad framtiden ger vet vi inte än, kanske fortsätter vi som ett par, kanske fortsätter vi bara som vänner. Oavsett vad så kommer vi finnas kvar för varandra på ett eller annat sätt, och det känns bra. Men visst känns det allt annat än BRA just nu. Att det känns RÄTT betyder ju inte att vi kan lägga nästan fyra års förhållande bakom oss utan känslor. Det har gått några veckor nu, och det börjar sjunka in. Det som känns mest är att vi gick från två års sambolevnad till att flytta isär i princip omgående. Saknad, tomhet. Men ändå skönt på något sätt. Att vi valde att gå isär nu istället för att vänta och då kanske inte ens kunna prata med varandra. Nu pratar vi nästan dagligen. Vi konstaterade att såhär bra har vi inte kunnat kommunicera på länge.

Våra vänner vet vad som har hänt, och de vet också att de inte behöver ”välja sida”. Det är helt okej att bjuda oss båda samtidigt. Nu kommer det säkert bli lite så ändå, att vissa gemensamma vänner som var mina från början kommer umgås mer med mig, och vice versa. Men det blir inte så ”brutalt” som det kan bli om förhållandet tar slut med ilska. Om vi inte hade kunnat prata med varandra. Jag har till och med bjudit in R när jag fyller år. Han pratade om att köpa födelsedagspresent. Det hade jag inte väntat mig. Men samtidigt, varför inte? Vi är ju vänner. Det känns bra. Det som känns lite skumt är när vi avslutar våra telefonsamtal. Jag är så van att säga ”puss” innan vi lägger på. Nu blir det liksom ”Pu…äh, jag menar kram”. Men det ger sig nog. Jag tror inte han dör om jag råkar säga puss. :)

Jag är glad över mina fina vänner också. De som oroar sig för hur jag mår. Jag säger att jag mår okej. De frågar ”men hur mår du EGENTLIGEN?”. De får samma svar. Jag mår faktiskt helt okej. ”Är det säkert?”. Ja. Det är helt säkert. Och så säger de ”du vet att jag finns där för dig”. Tack. Det behöver jag. Det kommer komma tillfällen när det här känns jättejobbigt. Jag har svårt att tro att det kommer kännas såhär ”bra” hela vägen. Men jag kommer inte trilla ner i det där svarta hålet. Jag har kämpat mig upp ur det i ett drygt halvår, och jag vägrar låta mig falla tillbaka. Inte nu, inte när jag äntligen börjar bli människa igen.

Sprang på M, J och N häromdagen. Bara sådär spontant. Det händer inte ofta! Blev några kramar, jag fick pilla lite på N (som började gråta när hon såg mig, fast enligt hennes mamma var det bara för att hon var trött) och vi pratade lite snabbt. Mysigt! De är så fina människor. Har också fått kortbeställning. N ska ju döpas här framöver, och M undrade om jag hade lust att göra dopinbjudningar. 50 stycken ungefär. Självklart! Jag kommer ha att göra. Men roligt är det! Jag får i princip fria händer också. ”Vi litar på dig!”. Tja, jag har ju gjort ett antal kort som M har beställt, och hon har blivit nöjd varje gång. Så det blir hon säkert nu också.

För att gå tillbaka till rubriken – operation. Jag var hos ortopeden den 5 augusti. För er som har läst min blogg ett tag tillbaka så vet ni att mina handleder är en smärre katastrof numera. Minsta lilla räcker för att händerna ska domna. Jag har konstant ont, det är bara intensiteten på smärtan som varierar. Jag klarar inte upprepade rörelser. Jag kan inte bära tungt. Jobbade heltid en vecka med Gosungen, efteråt hade jag ingen styrka kvar i händerna alls. Med andra ord – ohållbart. Så jag fick min läkare på vårdcentralen att skicka en remiss till ortopeden. Och så fick jag en tid för bedömning. När jag kom dit, och blev inropad till läkaren, tog det inte mer än fem minuter för henne att få allt klart för sig.

Hon böjde handlederna maximalt – inom några sekunder började fingrarna domna. Hon knackade med fingertopparna på handlederna – samma resultat. Sen tog hon fram nån pryl med piggar på. Först visade hon mig hur den fungerade. Antingen stack hon en pigg eller två piggar i fingertopparna. Jag skulle känna efter vilket det var. Med ögonen stängda. När det testet var avklarat så sa hon ”du ligger på övre gränsen, så det är självklart att du ska opereras.” Alltså, inom loppet av fem minuter från att jag kom in och presenterade mig, så var jag beviljad operation. Jag hade berättat att jag fick diagnosen då jag var 19-20, men att de då inte ville operera. ”Va? Varför inte?” sa läkaren. Ja, den läkarens motivering var att jag var för ung. Då förklarade hon att det är ovanligt att man får diagnosen karpaltunnelsyndrom när man är så ung. Väldigt ovanligt. Men i och med att min mamma har det, så kan det vara genetiskt, och då kan man tydligen få det tidigare än normalt. I vanliga fall får man det sällan före medelåldern, med undantag för att man kan få det under en graviditet. Får man det under graviditeten går det i nästan alla fall över efter förlossningen. Men hur som helst. Hon sa i alla fall att läkarens motivering med att jag var för ung var helt felaktig. Oavsett ålder ska man operera om symptomen är så uttalade som de var hos mig redan då.

Det kändes skönt att få veta det. Samtidigt kändes det surt att veta att jag har gått med den här sjukdomen i närmare 10 år, och hade kunnat få hjälp redan för 8-9 år sen. Det var ju anledningen till att jag väntade med att kolla upp det igen. Trodde faktiskt att jag skulle få samma svar nu – att jag är för ung. Men nu har jag operation beviljad på båda händerna. Jag fick välja själv vilken hand jag ville ta först. Kunde inte få ett exakt datum för första operationen på plats. Men inom tre månader kommer min vänsterhand åtgärdas. En månad innan får jag all information jag behöver om tid, vad jag ska tänka på, hur det går till, vad jag ska göra efteråt etc. Alltså, någon gång mellan september och november är det dags. Sen kommer högerhanden åtgärdas så fort vänsterhanden är återställd. Själva operationen är enkel, och den vet jag i princip hur den går till. Man får en manschett på överarmen som gör att armen töms på blod. Det gör att det blir ett så kallat blodtomt fält i operationsområdet. Det blöder nästan inte alls och gör att kirurgen dels ser bättre, dels inte behöver tänka på blodtransfusioner. Ett snitt läggs från mitten av handflatan ner mot handleden. Det ledband som går över karpaltunneln kapas, vilket gör att nerven friläggs. Sedan sys såret ihop och man får tryckförband. Ledbandet växer sedan ihop igen genom att ny vävnad bildas, och på så vis blir ledbandet något längre än innan. Det gör att nerven får mer utrymme, men påverkar inte handens rörlighet eller så. Efter ca 2 månader ska jag ha en fullt fungerande hand igen.

Det känns fantastiskt. Jag ser inte fram emot själva operationen eller konvalescensen efteråt (får inte använda den opererade handen alls de första två veckorna), men SEN… Att slippa all smärta, alla domningar… Det ska bli så underbart. Jag minns inte ens hur det var att vara helt symptomfri! Men om ett halvår eller så, åtta-nio månader som mest, kommer jag ha två friska händer igen. Det enda som kommer påminna mig är ärren. Men de bleknar också med åren. Mammas ärr syns knappt. Och att ha ärr stör mig inte. Jag har två stora ärr bak på höger vad. Två hälseneförlängningar, den ena när jag var fem månader, den andra när jag var 3½ år. De ärren är en del av mig, jag tänker inte ens på dem. Och jag vet att det kommer bli samma sak med ärren på händerna. De kommer snarare symbolisera något positivt.

Och den sista saken i rubriken – musikal. Igår blev jag bjuden på Mamma Mia! av Katta med familj. Jag stod som stand-in ifall någon skulle bli sjuk. Och oturligt nog för Kattas yngsta syster så blev hon sjuk. Tur för mig dock. Det var en helt fantastisk musikal! Det kändes som att varje låt var specialskriven för just den här föreställningen. De fick in det SÅ snyggt. Jag gillade storyn, koreografin, musiken, skådespelarna… En helt underbar kombination! Och jag är glad att det var den engelska föreställningen. Det var inte svårt att hänga med i dialogerna. Och låtarna är bra mycket bättre på engelska. Så mitt betyg på det hela är fem stjärnor av fem möjliga, minst!

Nu har jag lyckats skriva en halv roman i vanlig ordning, så det får räcka för den här gången. Ska försöka uppdatera mer nu när jag har möjlighet till det!