Ibland undrar jag hur det kan komma sig att vissa tecken dyker upp vid så rätt tillfälle. Idag kom Vårdguiden med posten. En tidning jag normalt aldrig läser. Den brukar åka rätt i soporna. Men idag råkade jag slänga ett öga på framsidan, och något fångade min uppmärksamhet. En rubrik: Låt sorgen ta plats – om vikten av att sörja. Jag bläddrade fram rätt sida och läste. Då kom tårarna. Det var som att läsa om mig själv. Tänkte citera några stycken. Den som berättar i artikeln heter Christina Wåhlin, hon är sjukhuspastor på Karolinska i Huddinge.

”Sorg är en naturlig del av livet. Ändå är många människor idag rädda för att släppa fram sorgen. De är oroliga för att tappa fotfästet och försöker kapsla in eller glömma bort sin sorg. Men det enda man säkert kan säga är att sorg inte är något som går att hoppa över. Sörj dig igenom, låt sorgen ta plats!” Jag gjorde just det misstaget. Släppte inte fram sorgen. Skyllde på att jag ”inte hade tid”. Det kom surt efter.

”Sorgen är ett redskap som hjälper oss att förstå att någonting i världen har förändrats.” Hela min värld har förändrats.

”Det vanligaste sättet att visa sin sorg är att gråta. Tårarna hjälper oss att ”lätta på trycket” och visar samtidigt vår omgivning hur väldigt ledsna vi är. Gråten ger en signal till omgivningen att vi behöver extra hänsyn, förståelse, värme och tolerans. Men alla kan inte gråta och en del vill det inte heller. Då måste sorgen spränga sig andra banor för att ta sig fram och ut. Därför kan människor i sorg vara både arga, sura, frustrerade eller till synes kyligt avstängda.” Jag vill, men kan sällan gråta. När jag väl gör det, är jag oftast ensam. Därför kan nog många uppfatta mig som den arga/sura/frustrerade typen, eftersom det är den sidan jag oftast visar utåt. På något sätt är det lättare. Gråter jag lämnar jag ut mitt innersta. Jag har väldigt svårt för det.

”Man kan inte trösta bort sorg. Ord hjälper inte, åtminstone inte i den akuta fasen. En kram från någon som står nära betyder mer.” Sant. Hur många gånger har jag inte hört från andra: ”Jag vet inte vad jag ska säga…”? Säg inget. Krama mig istället. Eller bara var där. Jag mår inte bättre för att andra beklagar sorgen. Vill du säga något, berätta istället om något minne du har av pappa. Dra en av hans ordvitsar. Beklaga bara inte sorgen, det hjälper inte. Varken dig eller mig.

”Att inte vara rädd för hulkanden och tårar utan orka stå kvar och ta emot sorgen och de uttryck den tar sig är mer än viktigt. Lyssna på vad den sörjande själv har att säga eller på tystnaden. Den är inte farlig. Att vara tysta ihop kan vara en stark och betydelsefull handling.” Jag är inte farlig. Tystnaden är inte heller farlig. Kan du sitta tyst tillsammans med mig utan att det känns stelt eller tvunget, uppskattar jag det. Låt mig prata om pappa. Jag är medveten om att jag upprepar mig, att jag berättar samma saker om och om igen. Men det är mitt sätt att bearbeta alla känslor. Ett sätt att minnas pappa. Att minnas honom med glädje, att inte varje minne behöver göra ont när det dyker upp. Att sprida pappas historia. Dela med mig av hans kärlek och omtanke om alla som stod honom nära.

”Förståelse och accepterande av situationen är viktigt. Ingen kan förstå eller uppleva känslan som den som sörjer lever i. Däremot kan man visa förståelse för situationen som den sörjande befinner sig i. Man kan bjuda in: ”Kom och var med oss. Du behöver inte vara på något särskilt sätt, bara var.” Acceptera även om den sörjande inte vill komma, men säg: ”Okej, jag förstår! Var hemma du om det känns bäst, men jag ringer imorgon och hör hur det är med dig.” Eller om du har möjlighet, fråga: ”Vill du hellre att jag ska komma till dig?” Det verkar som om folk runt omkring mig är rädda för det här. Så många som har dragit sig undan och inte hört av sig sen pappa dog. Och det är inte många såna här inbjudningar jag får. Framförallt får jag inte frågan ”Vill du hellre att jag ska komma till dig?”. Det har kanske hänt en eller två gånger på ett och ett halvt år. Jag behöver den frågan. Jag vet att jag själv drar mig undan och är dålig på att höra av mig. Men det är just därför jag behöver att någon drar i mig, bjuder in mig. Jag har svårt att själv ta initiativ och bjuda in, men jag tackar faktiskt inte alltid nej om någon annan frågar. Är du min vän, visa det också. Jag bits inte bara för att jag sörjer.

”Låt sorgen få ta tid. Acceptera att den som verkar ha kommit ur sin sorg då och då åter sörjer öppet, se det som ett normalt led i utvecklingen och inte som en återgång.” Jag är inte där än. Jag har inte kommit ur min sorg. Men jag kommer komma dit. Döm mig inte då.

Sen den mest klockrena meningen. Den som satte sig djupt i mitt hjärta. ”Den bottenlösa känslan av saknad, vanmakt och övergivenhet som uppstår när någon dör ifrån oss kan inte alla tårar i världen befria oss ifrån.” Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är precis så det är. En bottenlös känsla.

Jag vill bara tillägga att det här inlägget inte är menat som kritik till mina vänner. Åtminstone inte till alla. Det finns några som har visat att de står vid min sida oavsett vad som händer. Till och med vänner jag inte hade förväntat mig det av alls. Men det är som ordspråket säger: I nöden prövas vännen. Och tyvärr har jag fått erfara det den hårda vägen. Men nu vet jag vilka som verkligen är mina vänner. De som fortfarande finns där, när jag än behöver dem. All kärlek till er. Framförallt till Marianne, Katta och Tanja. Ni är guld värda. Och det finns fler. Jag tänker inte nämna fler vid namn, helt enkelt för att jag inte vill riskera att glömma någon. Men de här tre – det är de som har vågat knacka på när jag har stängt dörren om mig.