Mogis del av stjärnhimlen

Om allmän förvirring

Var på Karlsson & co igår med Ann. Först hade vi suttit och pysslat hos henne hela dagen, sen åkte vi hem till mig för ett glas vin innan vi åkte iväg. Jag hade nya skor, vilket innebar att jag hade skavsår redan innan vi kom fram. Står med onda fötter i kön utanför. Jag och Ann står och pratar när vakten tittar på mig.

Vakten: Hur gammal är du?
Jag: Jaa.. ehh… jaa, hur gammal är jag? Ehh… 27 är jag ju!
Vakten: Har du leg?
Ridå.

Okej, det var 27-årsgräns. Bra att han frågar. Men hallå, hur senil är jag som inte ens minns hur gammal jag är? Tilläggas bör att jag inte var särskilt onykter heller. När vakten hade tittat på mitt körkort lämnade han tillbaka det med kommentaren ”Haha, ja det var ju bra!”. VAD var bra? Att jag kom ihåg min ålder? Suck. Har ett nytt minneskort till min mobil, kanske borde köpa ett till mitt huvud också.

På tal om Karlsson & co förresten. Jag har aldrig varit där innan, så det var premiär för min del. Och jag gillade det! Dock var det alldeles för hög bas på musiken inne på ena dansgolvet. Jag och Ann satt vid ett bord, och insåg att om vi satt där tillräckligt länge så skulle vibrationerna i stolen kanske kunna utvecklas till en ganska trevlig upplevelse. Fast vi satt inte kvar tillräckligt länge för att ta reda på det. Istället gick vi upp till innergården, och jäklar vilket mysigt ställe det var! Trägolv, stora parasoller, palmer, mysljus… det var nästan som att vara utomlands! Så där befann vi oss största delen av den resterande kvällen. ;)

Efteråt slog vi följe med Anns kompisar (som vi hade pratat med inne på Karlsson också) till Kebabhouse för nattamat. Efter det var det nattbussen hem. Förväntade mig dräggfulla ungdomar, då det var ett antal gymnasium i Sthlm som hade studentutspring. Men jag tror aldrig jag har suttit på en nattbuss med så städat folk som då. Det var inte en tillstymmelse till apfulla killar som satt och skrek längst bak i bussen, inga tonårstjejer som satt och grät med sminket rinnande i ansiktet, ingen som returnerade sitt maginnehåll till närmaste papperskorg/säte/golv/kompis knä. Det enda som gjorde att det faktiskt kändes som en nattbuss (förutom tiden på dygnet) var en kille som satt bakom mig. Han ringde säkert 4 ggr till sin (förmodade) flickvän och bedyrade sin kärlek till henne. ”Jag älskar dig, Marie. Jag bryr mig om dig. Jo, jag BRYR mig om dig. Jodå, jag bryr mig OM dig. Jag kommer kämpa för dig allt jag kan. Om jag har druckit? Jo, men du sa ju att jag fick dricka och då gjorde jag det. Jag älskar dig. Jag bryr mig om dig. Jag kommer kämpa för dig allt jag kan. Jo, jag menar det. Jag älskar dig…” osv. Likadant varje samtal. Vågade inte vända mig om och titta på honom. Bekämpade en lust att rakt ut skrika ”det är fyllesnack, Marie!”. Artig och väluppfostrad som jag är så höll jag tyst. Men jag satt och log när jag för fjärde (eller om det var femte?) gången hörde hans ömhetsbetygelser till Marie.

Idag är det nationaldag. Och varmt! Så varmt att man sitter max fem minuter i taget på balkongen, annars brinner man upp. Jag och älsklingen ska grilla idag, men det får vänta tills den värsta hettan har lagt sig. Att stå på en stekhet balkong, vid en varm grill, är inte något vi längtar efter. Men ikväll så!