Mogis del av stjärnhimlen

Det råder babyboom i min bekantskapskrets nu. Bebisar föds på löpande band, nästan iaf. 10 april fick Anders och Marie (min fd körledare/medkörsångar och hans fru) sin dotter Malva, och Albin blev storebror. 14 maj var det dags igen, då kom Katta och Bayerns dotter, som också heter Malva, och Erik blev storebror. Sen blev det en liten andningspaus i barnafödandet.

Igår blev så Annica och Rauli (Kattas syster och hennes sambo) föräldrar igen. Leos lillebror Elias gjorde entré. Han var beräknad till 5 juli, men fick komma tidigare eftersom han inte mådde bra. Har inte hört nåt mer, men såvitt jag vet (och hoppas) mår både Annica och Elias bra!

Idag var det dags igen. En väldigt efterlängtad bebis den här gången! Marianne och Jocke fick äntligen träffa sin Skorpan, planerad till 31 maj. Och det blev en Nelli! För övrigt född på samma BB som Elias, så Annica och Marianne låg och födde barn ungefär samtidigt, på samma ställe. Lite roligt!

Det är fortfarande ett antal bebisar som väntas se dagens ljus i år, den närmaste är planerad till i juli nångång. Sen blir det lite paus till i höst :) En i september, två i oktober. Sen HOPPAS jag ju att det blir en Mogibebis nångång nästa år också… att det föds såhär många små i min närhet just nu gör ju inte att jag blir mindre sugen direkt. Och jag var sugen redan innan… behöver jag säga hur hormonerna fullkomligt sprutar inuti mig just nu? Det drar i bebistarmen och kroppen bara skriker efter att bli gravid. Tålamod, Mogi, tålamod. Väldigt lätt. Inte. Men jag får hålla mig ett tag till.

Pratade just med Jocke på msn, och fick senaste Nelli-info. Hon var 52 cm lång och vägde 4256 g. Än så länge är hon kvar med mamma på BB, men pappsen fick snällt åka hem. Han har dock lovat att pussa på bebis från mig när han ska dit imorgon igen. Jag får nog tåla mig några dagar till med att få klämma på henne. Men det ska bli kul att göra det sen! Har fått en bild på mms, och hon är riktigt söt. Ska lägga upp den i fotodagboken, tillsammans med lite kort på Malva bland annat. Den yngre av Malvorna, vill säga. Den äldre har jag inte sett bild på än. Kommer upp lite nya foton på scrappade kort också.

Tillbaka till rubriken och världen utanför bebissfären då. Om händer. Jag har ju haft karpaltunnelsyndrom (nerver som ligger i kläm i handlederna) i båda händerna/handlederna i ungefär 10 års tid. Fick diagnosen för åtta år sen. Det var tydligen ganska illa redan då. Jag hade domningar i fingrarna, värk i händer som ibland gick ända upp mot axlarna, och känselbortfall i vänster hand. Karpaltunnelsyndrom kan lindras genom att man antingen lindar handlederna eller använder stödskenor. Det åtgärdas genom operation, då den klämda nerven friläggs. Men då, för åtta år sen, var jag för ung för att operation ens skulle komma på tal. Man opererar helt enkelt inte 20-åringar. Alltså fick jag göra egenvård, och jag har sen dess till och från använt lindor och stödskenor, och tagit värktabletter när det har gjort som mest ont.

Men nu känner jag att det inte hjälper med skenorna. Förut domnade fingrarna oftast på nätterna, nu domnar de titt som tätt. Jag kan inte göra upprepade rörelser med händerna, t.ex. vispa, sopa. Då tappar jag all kraft i händerna, fingrarna domnar och jag får ont. Jag har dålig styrka rent allmänt i händerna. Att öppna ett mjölkpaket är ibland omöjligt utan hjälpmedel (dvs ta en sax och klippa upp det). Jag är fumlig och tappar ofta saker. Jag har ofta väldigt ont. Så jag ringde min läkare på vårdcentralen, då jag ändå behövde prata med honom om förlängd sjukskrivning. Bad honom om en remiss till ortopeden. Att händerna ständigt domnar och gör ont, och att jag är så svag i dem, blir mer och mer ett hinder i vardagen. Det krävs så lite nu för att symptomen ska ge sig tillkänna.

Några dagar efter samtalet med läkaren fick jag ett brev från ortopeden. Jag är kallad till ett besök hos dem den 5 augusti. Den enda information som står i brevet är tidpunkt och namn på läkaren. Jag antar att de då ska bedöma om det är aktuellt med operation, och i så fall får jag då en ny tid för operation. Hoppas verkligen att de bedömer det som såpass allvarligt att de vill operera. Inte för att jag längtar efter själva operationen och konvalescensen efteråt. Min mamma gjorde denna operation på båda sina händer (inte samtidigt dock, utan en i taget), och jag vet att hon inte kunde använda den opererade handen på ett par veckor. Det tar tid för såret att läka, och så länge stygnen är kvar måste man vara försiktig så inte såret går upp igen. Och det blir ärr. De går från mitten av handflatan till en bit ner på handleden. 6-7 cm kanske. Som tur är bleknar de med tiden, och syns inte särskilt väl efter ett tag. Mammas ärr ser man bara om man tittar noga.

Men, jag vill kunna ha fungerande händer igen. Om inte operationen misslyckas fatalt, så återfår man händernas normala funktion, och man slipper framförallt domningarna och smärtan. En operation garanterar dock inte att man är symptomfri för all framtid. Oftast brukar man få göra om operationen efter 10-15 år, för att nerven då åter har lagt sig i det klämda läget. Men ändå, tänk att få vara helt symptomfri i några år! Jag minns inte ens hur det var. Och ändå levde jag i 18 år utan symptom. Numera kan man SE när jag har som mest ont. Blodådrorna på insidan av handleden buktar utåt då. Som mest upp mot en halv centimeter. Ser helt sjukt ut. Vid de tillfällen då jag inte har ont alls (det händer faktiskt ibland) är handlederna helt släta. Normalläget är dock att man, om man drar med fingrarna över handleden, känner konturerna av ådrorna, men de buktar bara lite. Syns oftast inte att de gör det.

Att skriva på datorn är också en sån upprepande rörelse som gör att fingrarna domnar. Använder pekplattan istället för mus. Att sitta med en mus i handen och klicka gör att domningarna kommer inom 10-15 sekunder. Med pekplattan tar det längre tid, såvida jag inte använder ”klick-knapparna” mycket. Tar ofta korta pauser när jag sitter vid datorn. Gör rörelser för att domningarna ska försvinna, ibland pausar jag när jag känner att det är på gång, då kan jag ofta avstyra det med hjälp av handledsövningarna.

Så är det hela tiden i min vardag. Domningar och stickningar i fingrarna, värkande handleder (ibland gör hela armen ont), fumlighet, dålig styrka, svårt med upprepande rörelser… Det är inte roligt längre. Och just därför hoppas jag att ortopeden bedömer att en operation är aktuell. Det är i så fall båda händerna som behöver opereras. Vänsterhanden är sämst, och den får de ta först. Men högerhanden blir allt sämre den med. Jag vill kunna göra en så enkel sak som att kunna bära kassarna när jag har handlat mat! I dagsläget KAN jag bära, men med följden att jag sen har så ont och är så kraftlös i händerna att jag måste vila dem länge innan jag kan göra något annat. Hoppas verkligen att de inte anser att jag fortfarande är för ung för operation. Mamma fick vänta i 15 år innan hon opererades. Och jag har ju ”bara” haft min diagnos i åtta år. Jag vet inte om de tar hänsyn till att jag hade symptom två år innan diagnosen också.

Nu domnar fingrarna igen, så jag ska vila händerna och göra nåt annat. På återseende!

Var på Karlsson & co igår med Ann. Först hade vi suttit och pysslat hos henne hela dagen, sen åkte vi hem till mig för ett glas vin innan vi åkte iväg. Jag hade nya skor, vilket innebar att jag hade skavsår redan innan vi kom fram. Står med onda fötter i kön utanför. Jag och Ann står och pratar när vakten tittar på mig.

Vakten: Hur gammal är du?
Jag: Jaa.. ehh… jaa, hur gammal är jag? Ehh… 27 är jag ju!
Vakten: Har du leg?
Ridå.

Okej, det var 27-årsgräns. Bra att han frågar. Men hallå, hur senil är jag som inte ens minns hur gammal jag är? Tilläggas bör att jag inte var särskilt onykter heller. När vakten hade tittat på mitt körkort lämnade han tillbaka det med kommentaren ”Haha, ja det var ju bra!”. VAD var bra? Att jag kom ihåg min ålder? Suck. Har ett nytt minneskort till min mobil, kanske borde köpa ett till mitt huvud också.

På tal om Karlsson & co förresten. Jag har aldrig varit där innan, så det var premiär för min del. Och jag gillade det! Dock var det alldeles för hög bas på musiken inne på ena dansgolvet. Jag och Ann satt vid ett bord, och insåg att om vi satt där tillräckligt länge så skulle vibrationerna i stolen kanske kunna utvecklas till en ganska trevlig upplevelse. Fast vi satt inte kvar tillräckligt länge för att ta reda på det. Istället gick vi upp till innergården, och jäklar vilket mysigt ställe det var! Trägolv, stora parasoller, palmer, mysljus… det var nästan som att vara utomlands! Så där befann vi oss största delen av den resterande kvällen. ;)

Efteråt slog vi följe med Anns kompisar (som vi hade pratat med inne på Karlsson också) till Kebabhouse för nattamat. Efter det var det nattbussen hem. Förväntade mig dräggfulla ungdomar, då det var ett antal gymnasium i Sthlm som hade studentutspring. Men jag tror aldrig jag har suttit på en nattbuss med så städat folk som då. Det var inte en tillstymmelse till apfulla killar som satt och skrek längst bak i bussen, inga tonårstjejer som satt och grät med sminket rinnande i ansiktet, ingen som returnerade sitt maginnehåll till närmaste papperskorg/säte/golv/kompis knä. Det enda som gjorde att det faktiskt kändes som en nattbuss (förutom tiden på dygnet) var en kille som satt bakom mig. Han ringde säkert 4 ggr till sin (förmodade) flickvän och bedyrade sin kärlek till henne. ”Jag älskar dig, Marie. Jag bryr mig om dig. Jo, jag BRYR mig om dig. Jodå, jag bryr mig OM dig. Jag kommer kämpa för dig allt jag kan. Om jag har druckit? Jo, men du sa ju att jag fick dricka och då gjorde jag det. Jag älskar dig. Jag bryr mig om dig. Jag kommer kämpa för dig allt jag kan. Jo, jag menar det. Jag älskar dig…” osv. Likadant varje samtal. Vågade inte vända mig om och titta på honom. Bekämpade en lust att rakt ut skrika ”det är fyllesnack, Marie!”. Artig och väluppfostrad som jag är så höll jag tyst. Men jag satt och log när jag för fjärde (eller om det var femte?) gången hörde hans ömhetsbetygelser till Marie.

Idag är det nationaldag. Och varmt! Så varmt att man sitter max fem minuter i taget på balkongen, annars brinner man upp. Jag och älsklingen ska grilla idag, men det får vänta tills den värsta hettan har lagt sig. Att stå på en stekhet balkong, vid en varm grill, är inte något vi längtar efter. Men ikväll så!

Ibland undrar jag hur det kan komma sig att vissa tecken dyker upp vid så rätt tillfälle. Idag kom Vårdguiden med posten. En tidning jag normalt aldrig läser. Den brukar åka rätt i soporna. Men idag råkade jag slänga ett öga på framsidan, och något fångade min uppmärksamhet. En rubrik: Låt sorgen ta plats – om vikten av att sörja. Jag bläddrade fram rätt sida och läste. Då kom tårarna. Det var som att läsa om mig själv. Tänkte citera några stycken. Den som berättar i artikeln heter Christina Wåhlin, hon är sjukhuspastor på Karolinska i Huddinge.

”Sorg är en naturlig del av livet. Ändå är många människor idag rädda för att släppa fram sorgen. De är oroliga för att tappa fotfästet och försöker kapsla in eller glömma bort sin sorg. Men det enda man säkert kan säga är att sorg inte är något som går att hoppa över. Sörj dig igenom, låt sorgen ta plats!” Jag gjorde just det misstaget. Släppte inte fram sorgen. Skyllde på att jag ”inte hade tid”. Det kom surt efter.

”Sorgen är ett redskap som hjälper oss att förstå att någonting i världen har förändrats.” Hela min värld har förändrats.

”Det vanligaste sättet att visa sin sorg är att gråta. Tårarna hjälper oss att ”lätta på trycket” och visar samtidigt vår omgivning hur väldigt ledsna vi är. Gråten ger en signal till omgivningen att vi behöver extra hänsyn, förståelse, värme och tolerans. Men alla kan inte gråta och en del vill det inte heller. Då måste sorgen spränga sig andra banor för att ta sig fram och ut. Därför kan människor i sorg vara både arga, sura, frustrerade eller till synes kyligt avstängda.” Jag vill, men kan sällan gråta. När jag väl gör det, är jag oftast ensam. Därför kan nog många uppfatta mig som den arga/sura/frustrerade typen, eftersom det är den sidan jag oftast visar utåt. På något sätt är det lättare. Gråter jag lämnar jag ut mitt innersta. Jag har väldigt svårt för det.

”Man kan inte trösta bort sorg. Ord hjälper inte, åtminstone inte i den akuta fasen. En kram från någon som står nära betyder mer.” Sant. Hur många gånger har jag inte hört från andra: ”Jag vet inte vad jag ska säga…”? Säg inget. Krama mig istället. Eller bara var där. Jag mår inte bättre för att andra beklagar sorgen. Vill du säga något, berätta istället om något minne du har av pappa. Dra en av hans ordvitsar. Beklaga bara inte sorgen, det hjälper inte. Varken dig eller mig.

”Att inte vara rädd för hulkanden och tårar utan orka stå kvar och ta emot sorgen och de uttryck den tar sig är mer än viktigt. Lyssna på vad den sörjande själv har att säga eller på tystnaden. Den är inte farlig. Att vara tysta ihop kan vara en stark och betydelsefull handling.” Jag är inte farlig. Tystnaden är inte heller farlig. Kan du sitta tyst tillsammans med mig utan att det känns stelt eller tvunget, uppskattar jag det. Låt mig prata om pappa. Jag är medveten om att jag upprepar mig, att jag berättar samma saker om och om igen. Men det är mitt sätt att bearbeta alla känslor. Ett sätt att minnas pappa. Att minnas honom med glädje, att inte varje minne behöver göra ont när det dyker upp. Att sprida pappas historia. Dela med mig av hans kärlek och omtanke om alla som stod honom nära.

”Förståelse och accepterande av situationen är viktigt. Ingen kan förstå eller uppleva känslan som den som sörjer lever i. Däremot kan man visa förståelse för situationen som den sörjande befinner sig i. Man kan bjuda in: ”Kom och var med oss. Du behöver inte vara på något särskilt sätt, bara var.” Acceptera även om den sörjande inte vill komma, men säg: ”Okej, jag förstår! Var hemma du om det känns bäst, men jag ringer imorgon och hör hur det är med dig.” Eller om du har möjlighet, fråga: ”Vill du hellre att jag ska komma till dig?” Det verkar som om folk runt omkring mig är rädda för det här. Så många som har dragit sig undan och inte hört av sig sen pappa dog. Och det är inte många såna här inbjudningar jag får. Framförallt får jag inte frågan ”Vill du hellre att jag ska komma till dig?”. Det har kanske hänt en eller två gånger på ett och ett halvt år. Jag behöver den frågan. Jag vet att jag själv drar mig undan och är dålig på att höra av mig. Men det är just därför jag behöver att någon drar i mig, bjuder in mig. Jag har svårt att själv ta initiativ och bjuda in, men jag tackar faktiskt inte alltid nej om någon annan frågar. Är du min vän, visa det också. Jag bits inte bara för att jag sörjer.

”Låt sorgen få ta tid. Acceptera att den som verkar ha kommit ur sin sorg då och då åter sörjer öppet, se det som ett normalt led i utvecklingen och inte som en återgång.” Jag är inte där än. Jag har inte kommit ur min sorg. Men jag kommer komma dit. Döm mig inte då.

Sen den mest klockrena meningen. Den som satte sig djupt i mitt hjärta. ”Den bottenlösa känslan av saknad, vanmakt och övergivenhet som uppstår när någon dör ifrån oss kan inte alla tårar i världen befria oss ifrån.” Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är precis så det är. En bottenlös känsla.

Jag vill bara tillägga att det här inlägget inte är menat som kritik till mina vänner. Åtminstone inte till alla. Det finns några som har visat att de står vid min sida oavsett vad som händer. Till och med vänner jag inte hade förväntat mig det av alls. Men det är som ordspråket säger: I nöden prövas vännen. Och tyvärr har jag fått erfara det den hårda vägen. Men nu vet jag vilka som verkligen är mina vänner. De som fortfarande finns där, när jag än behöver dem. All kärlek till er. Framförallt till Marianne, Katta och Tanja. Ni är guld värda. Och det finns fler. Jag tänker inte nämna fler vid namn, helt enkelt för att jag inte vill riskera att glömma någon. Men de här tre – det är de som har vågat knacka på när jag har stängt dörren om mig.